Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Det inhemska dramats tragedi

Jussi Helminen, teaterchef, regissör, pjäsförfattare, 19.1.2006

Jag har bevittnat Greklands otroliga satsning på dramaexport, men inte sett en enda grekisk pjäs någonstans därute. Om pjäserna är bra blir de efterfrågade. Om efterfrågan finns bör de översättas. Man kan också översätta för att gynna efterfrågan, men pjäserna ska väljas på sakkunniga grunder. Vi finländare gillar ju vår memma, men försöker inte exportera den.

Repertoaren på finska teatrar är indelad i olika fack. I ett finns musikalerna, barnpjäserna och inhemska och utländska klassiker. För modernt europeiskt drama eller dramer från övriga världen finns en särskild låda. Nya inhemska pjäser har egna fack. Vill pjäsförfattaren ha sin text uppförd är det bäst att han skriver för den inhemska dramatikens fack och inte för de nya europeiska pjäsernas. Det här är orsaken till att ingen efterfrågan på finsk dramatik finns ute i världen.

Nya finska pjäser publiceras (framförs) i stor utsträckning på våra teatrar, både på stora och små scener. Musikaler, komedier, lokalhistoria, personhistoria, samtidsdrama, barnpjäser, bra pjäser och inte så bra – men dramatiker har vi inte. De som skriver för teatern tänker på sitt arbete bara i relation till vårt finländska vakuum. Ifall de höjde blicken skulle de kunna bli riktiga pjäsförfattare.

Ilpo Tuomarila leder en teater, Juha Siltanen är regissör, översättare, essäist, Pirkko Saisio är prosaist, Juha Jokela skriver för tv och regisserar. Pasi Lampela regisserar, Harri Virtanen undervisar, Mikael Baran är dramaturg, Sirkku Peltonen är regissör. Inkeri Kilpinen, Arto Seppälä, Simo Ojanen och Laura Ruohonen är väl det närmaste dramatiker man kan komma?

Är det så att dramatikeryrket inte är riktigt tillfredsställande? Känner sig pjäsförfattaren inte som en självständig författare, som riktig konstnär och upphovsman (auteur)? Blir man inte tillräckligt berömd som blott och bart dramatiker?

Teaterns riskrädsla

Problemet är dubbelriktat. Eftersom jag som teaterchef gynnar inhemskt drama sänder man texter till mig för genomläsning. Men de nyss nämnda gör det inte, dem får jag närma mig med en beställning. Jag utgår ifrån att de skriver för teatern bara under förutsättningen att texterna också iscensätts. Pjäserna skrivs för att motsvara en efterfrågan. Pengar har en del med saken att göra.

Om författaren finns inom teatern känner han eller hon dess krav och resurser. Författaren integreras, tänker genom teatern, genom marknaden. Ur teaterns synvinkel gör författaren rätt för sig. Men en författare som gestaltar sitt uppdrag enligt efterfrågan tänker inte självständigt, ifrågasätter inte teatern och förnyar den inte.

Å andra sidan hittas ofta texter som kräver nya uttrycksmedel på de refuserades hylla, för att teaterchefen eller regissören som internaliserat publikens krav inte kan avläsa deras potential. Och om han kan det, vågar han inte ta risken att producera den.

Eftersom teater är ett samarbete mellan konstnärer från olika områden är teatern också en anhopning av en mångdubblad rädsla för misslyckande. En verkstad för riskrädda. Fast våra teaterchefer och regissörer lever förstås i den villfarelsen att det går bra, vi säljer ju mer än tre miljoner biljetter årligen. Studieresorna utomlands går till farserna och musikalerna eller de nya berömda pjäserna i London eller New York, de orienterar sig mot main stream. Om teatercheferna och regissörerna, förutom pjäsförfattarna, skulle vidga sitt tänkesätt skulle resultatet kunna bli teaterkonst.

Konservativ kommunpolitik och teatertradition

Ett problem är också de kommunala beslutsfattarnas ovilja att ta risker vid personval. Nämnderna anställer allt oftare någon trevlig skådespelare som teaterchef eller regissör. På det sättet minskar det teoretiska kunnandet, beläsenheten och bråkigheten i teaterns interna tankevärld.

Vår nationella teatertradition stöder sig på volym och är av nödvändighet konserverande, riskfri. Mamma tar barnen med på samma pjäs som mormor tog henne på; det var ju roligt. Roligare är det också att spela för en stor publik än för en liten, det vet ju skådespelarnas chef, om någon. En orsak till den finska teaterns konservatism är publikens krav och förväntningar. På andra håll i Europa kan en liten publik vara numerärt tillräcklig. Hos oss räcker den lilla publiken inte att producera för. Teaterpublikens format tvingar fram en traditionell teater.

Det spelar ingen roll om man producerar föreställningarna på fasta professionella scener som åtnjuter statsstöd, eller i ”laglösa” grupper eller som fristående produktioner. Samma alternativlösa tillstånd har brett ut sig överallt.

Jag ser många föreställningar hemma och utomlands. Jag läser mycket inhemsk dramatik. Som teaterchef refuserar jag de dåliga pjäserna, och bland dem som är bra också de som jag inte kan hitta regissör, arbetsgrupp och finansiering för. Antalet roller sätter spår i pjäsens budget. Marginalerna är inte stora. Om jag tror att min publik är alltför avvisande till de pjäser jag erbjuds, inverkar också det på mitt beslut. Bra pjäser försöker jag slussa vidare till andra teatrars beslutsfattare ifall jag inte själv kan använda dem. Alla pjäsförfattare försöker jag ge respons inom rimlig tid.

Jag längtar efter en pjästext som inte skulle handla om en storman eller -kvinna, som inte uppfyller teaterns ”ospecificerade beställning på inhemskt”, utan är författarens egen, både till historia, personer, tonfall, språk och synsätt, som författaren är så stolt över att han eller hon vill regissera den själv. Jag väntar på en pjäs som är unik.

Jag väntar på Godot!

Övers. Ann-Christine Snickars