Vad åtta år mot sjutusen? Ändå känns det som om man fått vänta länge på andra delen av Irmelin Sandman Lilius biografi över sin man, konstnären, författaren, oliktänkaren, familjefadern och människan Carl- Gustaf Lilius. Åtta år har man fått vänta på en fortsättning på skildringen av de sjutusen år Carl- Gustaf Lilius ansåg att hans liv varade.

I den första delen behandlade Sandman Lilius utförligt också de avsnitt i mannens liv, där hon ännu inte var närvarande, och hans släktrötter. De här avsnitten blev rätt så opersonliga och allt för detaljerat skildrade. Det var som om sorgen fick henne att dyrka även de minsta spår av den älskade mannen. Förståeligt och vackert, men kanske inte så bra för boken.

Den här boken utstrålar en total närvaro

Andra delen sträcker sig från att de gifte sig 1957 fram till arbetet med Metsytiska boken år 1972. Nu finns inte längre någonting kvar av den negativt distanserade detaljrikedomen. Den här boken utandas, utstrålar, en närmast total närvaro. Det är en märklig bok, som det varit värt att vänta på.

”Jag heter Lilius Carl-Gustaf och är ett jävla stor geni fy fan”

Sjutusen år utmanar biografigenrens gränser. Visserligen är boken en utmärkt inkörsport till Carl-Gustaf Lilius liv och verk, och guidar läsarna in i hans universum, befolkat av metsyter, burgunder, fågelmänniskor och galna gudar. Ordet metsyt var ett ord Lilius uppfann för att beskriva det oförklarliga. Samtidigt är boken också Sandman Lilius egna memoarer, men framför allt är den en berättelse om samliv och kärlek. Sagoberättaren Sandman Lilius lyckas skänka biografin ett förtrollat skimmer. Jag menar inte att hon skulle försköna det förflutna och tränga undan de dystra minnena. Tvärtom. Om den första delen ännu tyngdes av sorgens idealiserande börda, är den andra delen mera objektiv. Trots att kärleken till mannen också här märks i varje ord, så tvekar Sandman Lilius inte att även låta skuggor träda fram. Utan dessa moln, skulle inte ljuset vara så förtrollat.

Sandman Lilius tvekar inte att låta även skuggor träda fram

Carl-Gustaf Lilius väg till att bli en etablerad konstnär var inte lätt, och familjen fick kämpa sig genom många fattiga år. Hans egen tro på sin konstnärliga vision var ändå så stor att han var villig att betala detta offer. Att han var (över)känslig för kritik och mycket snarstucken gjorde det knappast lättare för honom och familjen. I Sandman Lilius bok kan man se en älskande man och pappa, men också en rätt så egocentrisk person, som speglar och undersöker sitt jag också i konstnärliga självporträtt. Lyckligtvis tycks han också ha haft en avväpnande självironi. ”Jag heter Lilius Carl-Gustaf och är ett jävla stor geni fy fan adress Hangö”, skriver han i ett inte avsänt brev.

Starka rörelser, våldsamma kontraster

Då jag tänker på Lilius konst, är det svartvita teckningar och skulpturer jag minns bäst. Jag ser honom som en konstnär i svartvitt. Jag kommer också att tänka på starka rörelser och våldsamma kontraster. Han var kanske inte de små nyansernas mästare. Då jag läser Sandman Lilius biografi, tycker jag att han också som människa var sådan.  Det lätta, dansande, lycksaliga kontrasterades med det mörka, depressiva och våldsamma. Man ser lyckan och glädjen som fåglar, uppåtsvävande som en dans i vind, som sedan slår om till de mörka gestalterna, makten och mardrömmen.

Det lycksaliga kontrasteras mot det depressiva och våldsamma

Sandman Lilius lyckas på ett fascinerande vis få den liliuska mytologin att förena det personliga med det politiska och metafysiska. Han skrev senare en bok som hette Makt och mardröm och jag tycker att dessa begrepp väl sammanfattar det mörka i hans konst. Makten, som han såg den, tog sig bl.a. uttryck i Ungern 1965, Kinas ockupation Tibet och Sovjets intrång i Tjeckoslovakien. I dessa frågor engagerade han sig totalt, medan han i andra verkar ha varit helt omedveten. Jag tänker här på hans resor i Spanien och Grekland.

Mot maktens galna gudar ställde han den romantiska drömmen om ett tidlöst Burgund. Det var kanske ur en sådan dagdröm och verklighetsflykt han fick nya krafter, att t.ex. skriva den vackra, lekfulla och drömska boken Burgundiska sviten. Stunder då han kunde ”flaxa fram obekymrad”.

Att återskapa tiden

Det är ändå vardagslunken, med dess glädjeämnen och sorger, som är bokens huvudberättelse och ryggrad. Det är härifrån konsten får mycket av sin inspiration och livet dess innehåll. Kärleken till Irmelin och det underbara som dottern Muddle innebar i hans liv, deras resor och vänner, t.o.m. katterna i huset återkommer i hans teckningar, som ljusa uppenbarelser.

Genom minnets bearbetning, inte genom efterlämnade papper, återskapas det förflutna

Jag är inte helt säker på att boken inte också denna gång skulle ha vunnit på att beskäras mera. De långa citaten från brev och dagböcker känns ibland en aning tunga, samtidigt som just författarens metod att kombinera dessa med de egna minnena är central för helheten. Man kan, som läsare, så väl föreställa sig henne, där hon sitter och går igenom materialet. Jag tycker ändå att de avsnitt där hon inte binder sig vid att citera sitt material och i stället låter berättaren i sig tränga sig fram är de bästa. Det är ändå genom minnets bearbetning, inte genom efterlämnade papper, tiden kan återskapas och det förflutna göras närvarande och berättelsen fortleva. Berättelsen om Carl-Gustaf Lilius sjutusen år är fascinerande läsning och jag hoppas verkligen att man inte skall behöva vänta åtta år på en fortsättning.

Dela artikeln: