Gränsen mellan det höga och låga i kulturen har, som alla gränser i det postmoderna samhället, blivit diffusa. De finns där, men är svåra att särskilja och dessutom läcker de som såll. I fråga om gränsen mellan högkultur och populärkultur är det här tydligt. Det är en gräns man gärna leker med, och ofta blandar man på bägge sidor sina egna uttrycksformer med uttryck från och hänvisningar till den andra sidan. Och det är bra. Så måste det vara. De är bägge signifikanta uttryck för och delar av vår verklighet.

Vi lever i populärkulturen. Vi andas in den, refererar till den och använder den som mytologier och symboler. Populärkulturen har övertagit religionens roll som referensram och dyrkan. Där det tidigare fanns gudar, helgon och profeter, finns det nu filmstjärnor, popartister, toppidrottare och fotomodeller. Det här syns också i språket. Vi använder begrepp som ikoner, idoler, kult … Madonna.

Därför är också populärkulturforskningen av största intresse. Det är synd att Sven-Erik Klinkmann är något av ett undantag i den finlandssvenska forskarvärlden med sina försök att dels utforska det populärkulturella upplevelserummet och dels i och med
tidningsartiklar och böcker föra ut sina forskningsresultat ur de akademiska salongerna och seminarierummen. Senast gör han detta i en essäsamling, På drömmarnas marknad. Ikoner, fantasibilder och klichéer i populärkulturen. Boken utges på det svenska förlaget Gidlunds. Jag hoppas att det här inte beror på ett ointresse för boken i Finland.

Forskare, poet, journalist

Klinkmann är en udda figur på det finlandssvenska kulturfältet. Han är forskare, poet och journalist, men befinner sig i alla dessa roller på något vis i periferin. Därför är han också fri att gå sina egna vägar in i de populära fantasierna. Redan i hans avhandling om den karnevalistiska kungen Elvis, kunde man se en seriös inställning till det populära. Klinkmann är ändå inte själv så värst populär eller populistisk i sin framtoning. Han gör det inte alltid så lätt för läsaren.

Också den senaste boken ger läsmotstånd i sin kompakthet. Redan bokens bredd är omtumlande. Här finns texter om attacken mot WTC, finlandssvenska dansband, allsång på Skansen, dragspelets betydelse, TV-program, exotik, manlighet och en mängd stjärnor av alla de slag. Allt detta sätts sedan in i en väv av sammanhang, där han placerar de ofta från tidigare årtionden härstammande stjärnorna och idéerna i en ny postmodern kontext, för att se vad det är som hänt på vägen.

I många fall handlar det om nostalgi. Allsång på Skansen, dansbandsmusik och skärgårdsvalser visar upp en längtan tillbaka till en tid som var ”ren” och saknade det postmodernas hybrider. Kanske man kan säga att det är samma skräck för blandkultur som lockar folk att rösta på Sverigedemokrater och Sannfinländare.

En associativ metod

Klinkmanns metod bygger på dekonstruktioner och dekonstruerande. Han påstår själv att teori och teoretiserande är fantasi av ett speciellt slag, avlägset släkt med poesiskrivande. Här tycker jag han gör en bra jämförelse. Hans metod är associativ. Han arbetar som en poet, genom att låta bilderna, ikonerna och idolerna väcka associationer, som leder till nya sammanhang.

Klinkmann analyserar med hjälp av populärkulturen våra kollektiva drömmar, vårt kollektiva omedvetna. Det är fråga om subjektiva associationer, helt beroende av hans intressen och breda bildning. Utan denna bredd skulle metoden falla ihop. Det här får mig att börja grubbla på om metoden är ”vetenskaplig” och huruvida den kunskap Klinkmann kommer fram till skiljer sig från kunskap erhållen med mera traditionellt vetenskapliga metoder. Ja, boken väcker en hel del vetenskapsfilosofiska tankar. Var går skillnaden mellan konst och vetenskap? Det är också den goda essäistikens frihet att befinna sig i detta gränsområde.

Spänningen mellan det personliga och det kollektiva

En sak stör mig ändå i hans subjektiva analys (att någonting stör mig, behöver inte ses som något negativt). Det jag tänker på är frånvaron av ett subjekt. Klinkmann döljer sig, trots sin subjektivitet, bakom sina associationer, utan att visa vad han har i sin egen garderob. Å ena sidan kan jag förstå det här. Klinkmann är inte ute efter att analysera sina egna ikoner, fantasibilder och klichéer, utan kollektivets. Å andra sidan tror jag ändå att hans egna drömmar och verkligheter spelar en roll här. Jag tycker han allt för ofta blandar de egna betydelsevärldarna med kollektivets. Åtminstone kan jag själv ibland känna att det han förklarar vara ikoner, saknar den innebörden för mig. Samtidigt kan jag sakna relevanta trådar till för mig betydelsefulla populärkulturella idoler och idéer.

Jag behöver nödvändigtvis inte följa samma associationsstigar, som Klinkmann trampar upp. Det räcker väl för mig att han är en inspirerande vägvisare, en vägvisare som får mig att se verkligheten med nya ögon och göra mina egna associativa analyser av den drömvärld vi lever i.

Klinkmann är journalist, forskare och poet. På så vis kan han i sin produktion spjälka upp sig i tre delar. Men om han i högre grad skulle sträva efter att förena dessa till en enhet, skulle han kunna nå fram till en större grad av lekfullhet i språk och stil. Det skulle göra hans texter mera lättillgängliga och ”populära”.

Dela artikeln: