Titeln på Pija Lindenbaums kortroman Plats är underfundigt dubbeltydlig. Den hänvisar till ett ställe, en lokalisering av något men också, det märker läsaren efterhand, till ett kommando riktat till en hund: ”Plats!” Titeln är en befallning, ett imperativ. Dominera eller låta sig domineras är en dikotomi som bultar mellan raderna i boken. Lindenbaum ringar skickligt in känslan av att inte riktigt delta, av att vara avslagen, att bryta samman och att långsamt liera sig med det djuriska. Den lilla volymen visar sig vara mångbottnad, djupt oroande. Och obehaglig.

Dominera eller låta sig domineras är en dikotomi som bultar mellan raderna i boken

Lindenbaums vuxendebut provocerar alltså. Hon har levererat fyndiga, frigörande och konstnärligt helgjutna bilderböcker allt sedan den hyllade debuten med Else-Marie och småpapporna (1991). Som böckerna om den försiktiga flickan Gittan som gradvis fattar mod. Och en rad andra samtidskommenterande barnportätt med ovanlig tonträff. Nu vill hon vuxenläsarna något med sin utsökt formgivna kortroman Plats.

Exil från barnlandet

Boken är lurvig som en päls, eller som en stickig grön gräsmatta man rastar hundar på. Men hur ska den läsas? Är detta ett lustmord på Gittan? Kan jag någonsin mer betrakta alla de bilderbokshundar Lindenbaum skapat utan att tänka på hunden i denna roman? Vuxendebuten förebådas av Lindenbaums utställning Stabilo 880/750, som fått sitt namn efter den tjocka vattenlösliga vaxkrita som använts för att skapa svarta bilder av hålögda barn, så långt från de pastellfärgade pastiller hennes barnboksbarn är. I de mörka, hotfulla konstbilderna för vuxna framträder en annan gestaltning av barnet. Den är mer som en kommentar till vad vuxenvärldens styrning av barndomen riskerar åstadkomma. Så här beskriver Lindenbaum sin exil ur bilderbokslandet i anslutning till utställningen:

”Jag åker till Paris och stannar där i en månad. Utan vanliga rutiner, familj och vänner vill jag se vad som händer i mitt huvud. Jag har ingen bokidé och jag förstår inte vad folk pratar om. Ganska snart tar melankolin rygg på mej under evighetslånga promenader. Dagarna går. Men jag vill inte skriva. Till slut skaffar jag teckningspapper och en tjock krita. Och på kvällarna börjar jag rita stora svarta bilder. Hemma igen fortsätter jag att teckna. Det kom att handla om barnen. Dom små människorna, som inte har nåt val.”

Det är minst sagt modigt av en av Sveriges mest sönderkramade bilderbokskonstnärer att söka sig en ny väg

Den frist från livet Lindenbaum beskriver är uttryckligen granne med den exil från det mänskliga som hon gestaltar i Plats, med en liknande svärta. Det är minst sagt modigt av en av Sveriges mest sönderkramade bilderbokskonstnärer att söka sig en ny väg. Det påminner om Tove Janssons leda inför mumintrollen och hela hanteringen kring dem.

Den sociala fernissan flagnar

Lindenbaums huvudperson, den namnlösa kvinnan i Plats, har en tunn, flagnande social fernissa. Vid middagsbordet med goda vänner konverserar hon plikttroget och styltat, men glider gärna ner under bordet och vill stanna där. Det är en plats som barn brukar inta i skönlitteratur och film, som ett avgränsat rum i rummet där andra saker kan hända, ett gränsrum, en gömställets och undanglidandets kronotop, som ger nya perspektiv.

Kvinnan tar avstånd från sin familj, orkar inte älska tonårssonen eller mannen, hyr en lägenhet, slänger dator och mobiltelefon och vegeterar. Allt mänskligt är henne främmande. Men hon skaffar hund. Precis som i bilderböckerna är Lindenbaum i högsta grad samtidskommenterande, redan i När Åkes mamma glömde bort (2007) porträtterar hon en mammas utbrändhet i form av drakblivande, och tummar också då på kvinnans mänsklighet.

Lindenbaum ingår i en tradition där kvinnors sammanbrott skildras med hjälp av en äcklets och obehagets estetik

Romanen lyckas med sitt försök att försätta läsaren i ett obehag som motsvarar det huvudpersonen känner. Lindenbaum ingår i en tradition där kvinnors sammanbrott skildras med hjälp av en äcklets och obehagets estetik. Det är minst lika svart som på hennes vuxenmålningar. Alla sinnesintryck är uppförstorade, alla beröringar och dofter påträngande. Den kroppsliga solkigheten skär i protagonisten: fettvalkar, åderbråck, lukter. Hon drömmer om metervis med tandtråd som hon drar upp ur sin mage.

Kortromanen präglas av ett detaljerat, petigt registrerande av detaljer som bidrar till att främmandegöra vardagsvärlden, den som skaver så förbannat för denna låsta huvudperson som närmast stelnat i förställning och yta. Kvinnan stannar upp med tandborsten i munnen. Hon kan inte kissa utan att samtidigt städa toagolvet, längst under badkaret. I tvättstugan blir kvinnan skamligt nog ertappad då hon snusar på en annan kvinnas smutsiga trosor med intorkat sekret. Det är lågt, solkigt, ovärdigt och därför blir läsningen så obekväm. Vem vill kännas vid spåren av djuret i människan? Samtidigt som gestaltningen är så rätt, blir innehållet så obekvämt att det är svårt att tycka om boken. Stämningen är den samma som i Ruben Östlunds film De ofrivilliga (2008) där Maria Lundqvist gestaltar en kvinna som har sönder en gardinstång på en buss av misstag och sedan vägrar erkänna. Östlunds film arbetar med samma kapade perspektiv, gestalter betraktas genom fönster, med ryggen mot kameran, i sin litenhet. Så gör också Lindenbaum.

Posthuman läsart

För att tämja min olust prövar jag tanken att det handlar om en posthuman skildring, där gränsen grumlas mellan människa och djur. Det är en standardlösning i barnlitteraturen att barnkaraktärer ömsom framställs om barn, ömsom som djur. Allt som oftast är de gränsfall, hybridvarelser, i bästa fall är gestaltningen en verkningsfull metafor över barnets villkor. Inträdet till det djuriska i Plats sker med hjälp av en handbok i djurhantering och huvudpersonen handskas med hunden enligt ett regelverk som verkar omöjligt att genomföra. Relationen mellan kvinnan och hunden är ett gungfly.

Jag prövar  tanken att det handlar om en posthuman skildring, där gränsen grumlas mellan människa och djur

Bokens taktila pärm är sensuell. Läsarens fingrar stryker det pälsliknande omslaget, och det blir som att delta i samvaron med hunden, högst sensuellt. Det är typiskt för Lindenbaum att på detta sätt låta även paratextuella grepp bidra till helheten. I romanen förekommer en grafiskt skildrad scen, en vändpunkt, då huvudpersonen har sex med sin hund. Det inträffar då kvinnan försöker följa regelboken och vacklar då hon försöker vara auktoritär ledare för att vinna hundens respekt. Hon delar ut bestraffningar men underkastar slutligen sig hunden. Har hon rentav blivit hund? Om hunden bara är en fantasi eller om den verkligen existerar kan läsaren inte veta. På bokens sista sidor bryter jaget samman och tas in på anstalt. Romanen utmynnar i tröst, och att hitta tillbaka till sig själv, men på nya villkor. Den sista meningen lyder ändå:

”Jag böjer överkroppen lite mot marken så att jag når
honom.
Drar fingrarna genom den vita lurviga pälsen.
Fingrar. Jag fingrar på pälsen. Pälsen”.

Därmed är bandet till hunden inte alls avklippt. Det Gilles Deleuze och Felix Guattari benämner djurblivande, becoming animal, är Lindenbaums ärende. Har man inte dessa posthumana läsnycklar blir romanen onekligen rätt konstig. I läsaren mal en dov oro. Något är störande i denna posthumana gränsöverskridning, och djupt stötande.

Dela artikeln: