Petter Lindbergs nyligen utkomna detektivroman Pavulom är från början lovande. Hur makabert det än låter, är organiserad likhandel vad boken handlar om. Huvudpersonen, radiojournalisten Nauman, blir en dag uppringd av en äldre herre som berättar om sin hustrus plötsliga död. Det som dock föranleder samtalet är en begravningsentreprenörs överraskande snabba uppdykande, vilket väcker hans misstankar om att allting inte står rätt till. Det är då han ringer upp Nauman på radion. Härifrån förs läsaren snabbt och smidigt in i handlingen.

Inkonsekvens

Berättelsen är suggestiv och de korta styckena ger intryck av en sorts flash-effekt som påminner om tv-deckare i stil med ”Spanarna i New York”. De innebär också täta scenbyten som känns som en frisk fläkt och bidrar naturligtvis till att man, ledd av sin nyfikenhet, drivs att läsa vidare.

Men, när man väl vänjer sig vid dem blir man varse skarvar, små hål och synliga sömmar som stör. På många ställen känns tidsangivelserna inkonsekventa, de skapar förvirrande förskjutningar i berättelsen. Det som händer mellan morgon och kväll förblir ofta en gåta och däremellan får man en förnimmelse av en människa som har tråkigt i sitt arbete. Och när något väl dyker upp som rycker honom ur gråzonen griper han efter den utan egentliga resurser att reda upp situationen.

Han saknar den nyfikenhet som är en undersökande reporters bästa redskap. Nej, Nauman, han vill åt äran och härligheten, slippa tråkiga sjukhusreportage osv., utan att inse att det spänningsfyllda han åtrår överstiger hans förmåga.

Arbetsfördelningen på redaktionen saknar också tidsenlig inramning. De två kvinnliga medarbetarna gör grovjobbet åt Nauman – men i slutändan är det ändå han, i sann patriarkalisk anda, som får lagerkransen medan kvinnorna får nöja sig med äran att ha fått hjälpa fram det initierade(!) arbetet.

På många ställen i boken får man intrycket att författaren inte visste hur han skulle handskas med sitt ämne, hur han skulle fylla ut tiden mellan den idé boken grundas på och det tomrum där hans fantasi inte kom honom till undsättning. Tomheten skulle ha kunnat fyllas med meningsfullt innehåll om han inte haft så bråttom att bli klar med boken.

Skurkarna, de känns levande och intressanta. Läsarens nyfikenhet på deras bevekelsegrunder för den dödshjälp de på eget bevåg anser sig ha rätt att utföra tillfredsställs; de har fått konturer som huvudpersonen totalt saknar.

De ständiga upprepningarna av alla namn, och då i synnerhet Naumans, som kan förekomma ända upp till nio gånger på samma sida hackar sönder texten. När nu författaren valt detta skrivsätt skulle ett rundare namn varit välkommet så att det flutit ihop med texten istället för att som nu utgöra ständiga och irriterande avbrott.

Begrepp på glid

Överdrifterna som förekommer i boken, som t. ex. fruktansvärd tragedi eller så ohyggligt att det nästan inte går att förstå, är uttryck som det vore smart att vänta med tills rätt tillfälle yppar sig. Tio personer (i livets slutskede) mister livet under några års tid. Det är knappast något massmord. Lugubert? Ja. Makabert? Ja.Tragedi? Nej, inte alls.

Här igen känns tidsaspekten fel och vilseledande, och jag efterlyser ett mer nyanserat språkbruk. Man kan inte låta bli att undra vilka uttryck författaren skulle använda i verkligt svåra stunder när han slösar med stora ord så här i onödan?

Prematur

Att skriva en bok är en stor sak. Men temat i Pavulom är inte särskilt originellt och boken i sin helhet känns prematur. Det är synd, för Petter Lindbergs sätt att föra pennan är suggestivt, vilket framgår bäst i de kursivt tryckta inre monologerna där han lyckas fånga ärligheten hos var och en av sina karaktärer. I honom anar jag en litterär begåvning som med all sannolikhet kommer att kunna frambringa intressanta berättelser i framtiden – förutsatt att han lär sig att sätta sig i gungstolen och gunga tålmodigt och inte låter sig påskyndas av yttre faktorer.

Dela artikeln: