”Jag har talat för den glömda litteraturen, skrivit om den och redigerat nya böcker med den som utgångspunkt.”

I augusti börjar de stora förlagens kataloger trilla in genom postluckan. På Facebook delas tidningarnas listor med höstens nyheter, man gratulerar kollegor och vänner med anledning av nya böcker och basunerar ut vilka titlar man måste läsa. Det känns som om hela den litterära kulturen skulle koncentreras till den här tiden, till den aktuella katalogen som snart sagt makulerar det som tidigare publicerats.

Ofta väcker listorna hos mig ändå bara en viss leda, spetsad med lite avund. Många av böckerna låter som kopior av andra, rentav ointressanta. Ibland känns det som om boknyheterna var utgivna enbart på marknadens villkor: förlagsbesluten är gjorda med ögonen på bästa möjliga marknadsföring. I katalogerna verkar all litteratur så väldigt likartad.

I katalogerna verkar all litteratur så väldigt likartad.

Felet ligger säkert också hos mig själv. I en tidningsintervju har jag sagt att man alltid ska gå mot strömmen. Jag skulle leva lättare och ledigare om jag bara slappnade av och kunde njuta av samma böcker som andra gillar.

I stället har jag skrivit många verk om glömda böcker, som ingen annan har läst på många år eller på många decennier. Ibland har jag blivit så seriöst utled på det att jag velat riva sönder böckerna, men ibland har jag också blivit entusiastisk: detta kunde ju fungera som nyutgivning! Några sådana har också publicerats, till exempel Åboförfattaren Harry Eteläs skräcknoveller  från tiden för decennieskiftet 1930-1940, kuplettmakarens Reino Helismaas äventyrs- och spänningsnoveller från samma tid eller Fredrika Runebergs och Alexandra Gripenbergs 1800-talsberättelser med indianmotiv.

Det är förstås svårt att säga om också nyutgåvorna är glömda efter tio eller tjugo år.

 

Bortglömd litteratur ges ju ut hela tiden. Den består av böcker som aldrig blir omskrivna någonstans, och som därför inte uppmärksammas av den läsande publiken. Av pliktkänsla köper biblioteken 30-50 exemplar, men böckerna kan efter mindre än ett år landa i utförsäljningen. I bokhandlarna ser man dem aldrig.

En bok som bara skribenten själv (eller förläggaren, som förbannar den ekonomiska förlusten) kommer ihåg  är förstås sorglig som tanke, men det betyder inte att en sådan bok inte skulle kunna vara av reellt intresse. En del av dem tänjer sig längre än bara mot nästa vecka eller nästa år. En del sträcker sig för all del också mot det förflutna, men också det kan paradoxalt nog vara mer vittomfattande än ett fladder bara för stunden.

Också denna bokhöst har det kommit ut böcker som strävar efter mer än bara läsarens omedelbara tillfredsställelse. Timo Hännikäinens lilla essäbok Kuolevainen (Den dödliga) utkom i början av sommaren på det nya lilla förlaget Hexen Press i Tammerfors. Med utgångspunkt i en äldre systers död behandlar Hännikäinen döden och dödens status i vår kultur i dag. Hännikäinen som är känd för sina högerextrema åsikter lyckas i det här lilla formatet väcka en hel del motstridiga tankar. Denna lärda och bildade bok kan tänkas intressera också dem som tar avstånd från Hännikäinens politiska inriktning.

Denna lärda och bildade bok kan tänkas intressera också dem som tar avstånd från Hännikäinens politiska inriktning.

Ett annat litet förlag, Turbator i Åbo, gav i våras ut Mika Terhos roman Syytetty (Anklagad). Där beskriver Terho intensivt och maniskt det han upplevde då hans föregående roman Niittyvilla – Pattaya All Night Long (2014, Ängsull – Pattaya All Night Long) blev föremål för en brottsutredning. Man hade bedömt att den kränkte de boendes integritet i ett vårdhem i Forssa. Den överdrivet försiktiga förläggaren drog in upplagan. Syytetty är en bitter och svårforcerad redogörelse av en marginaliserad författares plågsamma liv – och just som sådan ett viktigt dokument över Finland på 2010-talet. Syytetty kan mycket väl ha mycket mer att ge framtida forskare än många mainstreamromaner.

Med en sådan här läsart måste man givetvis glömma den egna njutningen – men är njutningen inte enligt en barthesk  gradering att se som den sämre delen? Terhos text är överdriven och störande, och när den avslöjar sig i sina egna inrotade föreställningar, manier och nojor föder den en motsägelsefull njutning, en jouissance, som stannar kvar och skaver.

 

Till en del har jag alltid sysselsatt mig med sådana här texter. Jag har talat för den glömda litteraturen, skrivit om den och redigerat nya böcker med den som utgångspunkt. Jag kan gott tänka mig att göra sådant arbete länge än.

Problemet är bara det att jobbet också känns i plånboken (åtminstone i metaforisk betydelse): när man lever i den litterära marginalen riskerar man själv att marginaliseras. Det handlar om ett slags småförlagsghetto som det är svårt att frigöra sig ifrån för att ta sig in i större sammanhang.

Termen kommer från sci fi och fantasy där man använt frasen ”paperback ghetto”: förr hände det att också goda författare inte kunde slita sig loss från förläggare som fabricerade kiosklitteratur och aldrig fick in foten hos de mer prestigefyllda förlagen. Utmärkta idéer och experimentellt intrigbyggande kunde på så vis stanna hos en liten läsekrets – eller så sänkte skribenten ribban och orkade inte satsa på sitt skrivande, eftersom de engångshonorar som kiosklitteraturförläggarna betalade ut behövde komma in på kontot med en viss regelbundenhet.

På 2010-talet blir man inte längre författare på det traditionella viset, genom att börja som debutant på att etablerat förlag.

Å andra sidan utgavs i denna genre från en svunnen värld också böcker som på sitt sätt är ett slags Volter Kilpi-manifestationer av sin tid. På H. P. Lovecrafts och Philip K. Dicks produktioner byggs i dag hela riken. Men på bästsäljare för stunden bygger man i framtiden ingenting.

På 2010-talet blir man inte längre författare på det traditionella viset, genom att börja som debutant på att etablerat förlag. Den litterära mångfalden lever parallellt och ofta hand i hand med mångfalden inom förlagsvärlden: Ntamo, Poesia och Osuuskumma, för att är bara nämna några, har bidragit till att göra litteraturen mer mångfacetterad  än den varit under de gångna decennierna.  Visserligen har undantag funnits hela tiden och författare har hoppat från det ena förlaget till det andra eller gett ut på eget förlag, men i dag verkar de intressantaste böckerna komma från förlag som från början aldrig velat kalla sig etablerade.

För liksom bilden av samtidslitteraturen är långt ifrån fastslagen borde också vår bild av det förflutna vara det – och just i det kontinuerliga arbetet med den borde vi undersöka den glömda litteraturen och lyfta fram den. Det här gäller också de böcker som glöms redan i publiceringsögonblicket.

Juri Nummelin
Skribenten är författare och kritiker    
Foto: Daniela Vainio