Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Det ömsesidiga i läsakten vet vi bara lite om

Siru Kainulainen, 11.8.2015

Man brukar tänka på läsning som en ensam sysselsättning. Å andra sidan verkar det som om man aldrig är ensam när man läser. Läsningen innefattar ju ett möte mellan text och läsare, läsaren befinner sig tillsammans med texten. Läsning är alltså något mer än en bok plus en läsare. Den är något tredje, och en verksamhetsform man fortfarande vet förvånansvärt lite om.

Om man tänker på läsning av skönlitteratur som en plats för växelverkan, vad skulle det kunna betyda? Vad skulle det kunna vara fråga om mer än ett direkt mottagande av ett budskap?

Skönlitteraturen bär med sig en tradition som prioriterar högläsning av texter.

Läsning ger njutning och glädje, orsakar ångest och skräck, störningar och förvirring, ger tanken flykt och embryon till insikter. Detta är bekanta upplevelser för varje läsare. De visar på attraktion och beroendeframkallande, spänning och upptäckten av en rörelse, som man fäster sig vid under läsningen. Det betyder att man känner sig för i texten: hur den känns och låter, hur den ser ut och smakar.

Att lyssna efter hur texten låter är en åstundan som förbinder en med läsningen och som pekar på en ömsesidighet. Forskaren Peter Kivy har framlagt tanken att skönlitteraturen fortfarande bär med sig en stabil tusenårig tradition som prioriterar högläsning av skönlitterära texter. Först i och med moderniseringsprocessen, allt starkare från och med 1800-talets början, började man tänka på läsning som ett ensamt tankearbete. I sitt verk The Performance of Reading. An Essay in the Philosophy of Literature (2009) skriver Kivy att man kan tänka på läsning för sig själv som läsarens eget performativa uttryck (för sig själv). Det är att undersöka texten under läsningen.

Enligt Kivy är läsningen att jämföra med performativ konst, till exempel med musikerns arbete. Ett musikstycke – eller ett skönlitterärt verk – kan framföras på olika sätt. Högläsning för barn eller vuxna, diktrecitation eller framförande av en prosatext är en iscensättning, en performans. Man hör språkljuden i deras fysiska laddning fastän man läser dem tyst för sig själv. Det performativa bekräftar att det finns en kanal mellan budskap och mottagare, ett utrymme för växelverkan. Den består av läsningen som tilldragelse och verksamhet.

Om vi vant oss vid att tänka på läsningen som en ren förnuftsbegivenhet blir de fysiska och övriga effekterna förvirrande. Man borde ändå fästa uppmärksamhet vid dem. Förutom tänkande innehåller läsningen en upplevelsevariabel. Hur byter jag ställning medan jag läser? Varför vänder jag på huvudet, bort från boksidorna? I vilken takt vänder jag blad? När stannar jag upp, när travar jag på? Vad attraherar, vad distanserar? Vad får texten att kännas … som nånting? Yttre och inre rörelse är tecken på läsningens kroppslighet, som den förverkligas i samarbete med texten.

Ömsesidigheten är tecken på att man i läsningen sållar bland de möjligheter texten erbjuder, som litteraturforskaren Rita Felski i sitt verk Uses of Literature (2009) säger att man kan påvisa. Läsupplevelsen inverkar på vad jag tänker om textens beskaffenhet, något som i sin ur inverkar på vad jag tänker att den innehåller. Att forska i läsupplevelsen är också en del av vad texterna betyder i den förhandenvarande situationen och under de aktuella omständigheterna.

Det sociala och kulturella samfundet är närvarande i läsaktiviteten, för uttolkningen av läsupplevelsen kräver verbalisering; verbaliseringen å sin sida behöver olika sätt att tala om litteraturen, dess påverkan och betydelser. Man socialiseras ju annars också in i läsningen. Det måste finnas ett utbud av böcker, man måste se att de andra kompisarna läser och att det är socialt fördelaktigt. Man måste kunna diskutera sin läsning med någon, man måste kunna dela den. På så sätt blir läsningen socialt synlig och hörbar, får allstå en existens. Det sociala är också kopplat till fan reading, sociala medier och litteraturbloggar. Dessutom yttrar sig det sociala i olika läsgemenskaper, som alltid har funnits, man har till exempel samlats kring andakts- och psalmlitteratur.

Läsningen är ingen ideal relation; våld finns också, för det är också en del av den sociala verkligheten.

Också i Sju bröder lärde man sig läsa högt och i grupp. För bröderna tillkom en aspekt av social förnedring; den som inte lärde sig läsa i samma takt som andra blev bestraffad. Nu är men mer benägen att medge att man lär sig läsa i varierande takt och på olika sätt.

Men känsloaspekter och annan inverkan på lästolkningen är i ännu högre grad negligerade. Det betyder inte att en känslobetonad läsning skulle vara eftersträvansvärd, utan ett erkännande av det faktum att många olika faktorer har sin del i tolkningen.

Filosofen Maurice Blanchot beskriver läsningen i sin bok L’Espace littéraire (1955) så här: ”Under läsningen är man en av två poler, mellan vilka blixtrar fram en våldsam kraft som har sitt ursprung i kommunikationens ömsesidiga attraktion och repulsion: kommunikationen äger rum mellan dessa poler och är en strömning som sker just mellan dem.” (citaten är översatt via Susanna Lindbergs finska översättning, Kirjallinen avaruus, 2003). Läsningen är ingen ideal relation; våld finns också, för det är också en del av den sociala verkligheten. Man skulle också kunna föreställa sig läsningen som ett socialt experimentområde för växelverkan – där mycket kan hända.

Läsningens växelverkan utspelar sig mellan text och läsare. Omgivningen står för ramarna och motiven som talar för läsning eller förhindrar den, allmänt taget möjliggör att läsning äger rum. Texterna prövar oss, och vi prövar texterna – och det sker i under särskilda omständigheter.

Siru Kainulainen

Skribenten är docent i inhemsk litteratur vid Åbo Universitet. I höst ger hon ut en bok om samverkan mellan poesi, rytm och läsning. Hon är också medlem av Kiiltomato-Lysmaskens redaktion.