Till de viktigaste och käraste böckerna i min bokhylla hör Fernando Pessoas Orons bok. Märkligt nog minns jag inte att jag någonsin skulle ha läst den från början till slut. Boken tycks inte förutsätta en traditionell läsart, tvärtom tar den kanske avstånd från en sådan – man kan lika väl bara öppna den slumpmässigt och börja läsa.

Boken är förvisso extraordinär. Pessoa, mest känd om poet, var en inbiten grafoman, som lämnade efter sig tiotusentals manussidor av blandad karaktär. Den mest betydande helheten är den fiktiva dagboken av Bernardo Soares, bokhållarbiträde i Lissabon, en levnadsteckning, dock aldrig genomlevd. Pessoa skrev texterna 1912-1935, men den del som döptes till Orons bok kom till som resultat av ett långdraget redigeringsarbete 1982, 47 år efter upphovsmannens död.

Vi existerar, och vår existens är begränsad och strängt taget fullständigt betydelselös.

Mitt eget exemplar har jag fått i gåva av en kär vän. ”Till Juha, kamrat i oron” lyder dedikationen. Julen 2001 var vi 26 år – ännu inte alldeles oåterkalleligt vuxna, men inte heller längre de två gymnasisterna i hockeystaden som någonstans på vägen märkte att bägge skrev dikter, som blev vänner och blev förtjusta i varandra just i skrivandet och läsandet.

Under de åren tänkte vi på oss själva som ett slags undantagsmänniskor. Ovanligt känsliga, kamrater i den speciella oron. Vårt sätt att tänka var precis så dramatiskt, och hade en tydlig riktning, som unga personers tankar ofta har. Utanförskapets teorier attraherade oss.

Nuförtiden tänker jag att den litteratur som betyder något för mig är den som sträcker sig efter upplevelsen av det gemensamt mänskliga. Vi existerar, och vår existens är begränsad och strängt taget fullständigt betydelselös. Det finns olika strategier för att lösa det problemet, men oberoende av vilken vi väljer förenas vi av samma öde. Alla är vi outsiders, men vi är också delaktiga, och ofrånkomligen i kontinuerlig kontakt med varandra.

Pessoa är intressant, för man kan läsa honom med betoning både på utanförskapet och på delaktigheten. Bokhållarbiträdet Soares är en klassisk outsider, en iakttagare och drömmare som lever ensam. I Orons bok är det inte svårt att hitta passager som i en snabb genomläsning förefaller arroganta eller direkt misogyna. ”Jag känner ett fysiskt illamående inför vanliga människor – som för övrigt är det enda slags människor som finns. Och ibland får jag lust att förstärka detta illamående, ungefär som när man framkallar en kräkning för att bli av med kväljningarna.”

Å andra sidan gäller det djupaste stråket i den produktion av Pessoa jag känner just människan, alltså också att leva sig in i andra människors lott. ”Jag är alla människor”, har Pessoa skrivit. Han skrev större delen av sina texter under olika maskeringar, genom att mer eller mindre låta sin egen person gå upp i den fiktiva karaktären. Bernardo Soares var bara en av hans otaliga heteronymer.

Orons bok har kanske aldrig väckt någon hämningslös glädje, men hopp, kraft och hjälp har den definitivt erbjudit. Det är en bok man tar till snarare i livets svarta stunder än under livets lugnare och lyckliga dagar. Jag presenterade boken för publiken som samlats i biblioteket i Månsas en torsdagkväll i februari. Intervjuaren och jag kastade oss strax ut i djupet, så går det lätt tillsammans men Pessoa. Emellanåt var jag lite bekymrad för hur väl åhörarna kunde följa våra tankegångar. Jag kände ett instinktivt behov av att få dem att skratta, att trivas. Samtidigt kände jag att ingen egentligen behövde något sånt. Vi var samlade vid livets gåta, ingen anledning fanns till skratt.

Böckerna är som en fristad, som viloplatser – som ankaren som håller åtminstone för stunden, som man för ett ögonblick kan fästa sin egen vanskliga existens vid.

Ibland är allvaret på sin plats. Jag befarar att nutidsmänniskans ångest och den irrationella ilska som präglar vår tid, har sin rot i att vi, i allt det buller och den splittrade konkurrerande information som vi belägras av, inte hinner eller överhuvudtaget kan stanna upp vid de yttersta frågorna. Det finns nämligen ett fasaväckande faktum som inte kan förbises: vi ska alla dö, och livet vi lever före det förstår vi inte. När man vågar medge detta inför sig själv ser man också sina medmänniskor i ett barmhärtigare ljus. Some-stormen som pågår parallellt känns i detta existentiella perspektiv nästan obetydlig.

Det låter nästan som en religiös upplevelse. Något ditåt är det också jag känner när jag läser Pessoa. Jag har redan vid något tillfälle karaktäriserat Orons bok som agnostikernas Bibel, och efter tillställningen i Månsas kändes det som om jag hade varit i kyrkan, fast i en präst- och gudlös kyrka. Jag var lugn till sinnes. Jag kände visserligen av min egen ensamhet, men också min förbindelse med andra människor.

Förutom med Bibeln har jag jämfört Orons bok med självhjälpslitteraturen. Men i motsats till många av genrens representanter försöker den inte förneka ångesten utan erkänner dess existens. Just därför är Orons bok i min erfarenhetsvärld sist och slutligen motsaten till vad titeln säger, snarare rofullhetens bok.

Någon likande bok finns inte, behövs inte heller. Existentiella frågor kan man också hantera på andra sätt än att i likhet med Pessoa störta mot en konfrontation. Ändå kan också mindre vägande böcker representera tyngd i en värld av lätthet. Böckerna är som en fristad, som viloplatser – som ankaren som håller åtminstone för stunden, som man för ett ögonblick kan fästa sin egen vanskliga existens vid. Utan tvivel hjälper de oss att behålla förståndet.

Juha Itkonen
Skribenten är författare

Foto:  Laura Malmivaara 2015.