Kurt Nordman ägnade sitt yrkesliv åt telekommunikationsbranschen, han var långvarig VD vid Helsingfors Telefonförening, numera Elisa. För sina insatser tilldelades han titeln bergsråd.

Bergsrådet har också andra än tekniska strängar på sin lyra. Under sin tjugoåriga pensionärstid har han ”lotsat fram” åtta böcker till trycket. Den senaste kom hösten 2020, titeln Ett fönster mot 1600-talet antyder ett inte helt vanligt intresseområde hos en teleingenjör.

Boken är en essäsamling med stor bredd; från författar- och personporträtt och minnen från författarens österbottniska hemby till den historiska studien kring 1600-talets England.

De flesta artiklarna har tidigare publicerats i andra sammanhang och bearbetats för den här boken.

 

Hur man blir botanist

En stor del av boken fokuseras på Kurt Nordmans djupa intresse för och breda kunskap om botanik.

Han bedömer att han har sett och fotograferat över 95 procent av arterna i den nordiska kärlväxtfloran.

Artiklarna om botanik börjar bokstavligen från början, med en artikel kallad ”Hur man blir botanist”. Vid mogen ålder insåg Nordman att det i den omedelbara omgivningen vid fritidshuset på Svartö i Barösund fanns en mängd växter med för honom helt obekanta namn.

Diplomingenjörens systematiska läggning ledde honom till botaniska institutionen vid Helsingfors universitet

Diplomingenjörens systematiska läggning ledde honom till botaniska institutionen vid Helsingfors universitet. Fackmännen gav en lista med lämplig litteratur, och på en vinter avverkades tretusen sidor botanik.

Fröna hade hög grobarhet och föll i god jord.

Man jämför gärna Kurt Nordmans eget grepp på den nordiska blomstervärlden med amatörornitologen Lars Sunds iakttagelser i En morgontrött fågelskådares bekännelser, från 2010.

 

Sten Selander i fokus

Det botaniska intresset går igen i presentationen av den svenske diktaren, akademiledamoten och landskapsvårdaren Sten Selander, vars diktning litet orättvist (av Michel Ekman 2009) karakteriserades som ”på goda grunder bortglömd”.

i slutet av 1940-talet, där Selander stod i opposition till de nya poetiska trenderna

Selanders litterära eftermäle präglas av hans engagemang i den så kallade obegriplighetsfejden i slutet av 1940-talet, där Selander stod i opposition till de nya poetiska trenderna. Selander tog Erik Lindegrens  diktsamling ”mannen utan väg” till utgångspunkt, och skrev att han fann många av dikterna helt obegripliga.

Nordman konstaterar att Selanders förhållande till modernismen, ”intressekollisionen mellan moderna krafter och tidlösa värden” senare har utretts av litteraturdocenten Martin Kylhammar (1990). Professor Bengt Landgren behandlade år 2009 Selanders lyrik och litteraturkritik.

Så helt bortglömd är Sten Selander inte, och Kurt Nordman visar att hans insats som pionjär för svensk natur- och landskapsvård har längre räckvidd än både poesin och litteraturkritiken.

 

Överlägsen essäist

I den andra författarpresentationen behandlas Selanders samtida, Frans G. Bengtsson, ”den överlägsna essäisten”.

Bengtssons essäer, huvudsakligen i historiska ämnen, uppvisar en svåröverträffad stilistisk briljans

Karakteristiken är helt berättigad. Bengtssons essäer, huvudsakligen i historiska ämnen, uppvisar en svåröverträffad stilistisk briljans, och en språkbehandling som utnyttjar svenskans alla nyanser och uttrycksmedel. Till det kommer en lärdom som verkar bottenlös.

Bengtsson är mest känd för vikingaromanen Röde Orm, och Kurt Nordman gör en god gärning och hans presentation ger också essäerna en renässans. Som genre är essän i högsta grad livskraftig, och den här portalfiguren för svensk essäkonst har en hedersplats i genrens kanon.

 

Livet i London

Titelessän syftar på Kurt Nordmans viktigaste källa, dagboken som Samuel Pepys, tjänsteman vid engelska flottan,  skrev åren 1660–69. Dagboken, 3600 sidor i en  modern utgåva, är en viktig källa när det gäller livet i London under en händelserik tid. Pepys dagbok täcker två dramatiska händelser i stadens historia, den stora pesten 1665 och den förödande eldsvådan som förstörde en stor del av staden följande år.

Nu har ju de historiska farsoterna fått ny aktualitet, den aspekten hade Kurt Nordman gärna kunnat utarbeta i sin skildring.

När dagboken inleds hade kungamakten  återställts efter Oliver Cromwells glädjelösa puritanska republik.

Kungen själv, Charles II (Nordman använder den engelska namnformen, på svenska är det nog vanligare att tala om Karl II), får inget smickrande betyg. Nordman kallar honom ”förmodligen den sämste kung som någonsin suttit på Englands tron”, en slösare och rumlare, och ”garanterat den störste horbocken i riket”. Historiker har ändå mer nyanserade omdömen om kungen.

”en slösare och rumlare, och garanterat den störste horbocken i riket”

Pepys ogillar kungens frigjorda beteende, men inte av moraliska skäl. Kungen borde vara mera diskret och inte ge upphov till så mycket skvaller, dessutom borde han ta så pass långa pauser i sängkammarbestyren att han hinner regera en smula mellan verserna.

Samuel Pepys egen moral var inte heller vad man i dag skulle kalla klanderfri. Han utnyttjade kvinnor som var beroende av honom, till exempel  husets kvinnliga tjänstefolk. Han hade inte heller något emot att hans underlydande eller andra som kunde vinna förmåner av honom tubbade sina hustrur att vara tillmötesgående om Pepys fann behag i dem.

Pepys (med en viss rätt) svartsjuka och hetlevrade hustru Elizabeth gjorde sitt bästa för att hålla mannen innanför de äktenskapliga skaklarna, ibland med drastiska metoder. Pepys skriver hur han en natt vaknade av att hustrun stod vid hans säng med en glödande eldtång i handen.

 

En sympatisk fähund

Moralen var friare också i ekonomiskt avseende. Pepys blev så småningom en förmögen man, inte minst för att han framgångsrikt förstod att ta för sig av offentliga medel som han hanterade i tjänsten.

Kurt Nordman karakteriserar honom som visserligen en fähund, men en sympatisk sådan.

Till Pepys förtjänster måste man ändå räkna att han som tjänsteman var både skicklig och effektiv. Dagboken visar att han var medveten om sitt moraliskt tvivelaktiga handlande, i det avseendet kan man inte kalla honom samvetslös.

Kurt Nordman karakteriserar honom som visserligen en fähund, men en sympatisk sådan. Hans självutlämnande dagbok, som inte var skriven för att offentliggöras, gör att han med sina goda och dåliga egenskaper kommer läsaren mycket nära. Den aspekten blir tydlig i Kurt Nordmans skildring.

 

 

 

 

 

Jaa artikkeli: