Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den kritiklösa kritiken

Elisabeth Nordgren, 19.10.2001

Det här innebär att litteraturen finns inte mera till som något personligt, också samhälleligt relevant. Så som litteraturen, den skönlitterära boken, innehållsligt refererande framställs på kultursidorna upplever man den som kraftlös. Kritiken blir ett mekaniskt produktreferat som inte lyckas sammanfatta vidare kritiska synpunkter och därigenom saknar ett allmänkritiskt förhållningssätt som skulle nå djupare ner i strukturerna. Visserligen lyckas kritikern nog ofta kritisera produkten i sig men den placeras inte in i ett större betydelsemässigt intressantare sammanhang – vare sig som konstnärligt uttryck, i relation till traditionen, kanon, som nytt, kreativt fenomen eller som led i en etisk, estetisk, samhällelig diskurs.

Vad har hänt med litteraturen? I synnerhet på finskt håll upplever man att litteraturen blivit allt mera likgiltig. Kanske detta har att göra med att kritiken inte mera, på samma sätt som tidigare, ingår i en fenomenologisk diskurs eller relaterar till känslor och erfarenheter.

Då dessutom de böcker som når ut över nyhetströskeln, mestadels av rent perifera, kommersiella skäl presenteras stort och klatschigt, blir det andra än rent litterära kriterier som gäller. Det är då fråga om bästsäljare som av olika anledningar, mest marknadsmässiga, plötsligt gäller, är intressanta. Inom denna megabästsäljarkategori ryms också Peter Hoeg med Fröken Smillas känsla för snö (1992) och Jostein Gaarder med Sofies värld (1991).

Samtidigt som dylika trendböcker fyller tidningsspalterna upp och ner tigs en massa annan viktig litteratur ihjäl. I och med att detta slags populistiska böcker plötsligt blir viktiga och väcker uppmärksamhet som fenomen beror det på något helt annat än en god kritik. Bristen på denna goda kritik leder till att litteraturen fastnar fast i pappret mellan bokpärmarna och saknar betydelse i offentligheten också som samhälleligt fenomen.

Då befinner sig både teatern och musiken i en bättre ställning. Folk går på teater och konserter och detta är i sig redan ett samhälleligt fenomen. Visserligen finns det också folk som läser litteratur men numera är det tyvärr mestadels fråga om små grupper som saknar betydelse i själva infrastrukturen, i ett större sammanhang.

Eftersom det ser ut som om litteraturen görs allt mera betydelselös leder det till att man inte heller inom litteraturen, via kritiken för någon som helst diskussion om värdena. Samtidigt håller samhället på att fragmentariseras allt mera och nyliberalismen får härja fritt. Småningom
utvecklar sig kritiklösheten på litteraturens område till att gälla andra diskurser som inte direkt kopplas till litteraturen men gäller värdestrukturen överhuvudtaget.

Antihumanismen sprider sig därefter småningom också till ledarsidorna. Kanske allt detta är en följd av det manipulativa, begreppsligt innehållslösa informationssamhället som kapat åt sig den uppmärksamhet som traditionellt tillfallit litteraturen som värnat om relationen till människan, individen och språket, språkets betydelse.