Det är en förmån att få läsa tills man stupar

Författaren Johanna Hulkko delar med sig av sina läsupplevelser med anledning av sitt tvååriga uppdrag i juryn för Runebergspriset.

Det läsande barnet som tömmer ner bibliotekshyllans böcker i sin ryggsäck lever fortfarande i mig. Som barn drömde jag om att ha ett arbete där jag fick läsa hela dagen. Fast en stor del av författarens dag går åt till att läsa, livnär man sig inte på det. Som Suomen Kirjailijaliittos representant i juryn för Runebergspriset fick jag förmånen att dyka ner i verken mot betalning.

Flerspråkigheten och att tävlingen är genreöverskridande ger priset dess tyngd.

Runebergspriset hör till de mest uppskattade litterära pris en författare kan få. Flerspråkigheten och att tävlingen är genreöverskridande ger priset dess tyngd. Utöver erkänslan är priset konkret: En pristagare kan arbeta ett år för prissumman.

Tillsammans med litteraturredaktören Camilla Lindberg och kritikern Vesa Rantama fortsatte juryn det arbete den tidigare juryn inlett för att öka synligheten för priset. Vi återgick från att göra en lång lista i stället för en kort, men antalet kandidater kan vara upp till tio författare. Vi läste 283 böcker och sammanfattade vår syn på bokåret 2021 till två handfulla verk. Jag kan bekänna att jag vakade på nätterna för den goda sakens skull.

I år fick vi koncentrera oss på tio verk, en annan förhandsjury hade valt ut dem. Vi är tacksamma för deras läsmarathon. Vi valde en ståtlig segrare.

Efter allt detta vet jag att man kan bli ett vrak av att läsa. Läsuppdraget förra året i kombination med ett förtroendeuppdrag i samband med en stipendiefond har gjort mig till en delvis bristfällig läsare. Jag kan inte ens se en skymt av en reklam över ett ryggstöd i bussen utan att fundera på hur språket och rytmen fungerar. Skiner strukturen genom ytbehandlingen, friar man till läsaren eller stöter man avsiktligt bort hen, vem är det som står för handlingen, vem berättar och för vem. Jag värderar, kontextualiserar, silar slumpen.

Trots det gör de bästa böckerna samma sak med mig som barndomens hjältar gjorde. När jag läser dem glider jag iväg till en plats jag inte vill avlägsna mig från. Att läsa ett mästerverk river upp gamla känslominnen. Om det finns något där som inte finns i mig kan jag ledsagad av författaren föreställa mig det.

I skönlitteraturen ser läsaren alltid på språket. Författaren har placerat ut orden, sanna eller vassa, bedrägliga eller lögnaktiga, skenbart enkla eller komplicerat lockande men alltid utvalda.

Konsten blåser liv och stannar klockorna.

I litteraturen är det ändå alltid fråga om konst, inte om individuella läsare eller upphovspersoner. Det finns ett suveränt ljus, ord som klär av människor, ord som skalar av det vi ser. Konsten blåser liv och stannar klockorna. Konstnärernas suveränitet beträffande ämnen, form och vart hen riktar blicken utgör grunden för den fria konsten. Särskilt litteraturen behandlas ofta utgående från sitt ämne eller tilltänkta mål men författaren som kämpar med sin börda skriver om det hen själv vill, på sitt eget sätt.

De hundratals verk som deltagit i Runebergstävlingen de senaste två åren förtjänar uppskattning och uppmärksamhet. Tack till alla de krafter som står bakom böckerna, särskilt till författarna. När en författare läser kommunicerar hen och fäster sig vid det hen läser. När hen skriver flyger hen.