Vinterbad

Titeln till trots är det värme och inte kyla som genomströmmar Janna Thorströms tunna debutbok Vinterbad. Den värme som utgår från en levande mänskas kropp – i detta fall en kropp som ständigt pockar på uppmärksamhet eftersom den inte är frisk. Men också den klimatiska och mänskliga värme som omsluter huvudpersonen, en 38-årig kvinna, på platser som Australien och Thailand.

Kvinnan har ben som kan ge vika när som helst så att hon trillar pladask på golv och ännu farligare ställen, t.ex. på väg upp i spårvagnen. Ibland slår hon sig illa, ibland handlar det om vikten av handikappanpassade miljöer:

”Jag vill stiga ner i badkaret. Själv. Välja temperatur och modell på kranarna. Inte stå bredvid och tänka kanske nästa vecka när jag hälsar på hos en väninna. Som kan hasa ut den slappa kroppen ur det varma vattnet. Innan det hunnit bli kallt.”

Sjukdomen lärde hjärtat gå

Att mycket i denna kortroman på 82 sidor är självbiografiskt förstår man av intervjuer med Janna Thorström (f. 1968 i Esbo) i media. Om sin muskelsjukdom har författaren dessutom gjort tv-dokumentären Spaghettibenen, belönad med Invalidförbundets pris 1997. Hon har studerat design, tillbringat långa tider utomlands och bl.a. arbetat som medicinsk intuitiv och med sambandet mellan psykiska faktorer och sjukdomstillstånd.

Något hon även är inne på i sin bok. Om man så vill: visdomen i sjukdomen. Alltså detta att allting sist och slutligen hänger ihop. ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå”, säger hon, och: “Jag vet inte längre vad som är muskler och vad som är tankar”. Det gäller liksom att bli du med sin kropp på ett annat, mer djupgående sätt än om den hade funkat som den ska. Komprimerat gestaltar Thorström den processen som en intensiv dialog mellan kvinnan och hennes kropp och skildrar samtidigt hur handikappet skärper också iakttagelseförmågan utåt, i relation till vardagliga ting, till världen omkring, till en man. Här ingår en kärlekshistoria, inte speciellt stabil den heller.

Intim journal mer än roman

Vinterbad är en livsbejakande och intim berättelse om att leva med sjukdom och om att via inre smärtpunkter och bilder öppna sig för här och nu, ”våga vara stilla mitt inne i rörelsens moment”. Det är en text av både frustration och hopp, rik på sinnlighet, medvetenhet, humor, jävlaranamma, och överlag skriven på ett fräscht och distinkt språk. Den gör också fina små nedslag i huvudpersonens barndomsminnen.

Ändå kan jag inte säga att Thorström lyckas beröra mig. Tyvärr gör hon det inte alls. Istället glider texten undan – knapphändig, fragmentarisk och vag. Stundtals liknar de korta kapitlen prosadikt men utan den lyckade prosadiktens finslipning och sammanhållenhet.

Finns det tillräckligt med plats för mig som läsare? I många stycken känns det som att läsa bitar av något privat där jag hålls utanför det stora sammanhanget. Dagboksanteckningar kanske eller brev, eller utkastet till vad som kunde ha blivit en roman om förlaget hade propsat på att författaren fortsatte skriva ett tag till.