Vinterresa

Tomas Mikael Bäcks dikter företräder en slitstark livsfilosofi. Det är inte tillvarons tumult och triumfer som sätts i centrum, utan ett lyhört avlyssnande av en existens som är vanlig och samtidigt oerhörd. Bäcks texter är iakttagelsernas omvandling till en stillsam ordmusik, också kallad lyrik.

Men även den mest bärkraftiga livshållning ställs för eller senare upp mot kroppens bräcklighet. En bräcklighet som poeten konfronteras med akut i Vinterresa, där resorna går till och från sjukhuset där han behandlas för cancer –

i ljusrött gryningssken
i trängselbuss mot kliniken

Ovissheten sjukdomen innebär noteras med en flyktig självironi

Den allvarliga sjukdomen leder inte till en ny och dramatisk poetik, cancern integreras på ett för Bäck karaktäristiskt vardagligt sätt i dikten. Att åka iväg och möta fotoner blir som att åka på jobb och strålbehandlingens ljud påminner om den nya hushållsmaskinens. Ovissheten sjukdomen innebär noteras med en flyktig självironi –

brått över gatan
passera gamla bårhuset
i tankar om arkitektur

Det korta avståndet mellan poetisk dystopi och glimten-i-ögat

Bäcks bok är naturligtvis inte utan mörker, ”det nya skrämmer/ det gamla gör ont”, kan det heta.   Men Vinterresa är ingen deciderad depressiv eller ångestladdad diktsamling, utan snarare en bok där tillvarons kontrasterande tonlägen tillåts stå sida vid sida. Här är avståndet kort mellan en poetisk dystopi, där ”dikten släcks/ stavelse för stavelse” och en glimten-i-ögat-dikt i oefterhärmlig bäcksk stil –

snedlästa böcker
snedklippt skägg
raka bananer

Boken är inte utan mörker, men resan slutar optimistiskt

Resan slutar optimistiskt. Till bastanta inre toner av Internationalen skyndar poeten till den sista och trettiosjunde behandlingen. I vårsolen får till och med gråa ekorren färg och framtiden bringar förväntningar om ”vild dikt”.

Dialogen med klassikerna – och det japanska

Bäcks titelval kan leda tankarna till två ”tunga” tyska klassiker: Wilhelm Müellers dystra Wintereise (tonsatt av Franz Schubert) och Heinrich Heines bitska Ein Wintermärchen med dess långa vinterresa. Likheten mellan dessa verk och Bäcks vinterdikter är dock främst symbolisk. Formmässigt går associationerna till aforismer och speciellt till haiku. Men just som man börjar tänka japanskt bjuder Bäck på följande repliker (två dikter som jag här tar mig friheten att ställa upp mot – efter varandra) –

meditationspunkt
japanskt berg
drivor av blom

*

ingen körsbärsblom
men snö
blåser ojapanskt kallt
i ansiktet

Ja, Tomas Mikael Bäck är sig själv även i den nya samlingen, som i litet och behändigt format är lätt att bära med sig. Ovillkorligen får man då sina favoriter, en av mina är följande dikt –

kastanjens bruna bladknippen
vintern igenom

Man fascineras av hur mycket musik poeten lyckas fånga i fem ord

Fascinerad av hur mycket musik poeten lyckas fånga i fem ord, är jag benägen att kalla Vinterresa en av Bäcks fyndigaste och mest vitala diktsamlingar.