”Nog är det ju längtan som håller en vid liv, men samma längtan drar en bort från livet åter.” Den som säger det är Fia, Klockarback-lill-Fia, en av de centrala gestalterna i Irmelin Sandman-Lilius berättelser Gullkrona gränd, Gripanderska gården och Gångande grå. Tillsammans bildar de trilogin Fru Sola och kom först ut mellan åren 1969 och 1971. Att Schildts förlag nu gett ut dem i en samlingsvolym bekräftar deras status som klassiker.

Citatet berättar något om den väldoserade magnetism som finns inbyggd i själva berättarstilen, en atmosfär i berättelsen som hos Sandman-Lilius är lika starkt särpräglad som hos t ex Maria Gripe, eller varför inte Astrid Lindgren, men vars egenart hon är ensam om. Man kan identifiera vissa beståndsdelar i den, de emanerar ur den speciella miljön, ur karaktärerna och ur språket, men i själva gestaltningen tycks de ingå ett slags alkemisk förening. Irmelin Sandman Lilius bygger först upp en ytspänning i berättelsen: själva berättandet är minst lika viktigt som berättelsen. Sen utvecklar sig själva historien/historierna, som har mer gemensamt med myt och folklore än med traditionell plot.

Staden som aktör

Berättelserna utspelar sig i den fiktiva staden Tulavall, en liten stad vid nyländska kusten. Den första skildringen därifrån kom redan 1967 i Bonadea, berättelsen om den självständiga och frihetsälskande flickan, som återkommer som en viktig person i trilogin om Fru Sola. Tulavalls historia är temat i de senare böckerna om KungTulle som utkom på 1970-talet (och som också skulle förtjäna nyutgivning) och staden är med som större eller mindre aktör i ytterligare ett halvdussin böcker.

Första delen i trilogin, Gullkrona gränd, har familjen Halter i centrum. Den består av mamma och pappa, barnen Stefan, Sanna, Silja och Sissela. Det är flickorna som är i förgrunden, mest Silja, den mellersta. Systrarna får ty sig till varandra i vardagen, för mamman har fullt upp med att dra fram sin stora familj ekonomiskt; pappa Halter har en gång varit på sjön, men efter en hemlighetsfull skada är han oförmögen till vanligt arbete. I stället är han – om omständigheterna är de rätta – en gudabenådad berättare och målare.

I de två senare böckerna är moderns sjuk och frånvarande, flickorna längtar efter henne, men lär sig också klara sig själva. De lär sig att mänskor är både onda och goda, att ingen klarar sig utan andras hjälp, att man kan göra modiga saker fastän man är rädd.

Långt från idyllen

Modet hos de unga huvudpersonerna, och den och instinktiva känslan för social rättvisa har – som det gestaltas i berättelsen – en viss släktskap med attityderna hos Astrid Lindgren. Men det finns en större rastlöshet, kanske en större farlighet i Irmelin Sandman-Lilius texter. Där finns en smärtsam medvetenhet om att mammans och pappans fysiska respektive själsliga frånvaro kanske är irreversibel. Barnen är förvisso rakryggade och har starka sociala instinkter, men berättelserna innehåller också en hel del som tillhör det ”barnförbjudna” i litteratur för barn, en ganska rättfram socialrealism. Om dråpare, om berusade kärringar, om psykiska problem berättas konstaterade utan så många förklaringar eller förmildrande omständigheter. Allt kan hända.

En av Fru Sola-trilogins stora förtjänster är att den ringar in glädjeämnena utan att försöka slå sig till ro i idyllen. Därför lämpar den sig väl för läsning både av barn och vuxna, gärna som högläsning. Via berättelser kan man röra vid starka känslor som man kanske annars döljer för varandra. Livet i Tulavall kan vara vårt eget.

Att rita sin egen karta

För vuxna läsare finns ytterligare ett motiv att läsa om Fru Sola. Det är den självbiografiska boken Hand i hand som Irmelin Sandman-Lilius skrev tillsammans med sin syster Heddi Böckman på 1990-talet. Men man ska nog inte läsa Fru Sola med biografin i bakhuvudet, utan mer för att känna igen delar av tematiken. I Hand i hand finns också den alltid närvarande längtan efter en frånvarande förälder. Där finns ett myller av sociala relationer som inte kompenserar men som är till stor hjälp, där finns slumpen, andra människors destruktivitet, det man inte kan påverka.

Men mest kopplar man ihop verken genom de tydliga samhällen de ritar upp: den ena inleds med en karta över den fiktiva staden Tulavall, där varje gränd, varje sten har ens historia, den andra en detaljerad kartbild av ”Sandmanska samhället vid Sillingstrand i Sibbo”, med hus och båtuppdrag och fantasieggande utmarker. Och jag tänker: att (re)konstruera sitt eget land komplett med alla möjligheter kan ha en minst lika helande verkan som nånsin Tulavalls kloka gummas, Klockarbacka-lill-Fias läkeörter.

Andlöst spännande

I Sola-trilogins andra del, Gripanderska gården, utspelas en dragkamp mellan två synsätt, det som vill tämja naturen och det som strävar till en följsamhet gentemot den. Bonadea är en nyckelperson här, hon blir piga och assistent åt alkemisten Turiam. I den avslutande delen blir konflikten mellan ett exploaterande samhälle eller ett bevarande alldeles manifest i Tulavall, det blir konfrontationer och förluster. Jag får erkänna att jag inte kom ihåg att historiens klimax var så andlöst spännande.

Det finns också mycket annat än äventyrsplanet som gör berättelserna så eggande och så ägnade att återvända till. Ingen person i skildringen är ett avskilt helt, ingen är en stängd eller fixerad karaktär. Alla förgrundsfigurer har sina kopplingar och överlappningar. Kopplingarna går över tid och över gränser till andra världar, men alla hänvisningarna sker med en självklar finkänslighet. Fru Sola är fantasylitteratur för dem som tycker att den klassiska anglosaxiska fantasygenren kan bli för överlastad med alla sina utstuderade detaljer.

Rötter i folkloren

Fru Sola, som fått ge berättelsen dess namn, visar sig bara kort, men minnet av henne, och historierna om henne ger henne ett angörande inflytande långt fram i tiden. Och mamma Halter, som är så duktig på att göra upp eld, är en fru Sola för sina barn, hon ger dem en värme som de klarar sig på långt efter att hon lämnat dem.

Det finns en publicerad studie av Fru Sola-trilogin av litteraturvetaren Petra Wrede som gavs ut mitten av 1980-talet. Ett av de mest förtjänstfulla kapitlen handlar just om hur konstfullt personerna är konstruerade och ihopkopplade. Petra Wrede beskriver också hur många av berättelsens komponenter har sin rot i vår egen folklore. För den som tilltalas av sådan kunskap förhöjer studien läsupplevelsen ytterligare.

Dela artikeln: