Darling River är namnet på floden dit tonårsflickan Lo tar sina älskare, eller bröder som hon kallar dem (för att uppehålla illusionen om att det inte är hon som är bytet), medan hennes pappa väntar en bit upp i skogen i sin gamla Jaguar. Pappan och dottern färdas i bilen nätterna i ända. Pappan sitter vid ratten och dottern halvligger i framsätet med fötterna upplyfta på instrumentbrädan, eller i baksätet och frossar i socker medan den brinnande skogen glider förbi fönstren och skogens djur krossas under Jaguarhjulen. ”Så länge vi var på väg var allt i sin ordning”, konstaterar Lo.

Sara Stridsberg, som vann Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten år 2007, har skrivit en roman med utgångspunkt i Vladimir Nabokovs Lolita, berättelsen om mannen som gifter sig med en änka bara för att få vara närmare hennes tonårsdotter Dolores. Darling River har underrubriken ”Doloresvariationer” och tar avstamp i Nabokovs Dolores och placerar henne i olika sammanhang – Lo som färdas genom natten med sin far vid ratten, modern som reser runt i världen och försöker radera sitt förgångna utan resultat, apan i Jardin des Plantes som är inspärrad i en liten bur och styrs av en sadistisk vetenskapsman, och Dolores som är fru till en våldsam krigsveteran och ska föda ett dödfött barn och förgås i barnsäng i Alaska. Gemensamt för dessa kvinnor är omöjligheten att kontrollera sitt liv, de är barnakvinnor, kvinnobarn, de är trasdockor som är predestinerade att gå under:

”Hon önskar att hon kunde låta sy in sig i hans armveck, vad som helst för att slippa rusa mot detta tröstlösa öde…//

Jag var inskriven i tiden som en fjäril i en bärnsten, fastnaglad, förutbestämd.”

Ingen nåd – särskilt inte för läsaren

I Darling River är stämningen uppskruvad, ingen benådas, allra minst läsaren. De brinnande skogarna, de oändliga stränderna och motorvägen som fond förstärker den dystopiska inre värld som huvudpersonerna navigerar runt i. Kvinnorna utrotas inte bara rent fysiskt, också deras kläder fungerar som måltavlor. Den försvunna moderns klänningar hängs upp mellan träden och Lo får skjuta med pappans vapen, känna hur det känns att ha makten och kontrollen, vara den som förgör. Också mamman inhandlar ett vapen, som säkerhetsåtgärd. Hon förtrollas av känslan av att kastas bakåt då kulan skjuts iväg och börjar småningom skjuta på allt som rör sig. Apan i Jardin De Plantes får i sin tur en krita och ett blankt papper, men gåvan kommer inte utan pretentioner – apan förväntas prestera i form av teckningar så att vetenskapsmannen kan behålla sin heder i det patriarkaliska kollektivet.

De fyra sekvenserna, eller ”Doloresvariationerna”, kompletteras av en encyklopedi som fyller det första och sista uppslaget och som återkommer mellan variationerna. Kanske som en påminnelse om att det är mer än tekniska ord vi har att göra med, ord som går att slå upp i standardencyklopedier, ord som lämnar en kall, oberörd? Det finns förklaringar bortom orden, små dammkorn som undflyr blicken eller som blicken undflyr, verkligheter som inte går att nå med ögat men ibland med pennan – åtminstone om den sitter i Stridsbergs hand. ”I Darling River har flickorna jord i munnen, men de talar ändå”, läser jag i en presentation av boken. Och bra att flickorna talar, trots att de har mull i munnen. Men lyssnar någon?

Leva utan framtid

Demonbarnet utan framtid, kvinnan som objekt, kvinnan som en spegel för mannens outsläckliga begär men också flickan som måste dö, ruttna bort i en fläskhög med stinkande kön, variga bölder och skalliga fläckar för att sedan kunna återuppstå i ny skepnad. Denna nya kvinna får läsaren inte veta något om eller av, hon skymtar inte mellan raderna i Darling River, hon är frånvarande liksom hoppet om att återuppståndelsen någonsin kommer att ske.

Men läsarens kan och får arbeta vidare på egen hand och Stridsbergs välkomponerade prosa tänder gnistan i mig. Allt detta äckel, all denna skam som fötts av de otaliga intrången, alla dessa kroppar som förbrukats som engångsbestick. Ja, alla dessa hemskheter som pågår framför läsarens ögon kan paradoxalt nog leda till en sorts förlösning, en utandning. Kanske är det därför romanen inte alls känns så tröstlös, kanske är det därför jag vill läsa mer och mer, bosätta mig i de filmiska sekvenserna (Stridsberg är också dramatiker) och vältra mig i det grymt vackra språket som lämnar andningspauser precis där de behövs.

Dela artikeln: