Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den skönlitterära läsningens ABC

Aino Mäkikalli, 26.2.2020

Skolornas litteraturundervisning har varierat mycket under årtiondenas gång. Vill man främja ungas läsande behöver man också forskningens stöd. 

Jag minns när jag småningom började ta steget från ungdomslitteraturen till att läsa böcker om vuxenvälden. När vi i gymnasiet hanterade till exempel Kung Oidipus, Pärlan eller Jooseppi från Ryysyranta mötte mig första gången läsningen som en oväntad kris. Dem kunde jag inte läsa med samma utgångspunkt som de tidigare. Hur ska man egentligen läsa sådana texter? Hur förändras läsningen när böckernas form och innehåll känns så mycket svårare än tidigare.

Dramats innebörd kunde inte förklaras bara med kopplingen till psykoanalytisk teori. Fastän det var fascinerande att läsa om pärlfiske förstod jag ingenting av maktkonstellationerna som definierade romanen. Jag kunde inte identifiera mig med personerna i Jooseppi från Ryysyranta fastän jag kände till forna tiders fattigdom i Finland. Jag kände kanske sorg och en aning avsky, när familjelivet i det lusiga kyffet gradvis avtäcktes. Men med tiden märkte jag att läsupplevelsen hade gett något. Texten hade satt spår.

Skolans uppgift är att lära eleverna att strukturera, förstå och använda textuella världar.

Vägen från ungdomslitteraturen till den så kallade vuxenlitteraturens och klassikernas värld kan vara gropig. Läsaren behöver anvisningar, vägledning, kunskap om böckernas faktakontext. Den typen av handledning är skolans uppgift. Men den till buds stående timresursen är allt för liten, och den borde också räcka till för att bekanta eleverna med inte bara den litterära traditionen, utan också med samtida litterära fenomen. Därtill ska lärarna utvärdera elevernas minskande intresse för att läsa skönlitteratur.

Skolans uppgift är att lära eleverna att strukturera, förstå och använda textuella världar, och när det gäller att öva sig i det är skönlitteraturen fortfarande oersättlig.

Skönlitterära texter är mångfacetterade. I själva verket borde man tala om skönlitteraturer, så många olika genrer, former och nivåer och innehåll hittar man i böckernas och texternas värld. Från lättillgänglig sånglyrik eller poesi kan man röra sig mot mer komplexa språkbilder eller mer mångtydiga tolkningar; från humorgenren eller från intrigdrivna romaner kan man närma sig böcker med mer djupgående till motiv, eller mer strukturmässigt med krävande texter med varierad tids- och rumsrelation. Läsarten kan också variera från verk till verk. Ofta är det inte lätt att läsa skönlitteratur, det måste studeras och det ska undervisas som vilket annat skolämne som helst.

Skolornas litteraturundervisning har varierat under decennierna. I litteraturpedagogikens begynnelse, i slutet av 1800-talet, pluggade man Kalevala och antikens klassiker månadsvis och eleverna präntade in innehållet så noga att de kunde skriva studentuppsatser som till exempel ”Vergilii beskrivning av Trojas förstöring” (1893) eller lite senare ”Sonhustruns ställning enligt Kalevala” (1932).

Den nationella läroplanen, tillsammans med studentexamen, utgör ramen för undervisningens utveckling. Från och med 1900-talet har fokus lagts på den textcentrerade och analytiska läsartens grundpelare, det vill säga litteraturanalysens begrepp: det är bra att ha kunskap om och kunna använda sådana begrepp som intrig, berättare, synvinkel, persongestaltning, tid, plats, struktur, motiv och tema, för att möjliggöra en förståelig analys och tolkning muntligt eller skriftligt.

Under senare år har skolorna börjat satsa allt mer energiskt på läsning. Lästimmar, lässiesta, läsveckor är bara en del av metodiken som tagits i bruk för att läsningen inte helt ska kollapsa. Det är glädjande att också andra ämnen än modersmålet och litteraturen har upptäckt skönlitteraturens betydelse som källa till kunskap. Under biologi- och geografilektionerna kunde man utgående från Emmi Itärantas Minnet av vatten diskutera beskrivningen av en möjlig ekokatastrof och dess verkningar, under historielektionerna kunde man granska den grafiska romanen Näset av Hanneriina Moissinen och vad kriget betydde ut en evakuerads eller flyktings synvinkel, eller under religions-/livsåskådningslektionerna dryfta vilken inverkan religionerna och olika etniska kulturers betydelse har på människoödena som de beskrivs i romanen Flyga drake.

Men stöd och hjälp i mötet med skönlitteraturen och i den praktiska undervisningen ska inte ges bara till de studerande utan också till lärarna.  Jag hoppas att ett exempelarkiv, där lärare i olika ämnen kan samla konkreta exempel på hur litteraturen kan användas i undervisningen redan finns eller är under arbete.

En litterär klassiker känns ofta igen på att den hjälper en att granska vad det innebär att vara människa.

I gymnasiet, som riktar in sig på studentexamen, måste man hela tiden avväga vilken sorts läsning som ska ingå i undervisningen. Å ena sidan måste man tänka på vad som krävs i slutprovet, å andra sidan hur man överhuvudtaget ska höja nivån på alla elevers läsning. Under senare tid har man poängterat betydelsen av kritisk läsning. Fake news och alternativa fakta på nätet har lyft fram källkritikens betydelse.

Läsfrämjandet behöver också stöd av forskningen. En grupp forskare vid Åbo Universitet har tagit sig an just olika former av skönlitterär läsning i gymnasierna. Vi riktar in oss just där litteratur som är mer avancerad till motivvärld och till sin struktur än den som användes i högstadiet tas in i gymnasieläsningen.

I en nyligen utförd kartläggning av skönlitterära lån i åldersegmentet 15-19 år, i ett bibliotek i huvudstadsregionen under ett drygt år, framkom det att nästan alla titlar, nio av tio, var ny anglosaxiska ungdomslitteratur, John Greene, Estelle Maskame, Zoe Sugg. Den tionde var finländsk, en bok ur Aleksi Delikouras Nörtti-serie. Dessa böcker var sannolikt inte titlar som påtvingats av skolan, utan lånade som ungas egen fritidsläsning. I böckerna behandlas sådant som är aktuellt i ungas egna liv, attraktivt eller skrämmande, man blir sjuk eller förälskad, man gejmar eller går i skola.

Få unga tar frivilligt tag i de allra mest komplexa och utmanande skönlitterära verken. Därför behöver vi en skola där man vill utveckla läsprocesserna, studera olika stilar och uttyckssätt, analysera komplexa texter och dryfta ordens betydelse. En litterär klassiker känns ofta igen på att den hjälper en att granska vad det innebär att vara människa, inte bara vid den tidpunkt verket publicerades, utgående från tankar och känslor då, utan också som en universell varelse. Big Brother och Macbeth påminner oss om maktutövningens faror, och Werther, Edna Pontellier och Madame Bovary om mänsklig sensitivitet och om samhällets kulturella och konventionella förträngningar. När man en gång har tillgång till de här världarna finns det hopp om att vi bättre ska förstå oss själva och varandra.

Aino Mäkikalli
Skribenten är universitetslektor i allmän litteraturvetenskap vid Åbo universitet och ledare för projektet Miten luemme? Kaunokirjallisuuden lukemisen muodot kirjallisuudenopteksessa”.