Allt är annorlunda, men mycket är sig likt. Det ser jag som 90-tals Åbo-feminist och en av dem som varit med om hur feminismen växt fram som akademiskt ämne och som skrivit doktorsavhandling med könsperspektiv. För mig, och många med mig, har det varit kvinnoforskning i första rummet, aktivism som biprodukt.

Det nya seklets unga akademiska feminister förenar däremot i sin tur ofta studier och aktivism: de startar flickjour, säljer menssvampar, ockuperar hus, tränar feministiskt försvar, trycker upp trendiga t-skjortor eller kommer klädda som män till valborgssången i Vårdbergsparken. Feminismen av idag är en kombination av 70-tals retro och 90-tals queer. Men både 80- 90- och 00-tals feminister sänder ständigt beundrande blickar till 70-talets banbrytare – och den påstådda glipan mellan generationerna är en mediapolarisering.

En av impulserna till Pia Ingströms Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet kom från ett seminarium ordnat av Institutet för kvinnoforskning i Åbo där bl.a. Märta Tikkanen, Wava Stürmer och Mariella Lindén vittnade om det som varit. Att detta ordnades i Åbo är inte en slump, utan en följd av ett intresse för föregångargenerationen.

Då det ambulerande redaktörskapet för tidskriften Naistutkimus/Kvinnoforskning

Dela artikeln: