1900-talets litteratur bågnar av beskrivningar av ensamhet. Att vara utstött, utsatt och isolerad, att förbryta sig mot gemenskapen, att för fulla muggar odla outsideridentitet, att länga efter en plats bland människorna, att famla i den mänskliga samvaron och inte nå fram till den andra. Ensamheten kan romantiseras och den kan förvandlas till socialporr och tröttsamt svammel om det obotliga mänskliga tillståndet. Men det finns också författarskap (bland personliga favoriter finns Janet Frame, Sara Lidman och J.M. Coetzee) som närmar sig ensamhet som ett existentiellt gränstillstånd av stumhet och upplösning och, ibland, glimtar av att i ensamheten nå en form av klarhet och perspektiv. Till de här författarskapen skulle jag också räkna finlandssvenska Mirjam Tuominens (1913-1967).

Tuominen gräver sig inåt, till de konflikter som finns inom människor, och de mellanmänskliga möten som sätter självförståelsen i gungning

I sin prosa gräver sig Tuominen inåt, till de konflikter som finns inom människor, och de mellanmänskliga möten som sätter människors självförståelse i gungning. Hon har ett inträngande sätt att gestalta människors grymhet och lidande, och relationen mellan offer och förövare. Hon intresserar sig för människors osäkerhet och gemenskapens mörka sidor. Det är prosa helt ointresserad av att måla upp miljöer, stämningar och individuella egenheter. Kort sagt, Tuominen befattar sig inte med våra små bekymmer och nojor. För det mesta råder det extremväder över de själsliga landskap hennes texter strövar över. Bliva ingen, från 1949, är inte riktigt en novellsamling, men inte heller är det essäer. Benämningen på de reflekterande texternas genre är egentligen ointressant. Det som spelar roll är att det här är en bok som sätter läsaren på prov.

Filosofiska och existentiella frågor

Det udda rikssvenska förlaget Eskaton fortsätter ge ut en stor del av Tuominens produktion och också i den här volymen blir vi varse Mirjam Tuominens radikala och oroliga sökande. Författarskapet har på senare tid uppmärksammats också genom Tuva Korsströms mycket starka biografi Älvan och jordanden om föräldrarna Tuominen och Torsten Korsström. Visst är svårt att inte tänka på biografin när jag läser Bliva ingen, som publicerades under ett stormigt år i Tuominens liv, men detta är en bok att läsa i sin egen rätt, som ett litterärt verk drivet av existentiella och filosofiska frågor. Trots att det för all del är lätt att igenkänna tidens modernism i den lilla skriften har texterna, med ett par undantag där anspänningen nästan håller på att brista, inte åldras dåligt.

Prosastyckena landar ofta i begreppet nollet, nollpunkten där jaget avklätts sina individuella enskildheter och anknytningar till världen

Betraktelserna i Bliva ingen knyts samman av sin tematik. Tuominen utforskar precis det som titeln anger, att bli ingen. En av texterna handlar om den svårmodiga dansösen som bara kan dansa ensam, en annan, alldeles kort text, utgår från den sjukes dödsmedvetande. I ett tredje prosastycke behandlas dynamiken mellan den som älskar och den som blir älskad. Manja älskade Claude, men Claude, gynekologen som förför kvinnor och försjunker i sitt arbete, kände medlidande med kvinnan som älskade honom. Först när hon försvinner bort i mentalsjukdomens förtätade, punktvisa uppmärksamhet ser han något hos henne som han aldrig sett förut. Men hon är onåbar, innesluten i sig själv. Prosastyckena landar ofta i det återkommande begreppet nollet, nollpunkten där jaget avklätts sina individuella enskildheter och anknytningar till världen; jaget har blivit onåbart för det vanliga livet, befinner sig bortom känslor och begär. Som det heter i ”Öppna landskap”: “man älskar inte, man lider inte, man anklagar inte, man längtar inte, man bara ser.” Den onåbarhet som beskrivs förstås som frihet, även om självutplåningens frihet, som för Manja, är förbunden med tidigare lidande och ensamhet. Formuleringarna har mycket gemensamt med den religiösa mystiken, men den religiösa aspekten är i Bliva ingen (till skillnad från Tuominens poesi) ganska allmänt och existentiellt hållen.

Metoden är blottläggande

Bliva ingen är engagerande läsning eftersom texterna på ett så existentiellt radikalt sätt söker sin väg. Metoden kunde sägas vara blottläggande. Tuominen tecknar konturerna av konkreta livssituationer, men språket dröjer bara tillfälligt i det konkreta; det är den inre verkligheten som skrivs fram. I den första texten beskrivs hur en fattig pojke som har löss sitter i rännstenen och betraktar de andra barnens lek, som han uteslutits från. Pojken längtar först efter att få vara med, men sedan förändras något i honom. Hans blick blir ”inåtvänd, inte likgiltig, men intensiv och koncentrerad”. Förändringen han genomgår beskrivs som en inre kamp mellan gemenskap och utanförskap, och det är genom den kampen som barnet överlämnar sig åt ”det okända” inom sig. Stycket slutar med att barnen har en överläggning om huruvida gossen ska få vara med och leka. Han sitter på sin plats, men plötsligt spricker hans ansikte upp i ett leende som tar hela hans varelse i besittning. Trots att vi får veta så lite om pojken, annat än i mera abstrakta ordalag gällande den märkliga förändringen i relation till barnen, är de avslutande raderna om leendet genuint omskakande att läsa. Att förändras i riktning mot att ”bli ingen” återkommer som tema i varje text, men som ett antal variationer på olika livssituationer.

Mirjam Tuominen är inte känd för sin humor, men i den här texten finns faktiskt ett drag av satir

I en lite längre novell, ”Den döde och den levande”, skriver affärsmannen Hans Welcke ned några tankar om sitt liv och sin relation till den numera döde vännen Tomas. Mirjam Tuominen är inte känd för sin humor, men i den här texten finns faktiskt ett visst drag av satir; Welcke inskärper sin egen yrkesmässiga oersättlighet, han är en upptagen man som absolut inte kan kosta på sig att hänge sig åt ”vilandet utan ändamål och avsikter”. Redan tidigt framgår det att Tomas, som var författare, väcker starka känslor i honom. Författaren ägnar sig åt det som affärsmannen absolut inte kan tillåta sig själv, nämligen ”det rena förnimmandet”. På ett monomant sätt försöker Welcke legitimera sitt sätt att leva. Det är affärsmännen som sist och slutligen håller igång samhället. Tomas, ungdomsvännen, är en person som på olika vis har en oroande inverkan på honom blott och enbart genom att ha funnits till; som författare är det som att Tomas inte står i kontakt till den riktiga verkligheten som affärsmannen genom sitt yrke och sitt konventionella familjeliv anser sig vara trogen. Men under det att han skriver ner sina tankar grips Welcke av en kuslig känsla av att inte längre vara sig själv – är det Tomas som skriver, och inte han själv, som aldrig ens varit lagd åt dylikt?

[Jag] förlorade medvetandet om mig själv som levande, konkret varelse, jag föreföll mig inte längre verklig, jag uppgick i dimma, alldeles som en spökgestalt. I stället uppsteg Tomas gestalt, som dock är död, på ett ohyggligt konkret verkligt sätt, det var i ordagrann bemärkelse han som levde, på ett outhärdligt förnimbart och synligt sätt levde han ….

Fastän novellen har en del högtravande drag fungerar den på flera plan som en skildring av en man som rycks loss från sin vanliga självförståelse

Welcke bestämmer sig för att ta tjänstledigt för att i lugn och ro försöka avsluta sin skrift. Snusförnuftigt försöker han påminna sig om att allt är som vanligt. Han rationaliserar den ”magnetiskt sugande underström” som han känner sig hemsökt av; affärsmannen försöker med näbbar och klor hålla fast vid sin uppfattning om sig själv som en som inte förfaller till drömmeri. Men oron tilltar och plötsligt, med nyvaken blick, börjar han betrakta sin fru och sina barn: vem är de, egentligen? Hur ser de på honom? Frun, som accepterat hans idéer om ett borgerligt och kyligt äktenskap, oroar sig för honom. Hur ska man förstå den märkliga förändring han går igenom? Han själv beskriver hur han närmat sig livet, även om andra ser honom som sinnessjuk, och han tas in på sjukhus. I slutet av novellen konstaterar Welcke att han är död, men, också, att han vaknat upp till en annan värld, där han har fått frid och kan utforska sin nya värld. Fastän novellen har en del högtravande drag, som i samtalen mellan affärsmannen och hans fru, fungerar novellen på flera plan som en skildring av en man som genom att ryckas loss från sin vanliga självförståelse når det som på andra ställen kallas ”nollet”, en vidöppen start, där det gamla livet framstår som låsning och lögn.

Frihet och självständighet –  är det bara en illusion?

Många av texterna innehåller långa reflekterande passager. Detta gäller exempelvis ”Häst och ande”, som saknar både konkreta gestalter och händelser. Utgångspunkten är hästarnas värld. Hästen som ger röst åt reflektionen undrar om det någonsin funnits ett fritt och kollektivt hästigt ur-tillstånd som har förvandlats till slavisk underkastelse, där hästarna reduceras till att tjäna människorna, eller ”andarna” som de benämns här. Har hästen en egen, inre frihet? På ett sätt som påminner om både Platon och den franska filosofen Simone Weil föreställer sig textens tungsinta häst en möjlig harmoni mellan häst och människa, så att hästen uppgår i en entydig rörelse, i lydnad som uttrycker frihet, snarare än tvång. Men hen inser att det är svårt: 

Gentemot största möjliga ofrihet ställer den mycket melankoliske dragaren frivilligheten, gentemot motbjudande tvång saktmodet, gentemot rörelsehämmande och förfulande förnedring inre, hästigt undflyende, löpande rörelse. 

Att acceptera sin lott kan, om omständigheterna är de rätta, betyda inre rymd, enhet och närvaro

På ett flödande sätt vänder och vrider häströsten på frihetsproblematiken. Att acceptera sin lott kan å ena sidan innebära otillfredsställd melankoli, men det kan också, om omständigheterna är de rätta, betyda inre rymd, enhet och närvaro. (Ja, häströsten dryftar huruvida hästen har en själ, och svaret är väl att alla beskrivningar av hästens liv gör det nödvändigt att se hästen som något annat än levande materia.) För textens häst är drömmen om frihet en dröm om enhet:

Avlägset känner jag glädjens tonande stöt, kallelsen till enande, helande rörelse, jag höjer huvudet, lyssnar och riktar ivriga näsvingar väntan mot underhåll. Endast så är ju liv möjligt, genom att hela underordna sig och tillmötesgå denna hand, också den liksom besatt, av sin sällsamma förmåga att kunna ge form och sammanhållning. 

Det finns ett luftigt driv i texten som gör att stycket också fungerar litterärt, genom att konkreta bilder

Frågorna som ställs i ”Häst och ande” lämnas öppna. Finns det en distinktion mellan resignation och ett underordnande som är mer än illusionen om ”inre frihet”? Uttrycker en idé om frihet som frivillig underkastelse ett godkännande av underkastelse under en annans vilja? I den här texten lyckas det filosofiska greppet bra, abstraktionen är hög men det finns ett luftigt driv i texten. Detta driv gör att stycket också fungerar litterärt, genom att konkreta bilder av fölets och hästens liv (även om de har formen av konturer) väcker associationer till en filosofisk och religiös tradition, men också till läsarens alldeles egna tankar om vad det betyder att vara ett med sig själv eller att på ett olyckligt sätt acceptera att livet styrs av yttre krafter som jag måste underkasta mig. Och kan det vara så att jag genom att sätta mig upp mot min egen tillvaro på ett trotsigt sätt endast uppnår illusionen av frihet och självständighet? Texten om hästarna för, som flera av bokens kapitel, också in samhälleliga angelägenheter, men gör det på ett indirekt sätt. I det här sammanhanget är greppet fruktbart, eftersom det gör att texten har en sund tidlöshet.

Misstänksamheten mot gemenskaper

Precis som när det gäller t.ex. Simone Weil (vars Tyngden och nåden som Tuominen lär ha läst redan när den här boken skrevs) är idéerna här oroande. Misstänksamheten mot gemenskaper som uttrycks också av Weil kan inte omsättas till att bli en allmän syn på livet, men kan blottlägga vissa av kollektivitetens risker och bedrägerier. Tänk bara på affärsmannen som pläderar för sitt aktiva och flitiga liv som antas vara i sin ordning just eftersom hen uppgår i sitt yrke och i ett ”så här ska man leva”. Både Weils och Tuominens tankar om jagets utplånande är oerhört svårsmälta, provocerande, kanske skrämmande, och man sparkar, som den oroliga hästen, bakut. Men det svårsmälta kan få oss att pröva på behövligt aviga tankar, givet att vi är beredda att försöka sätta oss in i vad man kan mena med det som Tuominen skriver om som ”nollet”.

Om det finns ett problem i Bliva ingen rör det inte primärt det filosofiska

Om det finns ett problem i Bliva ingen rör det inte primärt det filosofiska, för idéerna gestaltas på ett så pass intellektuellt rörligt sätt att perspektiven inte får läsaren att avlida i kvävningsdöden. Däremot är texterna emellanåt högstämda på ett sätt som gör dem endimensionella och lite vaga – så att det högstämda inte ger rum för det sökande som försiggår. Det här tänker jag t.ex. när jag läser “Ecce homo”, där en Kristusgestalt, ”främlingen”, träffar diverse människor (bland dem Bibelns Maria Magdalena) som kämpar med sig själva och kärleken. Budskapet, att se människan, får karaktären av mantra, snarare än ett perspektiv som fördjupas. Visserligen finns det också här mycket att associera till, men för mig bär texten den här gången inte upp tankeutflykterna, utan det hela svävar kring några nyckelfraser med det besvärliga högstämda allvaret som botten. Det finns många spänningar i Bliva ingen, men dessa är oftast konstruktiva, så att prosastyckenas reflekterande ton bjuder motstånd och stimulerar till eget tankearbete.

 

Dela artikeln: