Peter Sandelin, född 1930, hör till Finlands allra främsta lyriker. Efter debuten 1951 har han gett ut tjugoen diktsamlingar, tre böcker med prosalyrik samt en prosabok. Dessutom har hans förlag publicerat två olika urval av hans samlade poesi. Sandelin har bland annat fått Svenska Akademiens Finlandspris och Tollanderska priset. Enligt min uppfattning har Peter Sandelin, som ju även är en mycket finstämd och skicklig bildkonstnär, inte alltid riktigt fått den uppmärksamhet för sina arbeten utanför de litterära kretsarna som han skulle ha förtjänat.

Den minimalistiska och avskalade stil som kännetecknar Sandelin kan i första hand ge ett intryck av exklusivitet, men det är långt ifrån sant då man på allvar läser honom. Det är mycket svårt att skriva så enkelt som Sandelin gör, men det är lätt att läsa hans ”svåra” texter. Svåra är de endast om man inte som läsare är öppen för en senmodernistisk, existentiell och abstrakt kontext. Peter Sandelins texter är lättillgängliga på grund av den kombination av den igenkännbara allmängiltighet och stränga individualism som präglar dem.

För litet och för mycket

Livet är kanske i Peter Sandelins poetiska och existentiella ögon ”för lite och för mycket” på en och samma gång: ”… därför måste vi vaggas/ från livet och till döden/ från döden/ från döden.”
Fåglar och hästar är högfrekventa i Sandelins diktvärld. Författare och läsare finner sig ofta sväva lite ovanför marken, men märkligt nog är det ändå just en stark jordbundenhet och en realistisk syn på människa och natur som träder fram. Ljus och skugga, vind och vatten, gryning och afton, rymd och sten: Peter Sandelins poetiska universum är strukturerat på samma sätt som hans målningar. När det gäller dikten kommer man att tänka på Tranströmer – som Sandelin själv apostroferar i den nya samlingen – och när det gäller målningarna går tankarna till Mark Rothko. Det är i båda fallen fråga om en likhet som kan betecknas som underbart minimalistisk, med en bärande, konsekvent färgskala. Ofta är det fråga om kallt ställt mot varmt, djup känsla ställd mot grav realism. Men ändå blir helheten i positiv bemärkelse grå. Harmonisk. Ekologisk. Naturlig.

Andra stora namn som rinner mig i sinnet då jag läser Sandelin är amerikanska lyriker som Louise Glück och Kathy Fagan. Ändå är det bästa i boken framför allt Sandelinskt i otroligt avskalad klarhet, som till exempel i den här dikten: ”Vinter/ vitsnös blåmärke/ av hästsko/ i ditt öga”

Förankrade i livet

Man kan finna flera andra exempel på sådan lysande dikt i den nya samlingen, som åtminstone för mig framträder som en av Sandelins allra bästa. Konceptet är personligt och till och med lite självbiografiskt. Här möts igen en gång det universella, stora och det lilla, minimala, individuella.

Det kan vara fråga om hisnande överklivningar och häftig nonsensdikt likaväl som om fotografiskt skarpa men mycket metonymiska minnesbilder. Allt är förankrat i en levnad, i kontraster och dragningskrafter som poeten mött i sitt eget liv, i stort och smått, i konst och i verklighet.

Den åldrande poeten talar mycket om döden i dikterna i Stenar och ljus. Tiden beskrivs i en lysande dikt som någonting som rinner igenom den enskilda människan för att sedan fortsätta sin färd. Ändå öppnar slutdikten för de stora frågorna som har så många svar: ”rymden/ berget/ ljuset över åsnan/ Guds existens.”

Dela artikeln: