Åter handlar det om en pappa som till varje pris vill smälta in i sitt nya hemland Sverige. Åter handlar det om en son som kallar detta feghet. Åter utvidgar han det svenska språket, så det orsakar fyrverkerier, där på sidorna. Men i sin andra roman Montecore – en unik tiger breddar Jonas Hassen Khemiri sina teman, så det till sist blir rent oöverskådligt, i positiv bemärkelse.

Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött blev en litterär sensation i Sverige när den utkom år 2003. Boken med sin huvudperson Halim, fångad i korsdraget mellan barndom och vuxenhet och samtidigt mellan två kulturer, sin familjs arabiska och sitt hemlands svenska, svarade precis på tidens beställning. Den var skriven helt och hållet på så kallad invandrarsvenska, med rak ordföljd och slangord, den var politisk och tragisk och samtidigt sjukt rolig. Ung, snygg, lagom brun blev Khemiri av massmedierna stämplad som det nya Sveriges röst.

Men där Halim var ensam berättare i Ett öga rött blandar Jonas Hassen Khemiri nu in fler röster. Det handlar mer än tidigare om versioner av det skedda, tills den objektiva sanningen, om den nu någonsin fanns, är invirad i lager på lager av lögner och livslögner. De lögner man berättar sig för att alls överleva.

Och där romankaraktären vid namn Jonas Hassen Khemiri i Ett öga rött enbart innehade en cameoroll som Halims granne, en ”mesig halvarab med flygfrisyr” stiger han nu fram som en av huvudkaraktärerna.

Berörande lögnhalsar

När Montecore inleds ska denne Jonas Hassen Khemiri precis ge ut sin debutbok och tillbringar snart sin tid resande till landsortsbibliotek för att ”snacka bok för tre kaffesörplande tanter och en bulldog”. En dag får han ett mail av sin fars barndomsvän Kadir i Tunisien som på en aldrig förr skådad hemmagjord arabiskfransksvenska lägger fram ett förslag:

”Devinera vem som skriver dig dessa fraser? Det är KADIR som knappar tangenterna!!!! Din fars mest antika vän! Du memorerar väl mig? Min förhoppning är ditt ivrigt guppande huvud.”

Kadir föreslår att de två tillsammans ska skriva en bok om Jonas far, som i boken ska kallas Abbas ”för att profetera hans framtida omlokalisering till Sverige”. På åtta år har Jonas inte hört av sin pappa, men Kadir vet berätta att han i detta nu är en världsberömd fotograf i New York, med världens krishärdar som arbetsfält:

”Låt oss kollidera våra kloka huvuden i ambitionen att kreera en biografi värdig din prominente far! Låt oss kollaborera i skapandet av ett litterärt mästeropus som attraherar global publik, nombrösa Nobelpris och kanske till och med en invitation till Oprah Winfreys tv-studio!”

Och så inleds en snillrikt konstruerad brevväxling, ett collageverk i vilket Kadirs storvulna mail och ”worddokument” samt fria översättningar av Jonas fars brev blandas med Jonas först försiktiga, sedan alltmer hjärtskärande minnen av en familj, en far, ett försök. Det är ett fruktbart grepp: Kadirs inslag står för humorn, hutlösheten och utropstecknen, Jonas är allvarliga och berörande, de låter som om de varit svåra att skriva ner. Ena sekunden är det så sorgligt att jag gråter – jag menar, så det kommer tårar – för att i nästa sekund, när Khemiri skickligt punkterar sitt eget känslobygge, skratta högt. Och jag är inte alls en människa som brukar reagera särskilt ljudligt på fiktion.

Samtidigt glider den där sanningen iväg, allt längre bort. Men underligt nog är det när man inser eller misstänker att karaktärerna ljuger som man berörs mest. Och ännu underligare när det gäller en bok som så explicit är ett form- och språkexperiment är att det man berörs mest av är kärleken, som liksom inte kan låta bli att sippra fram. Det allra finaste är kärleken mellan den tjocka, snaskande, märkliga sonen med talfel och stordrömmarpappan, ett bevis på att kärleken inte kräver perfektion.

Pappor

Jonas Hassen Khemiri har ett sällsynt öga för detaljer, när han förfaller till klichéer gör han det i Kadirs skepnad, njutningsfullt och ordentligt. Men även Kadir har sina poetiska stunder:

”Skriv mig Jonas – har du någonsin varit seriöst kär? Har du någonsin erfarit den där kärleken som väcker dig till nattens svettiga panik vid drömmen om att din älskades liv har terminerats vid rendezvousen med en cancersjukdom eller en brödrost oturligt placerad nära hennes badkar?”

Kadir är skeptiskt inställd till Jonas författarkarriär:

”På Norstedts nätsida fann jag ett extrakt ur din roman. Min värdering är… hm … låt mig vara ärlig och nynna åttiotalshiten med Yazz: ’The only way is up, yes?’”

Det är också mycket underhållande att Jonas själv antyds vara en rätt marrig typ, som irriteras av både författarkolleger, massmedia och förlag.

”Varför så arg över att Norstedts prestenterat din roman som ’den första romanen skriven på tvättäkta Rinkebysvenska?’ /…/ Terminera genast ditt namngivande av dom som ’Horstedts’. /…/ Returnera ditt ungdomliga raseri till det bankfack vi kallar självkontroll!”

Författaren Jonas Hassen Khemiri är hela tiden steget före läsaren, han raserar alla försök till kritik med den mest avväpnande självironi, som ändå aldrig gör texten kall. Och i sitt i närmast perfekta romanbygge lämnar han avsiktliga luckor, luddigheter som aldrig förklaras, som sätter läsarens huvud i eget arbete. Till exempel kallar Jonas sin pappa genomgående för ”pappor”. Läsaren kan sedan undra ifall detta syftar på att alla pappor i världen är lite likadana, står för den stora kärleken och det stora sveket, ens potentiellt, eller om det för Jonas är för smärtsamt att skriva ”pappa”, att så specifikt mena just sin egen enda pappa. Eller så kan man bara låta det vara, låta det lite suddiga förbli lite suddigt, ett utryck för poetens frihet, som bara funkar.

Egentligen funkar allt i den här boken så fantastiskt väl att jag på allvar börjar fundera om hela Jonas Hassen Khemiri alls är verklig, eller om han är någon sorts litteraturvärldens våta dröm à la JT LeRoy, eller radiostyrd som Jeltsin. Det är nästan en lättnad att slutet inte lever upp till de förväntningar som byggts upp. Slut är svåra, allt oftare gör de mig besviken. Ibland gör det inte så mycket, man kan glömma slutbesvikelsen för att resten av boken varit så fenomenal.

I detta fall kastar antydningarna om Kadirs verkliga identitet en liten irriterande skugga över hela boken. Så enkelt kan det väl inte ha varit. Men trådar måste väl dras ihop, en bok måste alltid ta slut på något sätt. Och å andra sidan har jag inte en aning om hur jag själv hade avslutat ett sådant här opus, eller hur jag egentligen hade önskat att det hade slutat. Kanske hade jag velat att den bara hade fortsatt och fortsatt, denna hysteriska, finurliga, varma historia om hur människor försöker, så mycket de kan, försöker leva sina liv, få fatt i trådarna.

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet

KHEMIRI Khemiri invaderar teatern