I Svenskfinland kom borgåförfattaren Sabines Forsbloms debut, Maskrosguden (2004) som en frisk fläkt av litteratur som beskrev något annat än den finlandssvenska litteraturen till mångt och mycket hittills hade beskrivit. Den rörde sig bland 1900-talets suputer och godsägare, bland nariga arbetarhänder, stinkande silltunnor, tigande karlar och missnöjda gamla kärringar samtidigt som den var både vacker, bedårande, berörande och helt galet rolig.

Sabine Forsbloms romandebut var som en frisk fläkt som skildrade något annat än den finlandssvenska litteraturen hittills hade beskrivit

Medan jag läste den boken, drog jag mig till minnes hur min pappa i tiderna läste samma bok och hur han låg inne på kammarn och skrattade så han grät. Jag tyckte så klart att han var litet av en fjant som hade så där roligt åt något som jag inte just då kunde dela, men i år var det äntligen min tur att ligga där och fnissa.

I den stilen har jag fnissat och ojat mig igenom uppföljaren Maskrosgudens barn (2015) för att slutligen landa vid Betinkan, den tredje fristående delen i Forsbloms trilogi som utspelar sig kring familjerna och barnen vid arbetarkvarteret Tattarmosan i Östnyland.

Vissa har sin egen röst

De finns författare och så finns det författare. Vissa skriver, andra har sin egen röst. Sabine Forsblom hör definitivt till dem som har sin egen röst, och som det sjunger om den! Hennes skrivande går i vågor, målar upp storslagna, drömska bilder, dröjer sig kvar vid något som biter till och fortsätter sedan, oberört som ett maskrosfrö i vinden, vidare till något annat ännu mer slående.

Till och med huvudpersonen går omkring litet som en besökare i sin egen bok. Ändå är hon ytterst närvarande

Det märkvärdiga med Betinkan är att den egentligen inte har någon direkt kronologisk handling att tala om. Även om tidslinjen finns där och det finns några avgörande händelser som leder till nästa, är det inte det som sker som för texten framåt. Dialogerna är också sparsamma, de är eftertänksamma och väl utmätta, det slösas helt enkelt inte med pratet. Till och med huvudpersonen, ”den där Betinkan”, går omkring litet som en besökare i sin egen bok. Ändå är hon ytterst närvarande i och med att den stämning, de berättelser och de omgivningar hon befinner sig i, är så väl beskrivna.

När till och med namnet börjar svaja

Betinkan är ”den där Betinkan”, eller så heter hon Betinkan, Tina, Tinkan. Att till och med namnet svajar omkring mellan det ena och det andra, har sin egen förklaring. Betinkans värld är nämligen just sådan, den rör sig i en omgivning där ingenting är givet, där den enformiga flickduktigheten ständigt är närvarande som en ouppnåelig och motbjudande glansbild, samtidigt som det viktigaste är att slå sig i lag med de som är värst, att stjäla till sig litet av den strålglans från dem som är stenhårda och säljer hembränt.

Betinkans värld är just sådan, den rör sig i en omgivning där ingenting är givet

Kort sagt handlar det om skoltiden och hur det är att aldrig riktigt vara det där som man önskar att man vore. Det är dra in magen när pojkarna ser på en, att konstant fråga sig om deras blickar ”menade någonting” och att inte låtsas att man känner homo-Roffe som sminkar sig bättre än David Bowie och ritar med tusch på barbiedockor. Allt det här klingar oerhört väl med minnena av den borgåungdom jag själv drar mig till minnes, där mycket gick ut på att ta buss till rojsiga byafester, gå i den enformiga skolan och tråna efter den stora kärleken.

Orden som säger så litet – och ändå allt

Forsblom använder sig okonstlat av borgåord som sitter som en smäck: konder, tubak, stritt åt fittan och jävvlar i hellviti asså. Texten pendlar också mellan sorg och uppsluppenhet på samma sätt som dess nutid berikas genom att svunna tider glimtar till, som i mormors håglösa sittande efter morfars och den stora björkens bortgång. Berättandet förhåller sig ofta på ett stillsamt lunkande sätt som jag också förknippar med mina egna Borgå-hemtrakter. Det är mormor som säger ”Aj, du kommer nu?” och man själv som svarar ”Jo”, när man kommer in genom dörren.

Berättandet förhåller sig ofta på ett stillsamt lunkande sätt som jag också förknippar med mina egna Borgå-hemtrakter

Sådana här dialoger har en stark anknytning till det som jag minns av mitt eget barndomshem – de där orden som inte sa så mycket, men som ändå var viktiga för att skapa just den där särpräglade stämningen av stillestånd. Det är mormor som samtidigt sitter och drar noppor på tröjan och bleknande majblommor som hänger på rad ovanför kammardörren. Det är dessa stunder, det utförliga beskrivandet av dem och anknytningen till det förflutna, som gör Forsbloms författarskap så speciellt.

 De små detaljerna

Samtidigt som Forsblom är en mästerlig beskrivare av små detaljer som utgör helheten, ryggar hon inte tillbaka för det storslagna och målar upp poetiska bilder precis när det finns tillfälle för det. Inte minst på ålderdomshemmet går det upp för alla, att människor till sist kommer att sitta på stolar och tugga tomt, oberoende av vilka de var i sina tidigare liv.

”Mussaläraren ville hem. Hem till pianot och de välfyllda bokhyllorna. Kemmaläraren ville också hem. Hem till gården där han kunde sätta sig i traktorn och känna sig som en man med makt. Hem och harva åkrarna så dammet dansade som en virvelvind bakom honom och alla grannarna kunde se att här kommer en man med kraft och beslutsamhet.”

Precis när man tror att det inte kommer några fler överraskningar så bränner det till riktigt ordentligt

Och precis när man har trott att boken inte kommer med några fler överraskningar, så bränner det till riktigt ordentligt på slutet. Betinkan lämnar en med en nu-är-det-nu-tusan-känsla, litet som efter att man har sett en film, som har börjat någonstans och som sedan har ruskat om en och visat sig leda till ett helt nytt ställe. Sabine Forsblom är en författare att ta till sig och återkomma till, både när man vill minnas gångna tider och när man vill påminna sig om att ingenting egentligen förändras särskilt mycket, när det kommer till människor överlag.

”Varför måste det alltid vara ett sånt oljud kring alla konder, undrar hon som är Betinkan alltså, men får endast förvånat höjda ögonbryn till svar. Så har det ju alltid varit, det är lika naturligt som att det smäller när en komet slår ner, när en jordbävning får marken att skälva. En naturkraft helt enkelt, liksom det mesta med konderna.”

Dela artikeln: