Susanne Ringell är en flerfaldigt prisbelönad dramatiker och författare. Hennes språk hyllas ofta som virtuost och lyriskt. Frimärken är en prosalyrisk samling observationer och reflektioner från olika platser i världen, från resor. Boken innehåller också två pjäser: radiohörspelet Nattvakten – Askarin och pjäsen De Langerhanska Öarna. Den sistnämnda pjäsen är skriven för systrarna Ylva och Stina Ekblad.

Frimärken är kvitton på en betalning, och på att brevet har fri passage

Frimärken känns som en samling bitar ur verkligheten, eller fragment, kanske en frimärkssamling. Frimärken som objekt påminner om olika platser i världen, om vår kommunikation, brevskrivande och postkort. Frimärken är kvitton på en betalning, och på att brevet har fri passage. De behövs för att brevet ska komma fram. Vad är det som författaren vill låta komma fram?

I Marit Lindqvists recension av Frimärken blir jag uppmärksammad på smutsbladets ”felskrivning”: Fri-märken (alltså med ett bindestreck). Ordet ”fri” är alltså viktigt. Kan det handla om att vara fri att röra sig, vilket författarjaget i boken tycks vara till en hög grad. Hon reser, och hon är dessutom fri från föräldraskapet.

Är turisten den som är mest fri, eftersom hon också är blott en tillfällig besökare?

Ringell har tidigare skrivit om ofrivillig barnlöshet, men i prosatexten ”Skiftet” skriver hon om temat ur en annan synvinkel: den som reser ensam bland barnfamiljerna. Att vara ”Turist i Familjeland”. Är turisten den som är mest fri, eftersom hon också är blott en tillfällig besökare? Samtidigt handlar det om tidsperspektiv. Familjetillvaron är också tillfällig, men att vara en som har eller inte har barn är en väsentlig skillnad ändå. Sättet som Ringell observerar sin omgivning på är ofta skarpt, underfundigt och lågmält rörande.

Flödande lätt – stramt intellektuellt

Fri-märken kan också syfta på språket och stilen som präglas av en känsla av fri association, i synnerhet när det gäller pjäserna. Men det här är också det enda i pjäserna som jag tycker att kan förknippas med bokens titel.

I hörspelet Nattvakten – Askarin bygger några scener upp till ett möte mellan en nattvakt och en mystisk gäst på hotellet. Nattvakten och Portieren diskuterar en plastpåse som hamnat i poolen, och tydligen är det gästen som lämnat den där. De langerhanska öarna består av dialog mellan två systrar utklädda till papegojor (men när pjäsen uppförts så har denna klädsel inte tagits bokstavligt, och frågan är om läsaren ska göra det eller inte?). Den har en flödande och absurd struktur, där replikerna hoppar från ett tema till ett annat.

Det finns detaljer som kan leda tankarna långt, och vackra, poetiska rader

Det är något flödande lätt men samtidigt mycket intellektuellt över Ringells pjäser. Det finns detaljer som kan leda tankarna långt, och vackra, poetiska rader. Mitt i allt kommer en referens till teaterns historia och en djup insikt, som ”Om onkel Vanja hade varit Tante Tanja skulle det inte ha varit någon titelroll. Ingenting särskilt. Kvinnor offrar sig alltid. Det är legio. Det är ingen tragedi”.

Och dessa mittemellantillstånd

Om man inte är uppmärksam missar man de briljanta detaljerna. Ringells språk är mycket kompakt, fyllt av spännande tankesprång och fascinerande observationer. När det gäller prosatexterna om platser är det bekanta känslor som man upplever på resor, dessa mellantillstånd, att vara på väg, eller på en främmande plats, men med sitt eget bekanta jag som en lins som man aldrig kan lyfta bort (är vi någonsin fria?).

Vi läser genom Ringellska glasögon här, vi ser platser och personer ur hennes perspektiv, samtidigt är hon själv undflyende. De känns inte som självreflekterande texter, utan allt som kommer fram om författaren syns genom observationer och upplevelser. Och på resor upplever man mer än i vardagen.

Andligheten tycks förankrad i det materiella, eller i handlingar

Ringells texter beskrivs som andliga och absurda. Andligheten i Frimärken tycks förankrad i det materiella, eller i handlingar. Men andligheten är inte bara besök i kyrkor och att leva med kristna traditioner, utan den är en del av hur relationer och verkligheten skildras. Och här träder också det absurda fram, eller snarare det surrealistiska och symboliska.

Första stycket ur ”Storlandet revisited” (s. 87):

Vi har grälat.
Sedan bygger min man en kyrka åt mig. Den är lika liten som handlingen är stor. Försoningen famnar Marianergraven och hans hemlighetsfulla iver pilar som alla havens silvriga stim över försommarbackens ärenpris och nunneört. Jag fjällar aldrig hans fisk, väntar bara dold med kniven långt utom räckhåll. Fem bröd och två fiskar.

Mystik och meningslöshet

Trots att det lurar så oerhört djupa känslor mellan raderna får jag också en känsla av meningslöshet i min läsning. Inga starka narrativ framträder, men paradoxalt är vi ändå alla fångar i något slags mönster. Ringells text visar mönster, men förklarar dem inte. Det skapar en känsla av mystik och meningsfullhet, men underlig nog också en brist på nåbarhet.

Ringells text visar mönster, men förklarar dem inte

Frimärken utmanar läsaren, och språket är originellt och mycket sofistikerat. Ändå känns denna samling av texter halvfärdig. Jag längtar efter att få läsa mer om dessa platser och personer som författaren nämner mycket kort. Jag vill läsa mer om de olika teman som kommer fram: resa ensam bland familjer, upplevelser av natur och arkitektur, möten med människor, det partnerskap och förhållande till en man som författaren lyfter fram då och då.

Jag är inte heller helt säker på om det fungerar att kombinera de prosalyriska texterna med de två pjäserna. Jag har svårt att hitta de gemensamma nämnarna, förutom det flödande och genialiska språket. Efter att ha läst känner jag mig själv främst förvirrad, och som att jag inte riktigt nått fram. Men kanske det är för att jag bara såg frimärkena och inte själva breven.

Dela artikeln: