I den självbiografiska berättelsen På min mammas gata berättar Nalle Valtiala om sin barndom, familjen och alla udda typer i kvarteren i norra Tölö.

Här rör sig N – som i Nalle – med vännen Ufi och gör bus, lägger hundbomber på spårvagnsskenor och slåss med rivaliserande gäng. De vuxna är borna fiender, Kråklundskan skriker att hon blir mördad av pojkarna – bara på grund av rökbomber och annat smått och gott. Polisen Paska-Putki – ”herr överhuvudtagerkonstapeln” enligt den verbala pappan – hotar att sätta in N i Polisens register.

Här är kärleken till en ofta frånvarande pappa, en alltid närvarande mamma och gatan i Tölö. Men också kamraterna och en del udda typer i kvarteret – beskrivna med dödlig satir – men ändå skildrade med sympati och förståelse.

N längtar efter att bli författare och får av pappan en fin uppmuntran. Visst är skolpojken verbalt begåvad då han beskriver sin värld på ett barnsligt men finurligt sätt. ”Lillasyster Utti är så outvecklad så hon andas med gälar”. ”Runebergs mamma uppfann modersmålet.” Läsningen blir en oavbruten språklig förlustelse, särskilt för dem som har bott i liknande miljöer. Berättaren fängslar med sina glada äventyr, sin mördande ironi och sin stora värme.

Jaa artikkeli: