Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Deckarläget i Finland: thrillern är in, pusseldeckaren out

Yrjö Hosiaisluoma, fil dr, 22.6.2006

Borde man vara bekymrad över det? Inte nödvändigtvis: bättre att folk läser några böcker alls – vid sidan av dagstidningar och populärtidskrifter. Och kanske deckarläsning inspirerar till att läsa också annan skönlitteratur. Under deckar- och spänningslitteraturen i vidare mening sorterar ju också en hel del estetiskt sett högtstående litteratur. Att hålla fast vid en strikt uppdelning mellan hög- och lågkultur är inte ändamålsenligt.

Deckare, thrillers och annan spänningslitteratur säljer bra. Det märker man bl.a. om man tittar på listorna över vad som toppar läsningen (Mitä Suomi lukee-sidorna kan nås på nätadressen www.kirjakauppaliitto.fi ), där de här genrerna hela tiden ligger i topp både när det gäller inhemsk skönlitteratur och översättningslitteratur. Också på biblioteken är deckaren den genre som kontinuerligt är populär, och deckare läses inte bara om somrarna utan lika ivrigt året om.

Hur bra är då den finska deckaren? Jag har försökt få en bild av det genom att läsa ett tjugotal verk som kom ut i fjol och som kan räknas in under deckargenren i vid mening. I förbigående kan man konstatera att branschterminologin är ganska vildvuxen: man talar om detektivromaner, spänningsromaner, kriminalromaner, polisromaner, thrillers osv., utan att desto mer begrunda begreppens precisa innehåll.

Utbudet närmar sig det otroliga, men böckerna är inte alltid roliga. Det verkar som om deckarmanus har lättare (särskilt hos mindre förläggare) än annat material att hitta fram till trycket, och att man inte anstränger sig särskilt mycket att redigera dem. För förlaget är deckaren uppenbarligen ett säkert kort, en vinstbringande satsning. Deckaren om något är en märkesprodukt, som säljer på författarnamnet (Leena Lehtolainen, Reijo Mäki osv.). Deckarläsarna verkar vara ett författartroget släkte: man föredrar personer och intrigbyggen man redan är förtrogen med; läsningen upplever man som något som går på rutin och som man vill freda från störande element som möjligen kräver ytterligare hjärnverksamhet.

Who dun it?

Nyligen avslöjades att spökskrivaren Ritva Sarkola står bakom de deckare som kommit ut under namnet Tuula Sariola. Märkesnamnet ”Sariola”, som associerar till Mauri Sariola, i tiderna den som regerade deckargenren nästan enväldigt, har under åren sålt också ”Tuula Sariolas” för det mesta ganska svaga deckare i nästan 50 000 exemplar. För en deckarförfattare är en sådan upplagesiffra inte ouppnåelig, men för en finländsk poet i dag – utom kanske Heli Laaksonen och Tommy Tabermann – är det en ouppnåelig dröm. Fallet Sariola är en påminnelse om penningens makt och låg moral, antagligen inte det enda i sitt slag. En skugga faller också på förlaget Gummerus: kan förlagspersonalen under mer än ett decennium undgå att få vinkar om vem som verkligen står bakom verken?

Men över till den finska deckarens situation. På basis av det jag läst förefaller spänningslitteratur av thrillertyp vara på frammarsch, på bekostnad av den traditionella whodunit-deckaren, pusseldeckaren. I thrillerlitteraturen kommer internationella politiska eller ekonomiska problem ofta i förgrunden i stället för brottsutredningen. Sex och våld brukar få sin beskärda del i skildringen. Och man måste medge, thrillerförfattare som Ilkka Remes och Taavi Soininvaara har försett den inhemska deckarlitteraturen med nytt blod (sic).

Sex, prostitution och sexuellt våld har fått stor plats i nyare kriminallitteratur, t.ex. i Lehtolainens Rivo satakieli (Den lastbara näktergalen), författarens femtonde deckare, som trots sin aktuella tematik inte hör till hennes bästa, utan känns som om den gick på tomgång. I många nya deckare hittar man östmaffian, brottslighet med rötter i Estland eller Ryssland, som återkommande tematik. Dessutom för man iögonenfallande ofta fram terrorismen – eller hot om terrorism – som sträcker sina tentakler ända från arabländerna till Finland ( t.ex. hos Soininvaara, Remes, Rönkä, Numminen, Haataja). Dan ”da Vinci” Browns, Henning Mankells och liknande bestsellers har alldeles tydligt stått för inspirationen. T.o.m. Reijo Mäki har i sin senaste roman Hard Luck Café blivit thrillerförfattare med en säregen dystopi förlagd i en tid efter tredje världskriget. Jussi Vares är inte längre privatdetektiv, utan inkastare på en drive in-bordell! Mäki har kanske skrivit en parodi på en actionthriller, men som helhet vill den inte riktigt fungera.

Thrillern är en ny gren i den finska spänningslitteraturen. Det ser man på att böckerna ofta innehåller osannolika intrigbyggen, karaktärer och detaljer. Låt mig nämna Soininvaaras originella irakier Adil al-Moteiri i romanen Pimeyden ytimessä (I mörkrets kärna). Han har ett sensationellt minne som innehåller allehanda filosofiska och skönlitterära verk, ordagrant. Som den citatmaskin han är anför Adil t.ex. Diderots eller Bertrand Russells texter. Intressant nog åberopar den fanatiske Adil Russells berömda citat om filosofin som fanatismens intellektuella motgift.

Kurser för bättre intrigmakare

Det är nog ingen slump att det är män som skriver internationellt orienterade thrillers medan kvinnor föredrar den traditionella pusseldeckaren där man håller sig till en mer närliggande miljö, ofta med familjeliv i centrum. Bästa deckaren i fjol är enligt min mening Marianne Peltomaas Inget ljus i tunneln (på finska under titeln Ei valoa tunnelissa) som välförtjänt nominerades som Finlands kandidat för det nordiska deckarpriset Glasnyckeln. Bokens centrala tematik är sexuella trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor. Också uttryck för rasism tas upp i romanen som övertygar både språkligt och psykologiskt.

Tyvärr är också de värsta bottennappen skrivna av kvinnor. … ja viimesenä tulee kuolema (… och sist kommer döden) som kommit ut under Tuula Sariolas namn består mest av platt och långtråkigt prat. Den är kanske den tydligaste fortsättningen på den traditionella deckaren, och ett undantag bland de nyskrivna deckarna, där den placerar sig i lantlig miljö, i Mäntsälä. Mördaren visar sig vara en spinkig yngling, förtryckt av sin far och kunnig i thaiboxning. En märklig ”Röst” beordrar honom att hämnas med en dödlig spark på alla som ostraffat kommit undan sina illgärningar. Det är alltså fråga om en klassisk nemesis-skrildring.

Den psykologiska skildringen övertygar en inte särskilt i Sariolas bok. Brottens bakgrund och ett slarvigt klargörande av motiven är svagheter man finner i många deckare från senare år. Deckarförfattarna borde kanske iväg på en intensivkurs i psykologi så att de kom lite närmare det psykologiska djupet i t.ex. kriminalromanerna av Joensuu.

Svaga prestationer är också Eila Palmgrens Paella ja piruja (Djävlar och pallea) och Ursula Auers(uppenbarligen en pseudonym) Murha Maltalla (Mord på Malta). I bägge använder man sig av en klumpig deus ex machina-lösning med förklarande brev och epiloger. I Auers deckare, som ställvis drar nytta av upplägget i Christies Tio små negerpojkar, framgår inte klart om boken möjligen är tänkt som parodi. Som mördare avslöjas i alla fall – trotsande alla deckarregler – Maija Kokko som är bokens huvudperson och deckarförfattare. På en resa till Malta börjar ta livet av sina reskamrater för att samla material till sin deckare. I epilogen förklarar hon förment filosofiskt: ”Det var det jag var särskilt förtjust i: att göra det verkliga till illusion.”

Det metafiktiva och intertextuella greppet som Auer ådagalägger är i och för sig – särskilt ur litteraturvetenskapens synvinkel – ett intressant drag, som man förvisso inte ofta får syn på i dagens deckarlitteratur. Bland deckarfans skulle man med förtjusning ta emot metadeckare. Själv skulle jag vilja uppmuntra deckarförfattarna att skriva dels fler parodier, dels fler realistiska polisromaner. Men parodin är en svår konst och den som skriver en polisroman borde ha kännedom om hurudant polisarbetet är i dag. Som alternativ till internationella thrillers har också deckare som håller sig till kända lokala miljöer ( t.ex. Seppo Jokinens tammerforsdeckare) otvivelaktigt sitt eget intresse.

För övrigt anser jag att Mika Waltaris Komissarie Palmu-böcker och Matti Kassilas filmversioner av dem, fortfarande, jämsides med Joensuus kriminalromaner, är det bästa som finsk deckarkonst har producerat. När de är som bäst är ju deckare att betrakta som konst, eller hur?

Övers: Ann-Christine Snickars