Alla bubblor brister är något så ovanligt som en bilderbok för vuxna. Titeln syftar på en rad i Karin Boyes berömda dikt ”Ja visst gör det ont (när knoppar brister)”. Alla bubblor brister handlar, liksom också Boyes dikt, om smärtan i att växa upp. På vägen händer det ett och annat som man gärna klarat sig utan. Det är rosa drömmar och illusioner som spricker. Det är besvikelse efter besvikelse och till slut är man tvungen att acceptera och inventera och ta ansvar för sin egen andel, gå vidare. Med andra ord bli vuxen.

 Alla bubblor brister benämns som en prosalyrisk berättelse. Berättelsen är kort och koncis. Det händer mer mellan raderna än i själva texten. Jolin Slottes text är undflyende, det förekommer antydningar i berättelsen som konstnären Nina Albrecht sen understryker med sina fina bilder. Bilderna är grumliga, det är svart och grått och rosa och brunt, det är sudd och trassel och Hubba Bubba. Samspelet mellan bilderna och texten fungerar utmärkt, som mellan en musiker och en dansare. Man dröjer gärna vid bilderna och studerar dem närmare.

Samspelet mellan bilderna och texten fungerar som mellan en musiker och en dansare

Det är oktober, det är grått och regnigt och trist i Helsingfors. En vinterblek ung kvinna i grön dunjacka ska träffa en vän. Hon har haft svårt att ta sig ut genom dörren, hon har haft svårt att bryta isoleringen. Vännen dyker aldrig upp. I stället kommer en man ledande på en rosafärgad cykel gående längs Vasagatan.

Sen går allt mycket fort, som det ibland brukar då man är ung. Prata och lära känna varandra hinner man med senare, ibland då det redan är för sent:

Jag lät honom komma in till mig.
Jag lät honom komma in i mig.
Jag lät honom komma i mig. 

Rosa och grått – begär och besvikelse

En rosafärgad cykel som står på en balkong. Grått betongräcke, i fonden djupblå himmel. Och några uppslag senare: en näve som kramar om det rosa tuggummit, krossar det i handen, spräcker bubblorna. Albrechts bilder etsar sig fast på näthinnan. De är vackra och brutala på en och samma gång och illustrerar hopplösheten i det här med att försöka få till det på kärleksfronten. I grund och botten längtar vi alla efter närhet och kärlek, och hur fel blir det inte då det visar sig att den andra inte förmår besvara känslorna. Samtidigt bär jagberättaren på en ilska som åtföljs av skuld och skamkänslor. Hon ber om förlåtelse efter sina utbrott. Innan mötet med mannen syftade texten till något jaget ”måste glömma”. Vad är det som har hänt?

På ett uppslag står de på gatan och pratar och på nästa uppslag, tre timmar senare, har de redan legat med varandra. Vad hände där emellan?

Texten hoppar över förspelet mellan jagberättaren och mannen. På ett uppslag står de på gatan och pratar och på nästa uppslag, tre timmar senare, har de redan legat med varandra. Vad hände där emellan? Jag förstår att det är en del av greppet att lämna bort beskrivningen, men det känns som att läsaren går miste om något viktigt. Det är inte lätt att skildra begär och erotik, kanske just därför. Våga gå till det svåra, våga gå till det som bränner. Hur ser det ut då det ena leder till det andra? Hur ser det ut då kroppar dras till varandra som magneter? Hur ser sexuellt samförstånd ut och behöver det alltid uttalas? Det hade funnits mycket att utforska här.

Serieromanen har gjort entré på den finlandssvenska arenan under det senaste året, bl.a. Ulla Donners Spleenish, men jag tror inte att jag någonsin har läst en finlandssvensk bilderbok för vuxna. Alla bubblor brister riktas i huvudsak till unga vuxna, men den lämpar sig absolut också för vuxna. Det är bra med nya grepp och idéer, mångfald är en rikedom i ett sammansvetsat litterärt klimat. Sen får man ju verkligen glädjas över alla dessa små, innovativa förlag som Marginal som dykt upp och ger ut genuint berörande böcker.

 

Dela artikeln: