Som bäst är Leo Lundbergs novellkonst charmig i sitt sorglustiga, lite råbarkade grepp om pojkars uppväxt. Den åländska geografin förlänar pojklivet en extra krydda och ett spänningstillstånd; småstadsuppväxten sker i skuggan av livet som levs i det mytiska och förhärligade Stockholm i Sverige, på färjavstånd.

Leo Lundberg, f. 1971 på Åland och numera bosatt i Sverige, debuterar med denna novellsamling. Uttrycket i titeln, Den stora behandlingen, återfinns i novellen ”Franke” och anspelar på den vidrigt våldsamma behandling som värstinggänget godtyckligt kan utsätta pojkar för som kommer i deras väg.

Uppväxt luktar asigt

I novellen ”Franke” beskriver Lundberg pojken Frankes tillvaro som nyinflyttad i ett villaområde. När Franke orienterar sig i sin nya miljö blir det lätt struligt. Pojken som är enda barnet har till råga på allt en hopplös farsa som hemfallit åt spritmissbruk. Skickligt laddar Lundberg läsningen: fallgroparna i Frankes väg är många men sitter rätt i historien som ska berättas. Tiden för Frankes vilsna existens, som nyinflyttad i villaområdet känns som svunnen tid, möjligtvis minnenas 70-tal. Vägledd av Lundberg är det lätt att se pojken framför sig, hur han ensam cyklar genom villastaden, letande efter nya polare.

”Hans mamma stod på bakgården och funderade över om hon borde plantera häck där också eller om det skulle göra sig bättre med en stengärdsgård. Hans far bullrade med projektet i förrådet, böjde metallrör, sågade och hamrade. Franke tyckte att det luktade asigt i förrådet, lite som det gjorde i föräldrarnas sovrum dagen efter stort kalas.
Mjäskigt.”

Taxfree och snatteri

Lika ljuvligt sakkunnig beträffande pojkliv är Lundberg i novellen ”Biorace”, där några kompisar olovandes åker över med färjan från Åland till Sverige. Äventyret kantas av taxfreesprit och biobesök, utanför den vanliga trygga rutten mellan Gamla stan och Slussen, bekant från tidigare Sverigekryssningar.

Lundberg glömmer inte att skriva om undanflykterna pojkarna kokar ihop för att kunna stå upp mot föräldrarna efter att de bestämt sig för att göra någonting olovandes, och inte heller om pojkgemenskapen ihophållen av fnisset som bubblar upp då man delar på en flaska starksprit. Snattande hör också till de förbjudna pojklekarna. Om man som jag läst sig igenom den rikssvenska barn- och ungdomslitteraturen under sin finlandssvenska uppväxt känner igen sig i pojkarnas möte med det riktiga Stockholm.

Osynkroniserade möten

I denna novellsamling med grant omslag har jag mina favoriter. Dit hör också ”Blå toner” som handlar om en farsas försiktiga närmande till sin vuxna son, bosatt på annan ort. Pappan simulerar ett nyvaknat intresse för musik för att ha någonting att tala om med sonen i telefon. Lite snöpligt är uppdagandet, men stilenligt för Lundbergs noveller om lite udda möten.

Greppet att skriva i dagboksform utnyttjar Lundberg i novellen ”Internat”, något som gör att läsaren får direktkontakt med novellens huvudperson, en neddekad kille som delar bostad med en kille som till slut helt flippar ut. Lundbergs tonårspojkar omger sig med dålighetsliv: droger och alkohol.

Bäst lyckas Lundberg när han skriver om pojkar i uppväxtåren, tilltalet går hem hos den vuxna läsaren som vill kika in i och företa en guidad resa till pojkvärlden. Här har vi en novellist som väljer bort flickor eller kvinnor i huvudrollerna, och i stället beskriver det genus han känner bäst till. Slutresultatet ger en bok som jag skulle tro att också pojkar kan ha behållning av, till exempel i grundskolans och gymnasiets obligatoriska litteraturläsning.

Dela artikeln: