Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

De osynliga böckerna

Juha Virkkunen, 21.6.2004

De citerade radera kan kännas klichéartade. När man h ö r dem läsas högt i talboksversionen av Marja-Liisa Lehtonens intervjubok Generalens testamente väcks generalen av infanteriet, Adolf Ehrnrooths ord till nytt liv. Det auditiva ger dem en helt ny resonans i nuet. Jag, lyssnaren, vars haka kanske ramlat ner mot bröstet, rätar på ryggen och känner hur ett välvilligt leende smyger sig fram i mungipan. Jag tillhör en generation som entusiasmeras av en sådan text. Gamle grenadjären själv berättar om sina öden utan att på minsta sätt försöka låta teatralisk. Generalens egen röst slår alla gånger alla imitatörer. Hans eget uttryck är ett dokument. Och det inkluderar ett skorrande r-ljud, ”endast vår obr-r-r-utna stridsvilja räddade fäderneslandet’.

”Krigets sista dag. Jag skulle ljuga om jag påstod att vi som låg i första linjen för femtio år sedan visste att kriget snart skulle vara slut. Det visste vi verkligen inte. Däremot visste vi att det ryska storanfallets spets hade brutits.”

Det är trist att memoarer, personligt hållen sakprosa och överhuvudtaget facklitteratur så sällan hörs på talboksmarknaden. Bara ett fåtal undantag bekräftar regeln. Skådespelaren Helge Herala läser själv sin självbiografiska Elämä sateenkaaren alla (Livet under regnbågen), ett välvalt exempel på en skildrad livsbåge omspännande åttio år. Efter en mellanlandning i fortsättningskriget drogs Herala in i teaterkarusellen och blev till slut hela folkets Heguli. Och fast den gamle räven redan definitivt rätat ut benen kan vi genom hans minnesalbum kika långt tillbaka över vårt århundrades horisont och nästan vika oss dubbla av skratt åt denna pojkaktiga clowns bravader.

Lika glimrande höjder i den biografiska talboksgenren når teater- och operaregissören Lisbeth Landeforts Peka inte på regnbågen – pusselbitar ur mitt liv, som började som radioserie, redigerad av Barbro Holmberg, och sedan pressades till cd. Serien blev också bok som blivit översatt till finska av Leena Vallisaari – så bra att hennes översättning bortom den upplevelse av klara ögonblicksbilder ur ett liv också blir en språklig förebild.

Landefort berättar sin hisnande historia med en urskiljbar österrikisk accent. Hon kom till Finland som 12-åring, precis innan andra världskrigets utbrott med fartyget Ariadne. Bara några flyktingar fick gå iland – efter förhandlingar. På kajen bävade hennes mor, där stod också Sylvi Kyllikki Kilpi, Atos Wirtanen, Abraham Stiller och kanske också Väinö Tanner. Väl iland kunde inte större lycka finnas än att cykla runt i Helsingfors på en lånad cykel. Den lilla flickan med flöjten växte sedan upp till en kosmopolit med stark känsla för det finländska och blev regissör med känsla för kvalitet och utan rädsla för stora projekt. Det kunde hon inte den gången ha haft en aning om. Eller kunde hon?

Radio Vega har givit ut också andra exklusiva talböcker. När Bo Carpelan läser sin egen Urwind väcks frågan om ändå inte denna berättelse som utspelar sig i fantasins och böckernas hus, ofta i ett antikvariat eller bibliotek, kunde vara självbiografisk …

Från hyllan till högtalaren

När det gäller skönlitteratur domineras talboksmarknaden av de stora förlagen och rösterna tillhör kända skådespelare. En sällsynt öronfröjd är de inspelningar där författarna själva engageras som uppläsare. När Rakel Liehu själv tolkar sin kulturhistoriskt intressant roman Helene förflyttas jag som lyssnare till nirvana. Liehu, det enklas mästare, som med kraftfulla, närgångna penseldrag gestaltat Helene Schjerfbecks liv och bilder, för oss in i ett närmast sakralt landskap. En talbok innehåller 12 cd-skivor och varje skiva räcker ungefär 70 minuter. Sammanlagt räddar det en regning dag.

Med många års erfarenhet från radion vågar jag påstå att det finns många författare som i tillägg till sin skriftliga berättartalang också har det vokala tilltalet i sin makt. Ibland när man under hård tidspress måste hitta ett urval av t.ex. Ilpo Tiihonens eller Pentti Holappas lyrik var det till WSOY:s inspelningar man vände sig. Riktiga ärkehippies från 60-talet har säkert kvar Otavas motsvarande inspelningar med bl. a. Juhani Peltonen, Anselm Hollo, Pentti Saarikoski och Nils Aslak Valkeapää. En dag kommer barnbarnen att fråga: ”Hej farfar, vad är det här för gammal vinyl?” Jag träffade en gång en av Nuori Voimas yngre krafter som hört ryktas att Kari Aronpuro hade en rent magisk röst. Han kunde ha bruk för den för en festival. Jag visade honom på Kirjayhtymäs urgamla lp-inspelningar och han gillade vad han fann.

I höst firar man Arvo Turtiainens 100-årsdag och man skulle önska att man gjorde en cd-version av de inspelningar av honom som redan finns. Det önskar jag varje gång jag lyssnar till lp:n från 60-talet (Tammen kirjallinen äänilevy n:o 1), en raspig skatt där Turtiainen – Stadin Arska – läste och sjöng dikter ur sin samling Dikter 1934-1964.

Tidskriften Nuori Voima hade ett temanummer (1/04) om rösten. Där ägnade man sig åt spetsfundigheter kring karaoke, poetry slam och annat liknande, men numret innehöll också en artikel av Kyösti Niemelä som påminde om den boom författarinspelningar upplevt över hela världen. Han hävdade t.o.m. att ”klangen av författarnas röster gör dem mänskligare och knyter dem starkare till gemenskapen”. Niemelä dryftade också vilken utgångspunkt som borde vara avgörande när man bedömer dikt: när man läser den hemma i ensamhet eller när man i goda vänners sällskap lyssnar till poeten själv på krogen. Han exemplifierade med Allen Ginsberg och hans förklenande (?) inställning till att skriva ner dikt, och Ginsbergs egen tanke att han skulle kommas ihåg snarare för sina framträdanden än för sina texter. Men Niemelä kom ändå med ett varningens ord: ”I den litterära diskussionen är det lätt att tänka att det upplästa skulle vara underordnat i förhållande till det skrivna. Boken är så konkret. Det skrivna kommer först och rösten träder till först senare. Rösten är ekot, det sekundära, imitationen, någonting överflödigt och lättflyktigt. Ändå tyr vi oss ändå fortsättningsvis till rösten som metafor när vi talar om litteratur och vill ge uttryck för hur viktigt det skrivna är för oss. Litteraturen är inte alltid så litterär.”

Bravo, Niemelä!

Fina finska uppläsningar finns i parti och minut: Pirkko Saisios Pienin yhteinen jaettava (Erja Manto), Veikko Huovinens Kylän koirat (Esa Saario), Ranya ElRamlys Auringon asema (Vuokko Hovatta) Mika Waltaris Mikael Hakim (Veikko Honkanen), Väinö Linnas Täällä Pohjantähden alla (Veikko Sinisalo) , Asko Sahlbergs Hämärän jäljet (Antti Pääkkönen), Antti Tuuris Talvisota (Taneli Mäkelä) o.s.v, o.s.v.

Hurdå talbok?

Inte heller poesikulturen kan bevaras eller föras vidare om den inte vårdas. Dikten har ett starkt uttryck men är å andra sidan sårbar: det lilla formatet gör att den lätt förbises. Därför hälsar man med glädje en nypressad cd med Pentti Saarikoskis dikter från åren 1958-1966 lästa av Martti Mäkelä. På skivan finns också prov på Saarikoskis egen uppläsningar. Jag skulle gärna höra samtliga inbandningar av honom som fortfarande finns i arkiven.

Det är inte alls konstigt att Heli Laaksonen, sydvästra Finlands egen dialektprästinna också haft framgångar på skiva. Inspelningen Jänes pussis fick de synskadades läsarpris. I tidningen Kaleva berömmer kritikern Esko Karppanen Laaksonens naturliga, men samtidigt meditativt dröjande tilltal. Att dialektpoesi finns både tryckt och på skiva underlättar förståelsen, menar han. Heli Laaksonen har på nolltid blivit förlaget Sammakkos mest sålda författare. I texthäftet i skivkonvolutet frågar hon i en dikt: ”Kui äänikirja?/ Muuto vaa./…/” (Hurdå talbok? Annars bara)

Till Sverige kan man från det finska Finland bygga en bro t.ex. till Pajala, över till Mikael Niemis och Bengt Pohjanens revir. Bengt Pohjanen är författare på tre språk, svenska, finska och meän kieli och har själv läst in sina berättelser som Tornedalen på skiva.

Men de poeter som vill höras kan också göra fiasko, särskilt om diktarådran tämjts at kommersiella krafter. Esko Karppanen i Kaleva raljerar kring Tommy Tabermanns urval erotisk dikt som utkommer både som bok och cd med dikterna inlästa av författaren. Han frågar sig om poeten skriver erotisk dikt av tillfredställelse eller av längtan, som lyriker brukar.

Också Arno Kotros samling Sanovat sitä rakkaudeksi (Det kallas kärlek) går åt på heta stenar – precis som skivan med författarens röst och samma titel. Här har vi en renodlad vardagsmelodram. En vanlig man (åtminstone kallar han sig så) sliter sitt hår och anklagar kvinnan som lämnat honom för att hon rört ihop rollerna i parförhållandet. Till slut låter han som Juhani på Niskavuori, sliten mellan Loviisa och Malviina. Det blir betungande att lyssna till ordströmmen inte tycks föra någonstans. Någon dialog antyds inte ens.

Ett komplementerande nationalbibliotek

Talböckerna ger på sitt vis lika starka upplevelser som tryckta böcker och hela det brokiga utbudet av film- och videoinspelningar. Man kan säga att talböckerna utgör ett komplementerade bibliotek. De har rätt till en sådan uppvärderande kategorisering för att de är av så stor vikt för tiotusentals synskadade. Celia, de synskadades bibliotek, tillgodoser de synskadades behov av fakta och upplevelser för fritid, studier – allmän kunskapstörst.

Några faktaupplysningar om Celia: år 2002 låg budgeten på 4.8 miljoner euro och personalen uppgick till 60 personer. Man hade 11 679 låntagare och i allt 446 329 bokförda lån. Bland talböckerna finns 26 571 titlar, tillsammans finns 120 000 kopior frö utlåning. Punktskriftsbeståndet innehåller 5731 titlar och elektroniska nätböcker finns i ett omfång av 500 titlar. För utlåning har man anskaffat nya talböcker 1178 titlar, punktskriftsböcler 246 titlar och elektroniska nätböcker 83 titlar. Läroböcker har producerats i 540 nya titlar och biblioteket har producerat 1071 tal- , punktskrifts- och nättitlar.

Talbokssamlingarna är en skattkista, ett ovärderligt röstarkiv och minnesbank. Talböckerna är värdefulla oavsett om de producerats av Celia – som nyss fått splitternya utrymmen i Östra centrum i Helsingfors – eller av kommersiella företag.
I Celia om någonstans gör sig litteraturens röst hörd. Betrodda läsare gör sin insats med känsla, kompetens och hjärta. Trovärdigt. Uppläsarna får inte här heller läsa överdrivet eller docerande. Främmande ord måste uttalas korrekt. För seende är de synskadades värld ett främmande land. I Celia tolkar otaliga strävsamma röster berättarkonstens kanon och den nationella litteraturen.

Den nya teknikens nya möjligheter

Celias viktigaste produkt är fortfarande talboken. Dess form håller på att förändras. Kassetterna ersätts av cd:n och cd-romskivor. På en cd-rom ryms 10 timmar uppläsning, på en vanlig cd får bara 75 minuter plats. Läroböcker görs redan med s.k. Daisy-teknik. Också annan litteratur spelas in med ny teknik. Brukskopiorna är än så länge i kassettform, eftersom kunderna inte har tillgång till Daisy-avlyssningsapparatur.

Celias 12000 talbokslåntagare får ta del av ett nytt distributionssystem när Daisy-systemet utvecklas. Nästa etapp är att man inte ska behöva returnera böckerna, och kunden ska inte heller behöva vänta på sitt lån, man kan alltid bränna nya exemplar på cd-rom direkt från masterbandet. Ännu mer avancerat är elektronisk distribution. Där är man kanske om tio år.

Daisy-böcker kan man inte avlyssna med vanlig cd-spelare, för de har en uppbyggnad som liknar skrivna böckers: innehållsförteckning, kapitel- och styckeindelning, paginering och bilagor. Från innehållsförteckningen är det lätt att gå rakt in i det avsnitt man önskar, utan att behöva bläddra sig fram.

Tiden får utvisa i vilken utsträckning kunderna får tillgång till apparaterna. Skolelever och de som behöver dem i sitt arbete kan anhålla om dem från kommunen eller FPA, men t.ex. för äldrepersoner kommer tillgången att vara en avvägningsfråga. Större delen av apparaturtjänsterna är ännu oorganiserad och ofinansierad. I dag är anskaffningen beroende av kundens egna tillgångar, i övermorgon kanske av Penningautomatföreningens välvilja.

Celia har nyligen också startat Celia.net, som betjänar synskadade kunder på samma sätt som allmänna bibliotek betjänar seende. Den virtuella anslutningens äldsta kund är över 90 år gammal. Nästa steg i utvecklingen är hybridboken där man förenar text, röst och bild.

Man bör komma ihåg att Finland har ungefär 80 000 synskadade. De är lika flitiga bibliotekskunder som de seende. Favoritböckerna är de samma oberoende av ålder och syn.

Observera också att talboken fyller 50 nästa år!

Juha Virkkunen

Något förkortat översatt av Ann-Christine Snickars