Efter en paus på nio år återkommer Johan Bargum med en ny novellsamling, Avsked som beskriver smärtsamma avsked, avståndstaganden, förluster och försakanden. Det är fråga om en direkt skilsmässa eller ett parförhållande som tar slut, den annalkande ålderdomen och det slutgiltiga avskedet, döden, eller också kan det vara gälla traumatiska personrelationer.

Både i Avsked och föregående novellsamling Charlie Boy (1995), som liksom i så många tidigare verk alltsedan debuten 1965 kandiderade för Nordiska rådets litteraturpris, ingår en rytmiskt avvägd berättarteknik. Gestlöst, lågmält tar Bargum fram olika människoöden och kommer nära inpå den enskilda individen. Han låter sina fiktiva personer berätta sina liv och tankar, avslöja sina paranoida drag.

Alltsedan debuten med novellsamlingen Svartvitt har Johan Bargum varit intresserad av att dryfta och blotta psykiska konflikter som emellanåt övergår i neurotiska kriser. Han har strävat efter att avslöja livsillusionerna och låtit skenheligheterna mynna ut i resignerade insikter.

Också i Avsked är det fråga om olika slag av besvikelser och resignationer som ingår i själva livets gång. Barndomen tar slut, samboförhållandet tar slut, äktenskapet leder till skilsmässa. Så kommer pensioneringen, åldrandet och döden. Dessutom finns här relationsspänningar mellan de olika personerna som alltså från en birollsstatus kan övergå till en huvudroll i följande novell.

Berättartekniskt utnyttjar Bargum synvinkelskiften. Hans teknik kantrar åt det minimalistiska, medan tonfallet gradvis dämpar sig. Det finns också volym och spänst i Bargums tekniskt drivna men trots allt rätt traditionella berättande. Närmast tycks det för Bargum gälla att återge olika personpositioner, redogöra eller redovisa för psykiska tillstånd inför avskedet. Också tiden som ändligt-oändligt begrepp blir ett centralt element i dessa fem noveller.

Dela artikeln: