Thorvald Steen har blivit läst en del i Finland. Av hans speciella, intensiva historiska romaner har Don Carlos och Giovanni som handlar om Argentina på 1830-talet, om inbördeskrig och mänskliga villkor, och romanen som Snorre Sturlassons sista dagar, Den lille hesten (på finska Pieni hevonen) utkommit på LIKE.

På svenska har Norstedts gett ut tre romaner, Konstantinopel (2001), Den lilla hästen (2005) och Snökristallers tyngd (2008). Alla är översatta från norskan av Staffan Söderblom. Att just han har gjort det är lyckligt, han förmår behålla nyanserna, han för med sig litteraturen, inte bara orden, till översättningen.

Det har sagts att Konstantinopel, som handlar om den unga Sigurd Jorsalafars resa till Jerusalem på 1100-talet, inte kunde hävda sig mot Jan Guillous Arn-böcker. Arvet efter Arn, den ”fristående fortsättningen” som dammsög marknaden än en gång kom ut samma år. Steens roman om konfrontationen mellan det nordiska och österlandet är mycket djärvare inte minst rent litterärt. Berättaren tillåter sig kommentarer över tid och rum, och romanen är mer en diskurs kring religion och makt än en historielektion, populariserad och möblerad med hjältar.

Nämnas bör också romanen Kamelskyer (2004) som blivit bästsäljare i Turkiet och som också ska bli film där. Den utspelar sig också på två plan, en nuhistoria om en författare som reser utomlands på stipendium, och en annan om den muslimske krigsherren Saladin, som stred mot kristna korsfarare, men som gjord en helomvändning och slog in på förlåtelsens väg. Romanen ges som bäst ut på olika håll i Europa, vi väntar på vår tur. I allt har Thorvald Steen översatts till aderton språk.

I skuggan av Wirkolas rekordhopp

Snökristallers tyngd som kommit ut i år på Norstedts, två år efter originalet på Oktober förlag i Norge, tangerar inte alls de här historiska tiderna eller kulturkretsarna. Men har om man ser nära, nära, kan man kanske se vissa likheter i den tematiska kärnan.

Huvudperson i Snökristallers tyngd är en fjortonårig pojke. Hans familj bor i Oslo, pappan är urmakare med egen affär, mamman är lärare. Pojken är enda barnet. Det är 1970, året efter att Bjørn Wirkola har hoppat två backrekord, det längre på 160 m.

Backhoppning är ett motiv i romanen, pojken är ett löfte, och hans tränare är en berömdhet i grenen. Det är bara det att pojken precis i berättelsens avstamp får reda på att han har en ovanlig muskelsjukdom. Läkaren som diagnostiserar den säger rent ut att prognosen är dålig, förlamning, rullstol, en sängbunden framtid, är i sikte.

Skildringen är på samma gång enkel och saklig – det är en jagberättelse och jaget är fjorton år – och helt gastkramande. Pojken blir helt ensam med vetskapen om sin belägenhet. Pappan säger rent ut att de inte ska tala om det för mamman. Hon har … ”problem”. Pappan vägrar tala klarspråk om mammans psykiska labilitet. Några incidenter av psykotiskt utagerande skymtar förbi, men dörrar stängs snabbt och pojken är utestängd. Dörrar som stängs är en av de bilder romanen lämnar kvar hos läsaren.

Kontrasten till de stängda dörrarna är hoppbacken. Beskrivningen av spåret ner mot avstampen, hissen upp, tjärdoften i träkonstruktionen, belysningen av landningsområdet, är detaljerad, fröjdefulla inbrott i den annars lågstämda prosan. Backhoppningen är hormonrusingen, och toppen på den är föreställningen om att Kollenvrålet, folkets jubel när backhopparen slungas ut i luften efter ansatsen, en gång ska slå emot en själv.

Berättelsens parallella spår

Berättelsen kan läsas längs två spår, parallella som skidspår. Det ena är en realistisk socialskildring om en dysfunktionell familj, om en medelklassfamilj där de tafatta föräldrarna inte är kapabla att ta vara på sitt barn. De har inte kapacitet att stöda honom i nödens stund, och inom berättelsen framstår det tydligt som pappans fel. Han är så mån om att fasaden upprätthålls att han offrar sin son. Möjligen förlorar han sin hustru också.

Att fadern älskar sin hustru över allt är det inget tvivel om. Men det är ingen konstruktiv kärlek, hans drift att kontrollera allt ödelägger allt, också de välvilliga gesterna, som familjeutflykten till svenska Värmland. Familjelivet blir en pinsam teater, där alla vet att det som uppvisas på ytan inte är sant.

Just den här romanen av Thorvald Steen placerar in sig i den stora norska ”familjeskildringstraditionen”. Där man kan hitta exempel allt ifrån Ibsen med sina dystra familjehemligheter som obönhörligt flyter upp till ytan och förgiftar tillvaron i andra och tredje led, till Hanne Ørstavik som beskriver känslomässigt handikappade familjer där barn t. o. m. bokstavligen blir utfrusna, finner sig utestängda och bortglömda i isig vinter.

Det andra spåret lägger sig så nära allegorin som det är rimligt och uthärdligt i en roman i dag. Backhoppningen är en metafor för mannablivandet, en lustfylld sysselsättning, riskfylld, men för den som har modet och vet hur man gör en ren fröjd. Det är en verksamhet fylld av också ett annat hopp än de rent konkreta, för läsaren klistrar språket ihop betydelsenivåerna till ett slags högre sanning.

Att bli man är att överge hoppet

Men hoppandet – och hoppet – får pojken överge när muskeldystrofin ger sig till känna. Det är inte behagligt att bli vuxen, säger pappan i en förbiglidande men viktig avsidesreplik. Man hör ett eko av patriarkerna, som liksom i förväg hämnas på sönerna för att de oundvikligen en dag kommer att ta över. Man hör också den bittra resonansen som omger hans egen ensamhet, för att växa upp till man är enligt det här osynliga och omutliga regelsystemet att växa upp till en iskall ensamhet. Inte ens tvåsamheten ger någon lindring, för mannen förmår inte lyssna på kvinnan, och han stänger in henne i det rum han definierar.

Det finns några centrala scener som omtalar relationen till kvinnor. I en närmar sig mamman smeksamt och skämtsamt sin son som har besök av en jämnårig kompis. Han blir generad, men kompisen säger: så gör min mamma också, det är normalt. Pojken är lättad. Faderns nära relation till mamman präglas av en sorts intimitet som paradoxalt nog inte är särskilt erotisk. Men när läsaren följer pojkens blick och fångar fadern som sitter hemma vid bordet med lupp för ögat och tittar in i ett damur, då känns det som om man hade ertappat honom med något sexuellt. Ur pojkens synvinkel är det värsta stunden när mamman ska tvångsintas på mentalsjukhus. Fadern håller handen för hennes mun, inget ska få höras.

Vägen ut: när hon ser på mig

Mannens ensamhet är gemensam för t. ex. Snökristallers tyngd, argentinaromanerna, och romanen som Snorre Sturlasson. Och många av Steens romaner handlar också om den unga mannens väg till den ensamma manligheten. Sigurd Jorsalafar är bara aderton år när han ger sig av på sin långa resa i Konstantinopel. Don Carlos i romanen med samma namn, vem är han? Jo, den unge Charles Darwin, hör och häpna.

Vad betyder allt detta? Att det inte går att komma ut ur en kulturellt så massivt rotad roll? Att den kanhända är en del av den biologiska evolutionen? Romanerna ger inga svar, ska inte göra det. Men det finns en stund av lättnad och hopp i upplösningen av Snökristallers tyngd. Det mesta har gått år skogen, men Nina, den flicka pojken är förtjust i, kommer på besök. Han vill inte släppa in henne först, men hon insisterar. Pojkens rum är inte städat, ute snöar. Romanen sluta så här: ”Jag märkte att hon såg på mig”. Man läser raden fler gånger. ”Jag märkte att hon såg på mig.”

Dela artikeln: