En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är boken du behöver ha med dig på resan. Det kan handla om den oväntat korta resan till världens vackraste solnedgång. Eller resan till rutinkontrollen på hälsocentralen, den som blev oväntat lång. Dagliga ärenden bryts tvärt av lyckokast och våldsamma bakslag eller överraskar med barndomsminnen. Och de näst intill omöjliga resorna då avsked ersätter återseende. Tua Forsströms (f. 1947) dikter känner igen dig där du går liten och sömnlös med hjärtat i halsgropen och anar att alla resor i själva verket är oväntat långa eller korta. Då du inte riktigt vet vart du skall ta vägen skall du ha dem att hålla i handen och trycka mot ditt bröst.

Det finns bilder som gör det möjligt att se vad vi/ inte kan se”, skriver Forsström i en dikthälsning till bildkonstnären Risto Suomis harar, hästar, svanar och andra nattliga resenärer. Både Suomi och Forsström skildrar skygga varelser som lånat sina skyddsfärger ur bakgrundens ”mörker jämnt/ fördelat utan stjärnor, himlen skymd av moln”. Ibland är kanske motvinden det enda som små och rädda varelser har att luta sig mot. Vår osäkra vardag hör till ”de vilda djuren” som den forsströmskt känsliga lyriska optiken varsamt låter oss komma nära. Forsströms lyrik är en inbjudan till att stanna mitt på resan, mellan ord och versrader, och få syn på de alldeles små vardagshändelserna omkring oss.

Dikterna känner igen dig där du går liten och sömnlös med hjärtat i halsgropen

Vi väcks till allt det ovanliga i ”en alldeles vanlig kväll”. Gång på gång vidgas vårt synfält till ”återspeglingarna/ återspeglade av återspeglingar” av oss själva överallt i ett böljande, flyende, enormt område mellan ”flygplanets lilla skugga och havsdjupets gröna variationer”. Vi färdas i en värld där alla självklarheter och rutinmässiga rörelsebanor utplånats. Det finns inga färdigt prövade vägar och tempon för vårt trevande där vi dyker, simmar, ror, åker och tassar oss fram ”genom sorgsen och sjuk” och andra järnridåer.

Och stannar till sist, som allt gör. Världen kännetecknas framför allt av den fallande stjärnans rörelse efter att ”någon våldsam handling inträffat”, rörelsen som egentligen redan slutat: saker störtar, snöar, haglar, regnar, rinner, sänks och skall dränkas. Forsströms dikter fångar oss efter att automatiken i att leva, och själva tiden, tycks ha kantrat: ”Jag talar om för min läkare/ att människan har ett automatiskt hjärta// som slår tills en ömtålig sammansättning rubbas”. Lusteldar, lyckoslantar och solljus söker sig ner mot bottendyn, av sin egen tyngd. Vi omges av ett hela tiden tätnande mörker men lär oss så småningom att krypa och gå i det. Med katten och haren om natten och bland fiskarna, under vatten. I en bok där man faller och slår sig men fortsätter ändå.

Det perfekta fångstredskapet för de riktiga tungviktarna bland våra livssituationer – avstannade stunder som ”Gråter tills gråten slutar att gråta”– visar sig vara en fjäderlätt liten bok med ett långt namn som öppnas mot det okända. Den finns där då du behöver ett extra ögonpar för att bättre kunna se i mörkret. Den lystrar då du behöver större öron och mun för att höra och höras bättre. Den drar dig i ärmen för att du skall titta upp mitt under din läsning och känna den lilla rubbningen i ”allt som vanligt men förändrat”.

Den vattenlösliga skriften

Genom fyra årtionden och närmare ett dussin diktsamlingar har vattnet allt mer tagit över som det naturliga elementet för Forsströms lyrik. Vattnet förmedlar framför allt den för den forsströmska synkraften nödvändiga blicken bakåt. Den lämnar plats för saker att ta tid och pulsera mellan livets förbryllade morsekod av ”plötsligt” och ”långsamt”, ensamt och gemensamt. Just vattnet blir den famn som tar emot oss och saktar ner vårt oundvikliga dödsstörtande till ett dalande.

Forsströms senaste diktsamlingar har formats till vattendrag där den inledande dikten fiskar upp några ord och bildskärvor till ytan för att sedan låta dem falla som stenar eller nyårslyckor genom de andra dikternas varierande djup. Under sitt fria fall skrubbas bilderna mot varandra men färgar och färgas också av allt som råkar hända i deras närhet.

Bland vattenmiljöerna som lånar dikterna sin egenart skymtar öppet hav, näckrosdamm, övervakad simbassäng och önskebrunn

I senaste hösts dikter omringar Forsström först några av de mest bestående grundtonerna i vår osäkra värld: ”Mörkret, regnet, vänligheten”. Redan på följande sida binds de till en specifik kväll och gata bara för att skingras igen och spridas med varierande skärpa som ringar på vattnet över hela samlingen. Bland vattenmiljöerna som lånar dem sin egenart skymtar öppet hav, näckrosdamm, övervakad simbassäng och önskebrunn. Vårt avstånd från orden varierar sedan från flygplanshöjd och fågelvinge till åror, armtag och heldykande kropp.

Vattnet tillåter en livsrytm där saker kan falla i och guppa upp igen först långt senare. Vattenlederna i Forsströms lyrik för så gott som aldrig till nästa årstid och vägskäl, utan till andra höstar och trakter. Vatten följer inte heller räta banor där det kanar längs kinder och fönsterrutor och ruskas av fiskars fenor. Nyanserna i det forsströmska diktverket varierar från klara syner med utförligt angivna platser, datum, art- och egennamn till ett alltomfamnande ”något” eller ”någon” som skymtar ”som en rörelse bara”. Vi söker oss fram genom att låta det fasta smälta ihop med famlandet: ”Någon kom gående i regnet och sade följ med/ och jag släpper inte den handen”.

Forsar, strömmar och is

Det forsströmska diktverket bildar ett rörligt vatten där tidpunkter och platser lägger sig i skikt och löper samman. Gång på gång står du inför den hänförande utsikten till detta: hur det ögonblickliga kräver hela solvarv och liv för att sjunka in. Våra avtryck i tiden sparas och suddas ut av vatten i dess olika former. Allt lämnar spår efter sig, lätt avläsbara radband i snön eller hjärtat om natten, men också svårhanterliga fiskrester, trasor och kvarblivna skal. Vördnaden för vargens säkra ”tassar i rät linje” i nuet blandas med medlidande för den rastlösa människan med sitt inbillade byte av framtidsdrömmar och dränkta minnen, klumpigt tillgiven och grym där hon ”leker en stund med förhoppningarna// och glömskan”.

Vattnet blir också medlet där vi spårar oss själva. Mitt bland diktsamlingens flytande formationer av ”Vatten och molnen och inget land” lyckas en landtunga till dikt ta fasta på den forsströmska rytmens kräftlika egenart: ”Flickan i gula stövlar sprang längs vägkanten/ och backade försiktigt i sina blöta spår.” Mitt på en sörjigt grå gata i Brunakärr drar vi med ens ett djupt andetag och tar ett sjumilasteg, inåt: ”Det finns kanske platser inom oss där vi inte har varit?

Forsström går till barndomen, barnen, barnbarnen och dem man kallar utvecklingsstörda för att lära sig hur man hinner gripa tag i ögonblick med ”väldiga milda flingor som smalt på fläcken”. Efter den extrema spännvidden mellan polaris och ekvatorial hetta i Sånger (2006) och ett mellanrum på många år, är det inte ett dugg mindre främmande eller skrämmande trakter vi befinner oss i. Nu leder spåren ofta ännu längre bort, men avstånden mäts i tid istället för rum. Vi upplever den avvikelsen från snabbleden: ”Vid sidan av ringvägen går en stig med hasselsnår och/ insekter”. Bråddjupen där vi inte längre bottnar finns helt nära.

Se med andras ögon

Hos Forsström är jorden alltid större än orden som försöker beskriva den. Hennes diktverk har alltid sökt sig nära andra konstarter och undersökt musikens, filmens eller bildkonstens livsformer. Här finns en meditativ aktning för själva mekaniken i våra övningar i att uttrycka, att öva främmande ord eller rörelser över pianotangenterna. Likt barn måste vi försöka uttrycka oss själva med andras ord och uttrycksmedel, trots att alla försök är dömda att misslyckas. Först genom ”de tröttsamma omtagningarna blir det möjligt att förstå det man inte förstår eller förstår först på årtiondens avstånd.

Det behövs åtskilliga ögonpar för att kunna se där det är mörkast ”en alldeles vanlig kväll”. Forsström påminner oss om att det finns hela konstmuseer och bibliotek man kan ha med sig som guider ut i livet. Vi delar vår osäkerhet och oro med konstnärer och vetenskapsmän. Vågskålen bland inspirationskällorna håller kanske allt mer på att tippa över från de första diktböckernas plötsliga uppflammande och politiskt inriktade syften till alltomfamnande och ”jämnt fördelad” livsglädje och sorg, omsorg. Forsströms starka mörkersyn bygger just på att se med andras ögon då man inte orkar eller kan se själv genom tårarna. Forsström diktbilder binder det mycket nära och stora till det mycket avlägsna och lilla: ”städerna som blinkande kartor djupt under vingen”.

Hos Forsström är jorden alltid större än orden som försöker beskriva den

Dikterna talar i toner, färger och rytmer med omåttligt större räckvidd än enstaka föremål med namnlappar. Vi får byta storlek och dimension från renässansmålaren Andrea Mantegnas koncentrerade martyrbild till nutidskonstnären Yaioi Kusamas oändligt utvidgade universum. Bland ädelstenarna som Forsström bär på finns också både Albert Einstein och Ludwig Wittgenstein. Carmens förkolnande åtrå hos Georges Bizet läks under hurtigt och jämnt fördelade månar och stjärnor när vokalgruppen The Ink Spots för samman glada mammor på gratis spårvagnar i Helsingfors med milt snöfall runt omkring.

Kosmisk värmereglering

Genom att låna vattnets former finner Forsström bestående uttryck för vår växelvarma känslovärld där vi ömsom värmer varandra ömsom kyligt skärs isär då ”regnet/ övergår i hagel”. Likt Carmen växlar vattnet från mörkt till vitt till blodrött under kvällssolen. Men vattnet löper också samman i en genomskinlig gemenskap där gränserna mellan vitt skilda sorger och glädjeämnen blandas. Det ”snöar på vattnet smälter/ vatten i vatten regnar tårar rinner längs/ kinderna vatten längs halsen”.

Forsströms givmilda lyrik handlar samtidigt om en rörelse bort från det utbytbara i det som ”tillhör alla”. Den är vilt främmande från slakteriernas ”dödsfabriker” och uppslagsverkets ansiktslösa allmängiltighet: ”Sökord: skogshare, förekommer rikligt, obegränsad/ avskjutning”. För den som jagas av ännu svartare mörker blir natten ett fridlyst och medlidsamt område: ”Haren känner den som är hungrig och har inget hem”.

Språket visar sig bestå av vanesaker som brister då de försöker låta som mest bestämda och säkra. En byråkratisk kyla tränger sig ibland dikterna inpå huden med citationstecken som klor: ”’På sätt och vis går det att byta ut oss alla’”. Forsström håller fast vid en allt djupare övertygelse om ett motsatt sätt: ”Vi har fått lära oss att stryka varje onödigt ord,/ men det är inte enkelt att veta alltid vad/ som är nödvändigt”.

En byråkratisk kyla tränger sig ibland på, med citationstecken som klor

Forsströms lyrik är en gruva där man utvinner något genom att släppa tillbaka det man hittat. Malmer återgår till ”kalcedon” och andra hemlighetsfullt glimmande mineraler och vi vill påverkas i stället för att påverka. Forsströms lyriska djuphavsrum omger oss med kollektiva sätt att bevara värmen: ”Fiskarna fryser när vattnet fryser”. Efter att stundens grummel klarnat landar våra vildaste drömmar på samma plan: ”På bottnen i dyn och glänste låg slantar från alla länder/ Vi önskar oss vad som helst mellan himmel och jord/ Allt vad vi ser och inte kan se och tappade bort”.

Människan och hennes förhoppningar får ingå i en allt vidare kosmisk osmos: ”Vi försvagas i den astronomiska gryningen,/ pulsen sjunker, vi blir kallblodiga// medan stjärnorna bleknar/ och går ner under horisonten”. Här bildas depåer också för det som aldrig blivit synligt.

Belysa underifrån

Nu är det mest höst och tidig vinter, kallt eller kallare i Forsströms lyrik. Boktitelns årtag är årslånga och tunga och den mörknande sjön luktar mest slakt och frän saknad istället för rosor och ro: ”Det mörknade och jag var inte fäst vid något”. Pärmen, utformad av Anders Carpelan, följer lyhört med ner i Forsströms nattliga vattenvärld, där de djupt blåa och gröna tonerna börjat skifta allt mera mot det ogenomträngligt svarta.

Dikternas förhållande till mörker och avstånd, vatten, dröm och död utmärks samtidigt av en stark och stärkande släktskap med Gunnar Ekelöf. Gränsen mellan levande och döda känns lika ogenomtränglig och tröstande tunn som vattenytan mellan oss och fiskarna. De döda och drömmens harar ställer sig emot alla världsliga makthavare: ”Verkar tunna och förfärligt starka/ Det är en densitet som jag inte förstår”. Det förflutna fryser till och tinar upp i sin egen takt då en eller annan ”älskad gestalt” ”kommer och går/ Sover inte om natten, använder// inte mediciner, svettas inte”. De bortgångnas oföränderliga tidlöshet får oss att tåla vår egen törst och smärta när den ännu finns här.

Dikterna utmärks  av en stark och stärkande släktskap med Gunnar Ekelöf

Det är mörkt om natten men/ många olyckor inträffar om dagen när det är ljust”. Vi behöver en bok som själv står frusen och skyddslös och öppen tills det farliga mjuknar kring kanterna och inte längre ser så farliga ut:

Ligga på det öppna fältet under tunn och
blåsande tältduk tills en varg tar oss
kärleksfullt i famn och sträcker fram
oss nattluften, små dockor som blundar

Forsströms lyrik nöjer sig inte med svepande påståenden om att våra spöken inte finns: ”Allting händer för första gången och vi blir rädda”. Vårt hopp ligger i vemodet i att allting då också sker för sista gången lämnas osagt: Och vattnet blänker och allting blänker och/ händer för första gången igen”. Vi befinner oss i en värld ”underifrån belyst av solen som gått ner”.

Falla i famn

Det du hittar genom att med Forsströms omsorg ”Söndra i dess minsta delar de minsta/ delarna är ett sätt att klara av det oundvikliga i att bli bruten: ”Bilder och saker och ytor och hängivenheten går sönder, blåser/ iväg som glitter och damm/ Vi tror att i morgon skall vara som idag: att ingen/ kommer till skada”.

Forsströms lyrik tar strid mot samhällets krav om att alla dess söndrade delar går att ersätta med andra: ”Jag sade att jag har gått en räddningskurs, att jag/ kan hämta upp vuxna och barn och gamla ur vattnet”. Diktverket svallar med en kraft som påminner om Lemminkäinens mor i Kalevala där hon sytt ihop sin son mot bakgrunden av Akseli Gallen-Kallelas beckmörka dödsflod.

Alla resor vi trott saknar fäste visar sig bottna i barndomens ”skal”. Trots att ögat och minnet sällan når så långt har tillgivenhetens, saknadens och glömskans band hela tiden funnits kvar hos oss, självlysande i mörkret: ”Så många år har gått, men flagor lösgörs vid minsta fläkt”.

Men också vänlighetens sömntunga tältduk håller oss ihop och här

Forsströms lyrik har djupa jack som klyver versrader och varelser ifrån varandra och bryter ner alla löften: ”vi skall inte/ lämna varandra”. Det som blir kvar är den tröstande rösten. Den hörs kanske bara svagt och kommer fjärran ifrån. ”Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar ’titta’/ pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön”, heter det mitt i mörkret. Men bara några dikter senare hör vi rösten igen, alldeles nära: ”Titta, bassängen är blå och vattnet är blått”. Det är någon som lyft upp lampan.

Efter att du doppat dig i de här dikterna ställer Forsström dig där igen, framför en okänd, oändlig framtid med en gammal och kär minneslista: ”Nästa kapitel heter: mörkret/ regnet vänligheten”. Då känner du tyngden av att vara riktigt liten och rädd och suga upp mörker och väta. Men också vänlighetens sömntunga tältduk ”en alldeles vanliga kväll”, den som inte går att mäta men håller oss ihop och här: ”Faller den milda belysningen över oss/ alla och hararna”. Det är någon som läser kvällssagan med oss.

Dela artikeln: