Mammutromanen Solenoid på 815 sidor av den rumänska författaren Mircea Cărtărescu, född 1956 har etablerat sig som en känd författare runt om i världen. I romanen rör sig författarens jagberättare i superabsurda, surrealistiska världar där berättaren kämpar med existentiella problem, identitetsångest och drabbas ständigt av hallucinationer beträffande det egna jaget, sina komplicerade relationer till föräldrarna, andra människor och hemstaden Bukarest.

Titeln syftar på magnetpoler där elströmmen förvandlas till rörelser och skapar drömupplevelser

Titeln Solenoid, som författaren hänvisar till några gånger, syftar på magnetpoler där elströmmen förvandlas till rörelser, skapar levitation och drömupplevelser för jagberättaren:

”Solenoiden under golvet fyller rummet med ett nästintillt ohörbart surrande. Fyra gånger var natt glider jag nedför sömntrappan tills sömnen paradoxalt nog ikläder mig sitt ljus av smält guld. Fyra gånger tar jag mig trappstegsvis upp till ytan i rummets natt där min hud ger ett matt återsken av lågorna i djupet. Jag stannar länge på dekompressionsavsatsen som en annan dykare, för att medvetandet inte ska flyga i luften av drömmarnas förtätade skum.”

Den magnifika översättningen är av Inger Johansson

Den filosofiskt mångsidigt reflekterande texten med talrika hänvisningar till filosofer och författare från forna tider och nuet, med den ytterst kreativa språkhanteringen och de absurda associationerna visar vilken språkjonglör författaren är vilket också kommer fram i den magnifika översättningen av Inger Johansson.

Kroppen, drömmen

Läsaren får ta del av jagpersonens märkliga, desperata kropphysteri där det handlar om att han upplever att hans kropp omges av allehanda kryp, larver, maskar, löss. Dessutom är han maniskt fascinerad av sina händer, framförallt fingrarna och naglarna:

”De välvda mjuka naglarna som satt fast på fingertopparna var inte någon slät yta: jag såg tydligt deras prismatiska struktur, längsgående parallella ränder, en mängd strimmor av hornämne löpte som trådar från nagelroten. Ingenting var för övrigt verkligt utan bara på något viss antytt.”

Berättaren är maniskt fascinerad av sina händer, framförallt fingrarna och naglarna

Berättandet växlar ständigt mellan dröm och verklighet vilket jagberättaren själv konstaterar i uttalandet att ”hela mitt liv är en dröm”.

Bukarest, ensamheten

Romanens författarjag har också en stark relation till sin omgivning, Bukarest där han bor i en slummig förort men söker sig ideligen ut på vandringar in i stadens centrum där vackra, gamla kvarter och byggnader får en noggrann beskrivning. Själva staden Bukarest beskrivs som ”den sorgligaste staden på denna jord” men också som ”den enda verkliga”. Därtill fascineras han av bunkrar, labyrinter, grottor och underjordiska gångar som han gärna rör sig i.

Därtill fascineras han av bunkrar, labyrinter, grottor och underjordiska gångar som han gärna rör sig i

Jagberättaren drabbas också av en stor besvikelse då hans dröm om att bli en känd, uppskattad författare inte blir av. I stället blir han lärare i en grundskola och känner sig fängslad, ensam. I synnerhet ensamhetstemat återkommer berättaren till hela tiden och hänvisar bland annat till tiden i armén vilken han erfor som ”en död tid” och där han blev ännu mera ensam. Förutom sin egen kroppsfascination är han besatt av kvinnokroppen. Titt och tätt får man läsa kommentarer om kvinnors bröstvårtor och könshår.

Hjälp, hjälp!

Trots sina komplicerade närrelationer, bland annat till föräldrarna, lyckas romanens författare ändå bli kär och får till och med ett barn med sin hustru. Samtidigt sörjer han hela tiden sin tidigt döda tvillingbror och döden är ständigt nära honom. En skräckupplevelse är besöken hos tandläkaren och den pina som tandläkarstolen och borrmaskinen ger författaren, liksom vistelsen på ett sanatorium.

Samtidigt sörjer han sin tidigt döda tvillingbror, döden är ständigt nära

Den existentiella desperationen tar sig också uttryck i ett hjälplöst ropande på ”hjälp” där ordet ”hjälp” radas upp rad efter rad, sida efter sida, tio sidor sammanlagt.

Hösten som är ”fylld av ljus” då berättaren börjar på universitetet känns som en lycklig tid då han varje dag får se centrum i Bukarest ”som den gången för mig var världens vackraste stad”:

”Unga flickor kom skyndande till universitetet, världen var ny och het, nyss uttagen ur ugnen, och fanns till enbart för min skull.”

Också det politiska läget i Rumänien belyses

Också det politiska läget i Rumänien belyses då och då, bland annat genom regimkritiska demonstrationer, kommentarer om Securitate, korruptioner, mutor och konstaterandet att ”socialismen är latmaskarnas samhälle” och att ”allt elände alltid har kommit från ryssarna, våra kära grannar i öster”.

Överlag kan man säga att Solenoid handlar om ett komplext identitetssökande och en tilltrasslad existentiell resa i tid och rum.

Dela artikeln: