Egentligen förstår jag inte riktigt hur han beter sig, Robert Åsbacka. Han berättar om en pensionerad lagerchef på Viking Sally som bor i en österbottnisk småstad, råkar ut för diverse missöden och blir allt skröpligare. Det är så vardagligt det bara kan bli, men på sidan 72 måste jag lägga boken åt sidan och störta till skivbutiken för att inhandla Buxtehudes kantat ”Membra Jesu nostri”, en betraktelse över Jesu lidande på korset. Jag måste själv höra den musik som betyder så mycket för den pensionerade lagerchefen och som på ett märkligt sätt genomströmmar romanen. Kombinationen är förbluffande: Det finns en avgrund mellan Åsbackas lakoniska språk och barockens exalterade, och att de två trots det innerst inne berör varandra är en del av magin i Orgelbyggaren.

Romanen är en berättelse om kärlek och förlust och åldrande, till tonen något mörkare än Åsbackas tidigare men lika underhållande och med samma existentiella humor som hos Samuel Beckett, som även han spelar en roll i historien. (Någon gång under läsningen kommer jag också att tänka på J.M. Coetzee och hans åldrande män och kvinnor, men avfärdar parallellen. Åsbacka är så mycket varmare än Coetzee)

Scenen är alltså en österbottnisk småstad och huvudpersonen heter Johannes Thomasson. Han har haft butik och jobbat på färja, är numera pensionerad. Hans dotter Maja och hustru Siri är döda. Barnbarnen har han knappast någon kontakt med. Nu framlever han sitt ”trögrörliga” liv som något av en enstöring tills han en dag stukar foten och därefter råkar ut för ytterligare en rad olycksfall. Till berättelsens ironi hör att olycksfallen ger honom nya vänner. Han blir beroende av andra människor hur han än på sitt vresiga vis stretar emot. Tur i oturen liksom.

Olycksfallen är en del av romanens dramaturgi, och den lånar Åsbacka av Buxtehude. Fötterna. Knäna. Händerna. Sidan. Bröstet. Hjärtat. Ansiktet. Romanens kapitel heter som delarna i Buxtehudes kantat. Den pensionerade Johannes Thomasson (betänk namnet) och Jesus på korset – det kunde bli olidligt pretentiöst, men finns där bara som en öppen invit till tolkning. Religiöst för den som så vill, poetiskt och existentiellt för en annan.

Estonia

Den mörka skuggan i Thomassons liv heter Estonia. För länge sen, när Thomasson började jobba som lagerchef på den nybyggda färjan som då hette Viking Sally var hans Siri med på jungfruturen:

”…i Thomassons hytt var allt tyst och stilla. Fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta ansikte. Han kände hennes kropp som sin egen. Ändå var den alltid ny. Hon skrattade då han sa det. Men det var sanningen, och hela hemligheten.”

Senare blev färjan scenen för Thomassons dubbelliv med kallskänkan, och ännu senare – nu Estonia – blev den Siris grav. Gång på gång föreställer sig Thomasson Siris död, alla de möjliga händelseförloppen. Han kan ju båten utan och innan; hytterna, gångarna, motorernas och vågornas ljud, han kan genomleva varje mardrömslik minut när Estonia långsamt går till botten. Jag måste tillstå att jag först nu, efter att ha läst Åsbacka, på riktigt förstår tragedin. På sin tid ältades den sönder i media tyckte jag. Nu kan jag i min egen kropp känna hur det var för de överlevande och för dem som drunknade. Det är fasansfull läsning.

Romanens lågmälda tonfall är Thomassons. Han är ingen ordets man, det var Siri som hämtade hem böckerna. Det var också hon som hämtade musiken, och det är för henne som han efter hennes död har byggt en orgel i sitt vardagsrum, en kopia av den som finns i kyrkan där Siri var kantor.

Här för Åsbacka in ett tema som också finns i hans tidigare romaner: hur den höga konsten också är hantverk, material, mödosamt arbete, och därtill tillgänglig för alla och en var som vill eller behöver den.

Lyckans dar

I den lilla staden finns en pensionerad taxichaufför, Berg, som håller koll på allt som sker, både lokalt och globalt. ”Katastroferna”, säger Berg, ”hänger alla samman. Det gäller bara att se mönstret”. Han talar om Irak och oljepriserna och de smältande arktiska isarna och fågelinfluensan, men det kunde lika väl gälla Åsbackas sätt att bygga upp sin fiktiva värld.

Det finns ett mönster, om inte förr så upptäcker man det i bokens sista kapitel, Ansiktet. Där spelar Berg, som också är amatörskådespelare, Winnie i Samuel Becketts ”Lyckans dar” nersjunken till halsen i sin sandhög ”mot en fond av sky och öde slätt”. Beckett i Österbotten, Åsbacka i Becketts landskap – en dialog mellan två författare som är mästare på att se världen i ett sandkorn, det komiska i det tragiska, det existentiella i det triviala.

Thomasson sitter i sin rullstol och känner igen sig i Becketts text, och jag lägger ifrån mig romanen med en känsla av djup tillfredsställelse. Thomassons liv har fått en perfekt avrundning, jag kan lämna honom och hans Siri. Men jag vill nödvändigt veta hur det går för hans nya vänner, framför allt för den litet gåtfulla pojken Micke som var den indirekta orsaken till Thomassons första missöde. Så nu väntar jag på nästa bok av Robert Åsbacka. Men till dess: läs Orgelbyggaren!

Dela artikeln: