Kanske är det någon sorts naturlag, som gör att många unga författare börjar upptäcka sitt litterära register genom att återvända till barnets upplevelsevärld, tillvarons urgrund. Det är i alla fall väldigt vanligt att debutböcker är barndomsskildringar. I höst har vi fått några nya finlandssvenska. Poeterna Sanna Tahvanainen och Annika Sandelin har gett ut varsin första prosabok. Och Malin Kivelä (född 1974) inleder sitt författarskap med en helt betagande, stilistiskt personlig och ovanligt välskriven debutroman, Australien är också en ö.

Det är sommar – precis som i så många andra finlandssvenska berättelser. På en ö i Finska viken har Ole, som är en överviktig och försiktig pojke med vetenskapligt intresse för omgivningen, lämnats hos tjocka varma levnadsglada mormor och fåordiga gråa morfar medan mamma, hennes nya man och baby semestrar i Toscana. För där skulle ju Ole ändå inte ha trivts, tyckte mamma, mycket bättre på ön, eller hur.

”Du kan fiska, åka båt, simma, allt sådant där som småpojkar tycker om, sa mamma, men glömde. Att jag ju inte är någon riktig småpojke. Att jag inte har något sådant där spring i benen, eller några hyss i tankarna, ingen lust att köra omkring på fjärdar när man kan gå på grund och ingen lust att klämma fast daggmaskar på krokar eller dänga abborrar i klippor för att de ska dö.”

Romanen följer i pojkens fotspår, det är han som är berättaren, hans tankar och intryck avlyssnas lyhört av författaren. Malin Kivelä ger en konkretiserad skildring av klyftan mellan barnets behov av trygghet och omsorg och de vuxnas upptagenhet med egna sysslor, sjukdomar och problem. Barnets ensamhet, en känsla av rent existentiell övergivenhet, genomsyrar berättelsen. Men grundackordet är inte melankoliskt. Här finns en bärande lekfull humor. Och Ole är inte något depressivt sorgebarn, bara känslig och uppmärksam. Han är en pojke med skrattande tår, passion för kottar och hopp om en tvillingsjäl.

Personskildringen är originell och avviker från vardagsrealismens allfarsvägar. En rikedom av syregivande detaljer, bl.a. får vi veta exakt vad och hur mycket det äts på ön, och en sensibel återgivning av Oles sinnesförnimmelser, t.ex. hur illa en del gubbar luktar, får texten att leva, andas sig in i läsaren och där lämna bestående bilder av människor och stämningar.

Malin Kivelä verkar ha ett språköra utöver det vanliga. Hon skriver personligt, oväntat, och använder egna syntaktiska lösningar och ordskapelser (många av typen ”ofotbolligare”, ”omormorigt”). Författaren utforskar sin berättelse med samma nyfikenhet och fördomsfrihet som huvudpersonen i sin forskning ”om hur saker är”.

Genom Oles vakna och klokt forskande ögon förmedlas en inte alltför smickrande bild av hur konstigt vuxna beter sig. Och av hur deras egen brist, aningslöshet och söndrighet hindrar dem från att ge barnen vad dessa behöver och borde ha rätt till. Den naiva barnablicken konfronterad med situationens allvar och vuxenvärldens hemligheter ger både komiska och drabbande effekter.

Naivismen i tilltalet går hand i hand med en närmast arketypisk uppförstoring. Havet och Ön. Den stora livgivande mormodern, den frånvarande fadern, den galna kvinnan, den vilda pojkflickan. Men nyanserna blir flera efterhand. Romanens smärtpunkt: En liten pojke som ingen kan skydda från livets obegripligheter, besvikelser och förluster tvingas att växa. I sin anteckningsbok kan han lägga till ständigt nya upptäckter om hur saker och ting är, faktiskt är.

”Molnen hafsar omkring på himlen som om de inte visste vart de var på väg. Varför finns det moln. Egentligen.
– Saker blir inte alltid som man trodde att de skulle bli, säger mormor. – Så är det bara här i världen.
Det där är någonting som de vuxna brukar säga ibland. Jag undrar vad det är de alla har trott. Jag tror aldrig någonting. Ibland hoppas jag lite. Men det är en helt annan sak.”

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet