Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kärlek, rim, förskjutningar

Barbro Enckell-Grimm, 3.6.2011
Dubbelantologi med de bästa bidragen ur Arvid Mörne- och Solveig von Schoultz-tävlingen 2010: Dina lappar i hallen/Älska skog och mark 213 s., Schildts 2010

Schildts förlag har gett ut en mjuk liten bok med pristagarna och dem som fick hedersomnämnanden i Svenska Folkskolans Vänners två litterära tävlingar förra året. Skribenter under 30 år kan delta i Arvid Mörne-tävlingen och personer över 30 är välkomna till Solveig von Schoultz. I juryn satt Clas Zilliacus, Helen Svensson/Freja Rudels och Heidi von Wright.

I förordet av Zilliacus berättar han att det kommit in överraskande många dikter med slutrim. Bland de publicerade bidragen finns det bara en representant för den här genren, och de dikterna är samtidigt skrivna av den äldsta deltagaren: Aysha Andersson. Kanske man av det här kan dra slutsatsen att man ska ha övat sig grundligt innan man skickar in bidrag med slutrim?

I båda kategorierna finns bara en man. Kanske det finns färre skrivande män än kvinnor, eller så är män blygare att framträda?

Det är roligt att ha båda kategorierna inom samma pärmar. En sak som slår en när man läser boken Dina lappar i hallen/Älska skog och mark är nämligen att det å ena sidan finns mycket som är gemensamt bland dikterna för de äldre och de yngre – och att det händer något där kring trettiostrecket. Zilliacus skriver i sin summering att tematiken långt är den samma: kärlek och kärlekssmärta, själva skrivandet tycks ha samma funktion, den terapeutiska. Sättet att se på livet förändras, beroende på var på tidsaxeln man befinner sig.

Själva skrivandet tycks ha en funktion, den terapeutiska

De yngre, Arvid Mörnarna, skriver oftare om just precis kärlek. När de söker efter något att förankra sina dikter i, är det ofta i barndomen de hamnar. När man ska positionera sig i vuxenlivet kan man gripas av ett behov att värja sig för alla krav och då öppnar man dörren bakom sig, den som vetter mot den trygga barndomen?

Granne med barndomen är naturen. Naturen är just ”naturlig”, den miljö diktaren finns i, där hon har sina rötter, den luft hon andas.

Vad händer när man vänder på boken och kliver över tröskeln 30 år? Man mognar, som människa och som skribent, skulle jag svara. Om kärleken är den stora frågan för de yngre, är det livet som står i fokus senare. Vyerna är vidare, det finns ett du och ett jag, men kärleken och våndan omfattar flera. Man ser livsförloppet, naturen, familjen, samhället och tron på ett lite annat sätt. Man är mera nyanserad, men har också större överseende med både sig själv och andra. Perspektivet vidgas, helt enkelt. Livet blir mer komplicerat med tiden, men ungdomens stora sårbarhet bli mindre.

Det raka ett vinnande koncept

Gemensamt för alla bidrag är att de formmässigt är ganska lika. Här finns ingen som drivits av något större behov att leka med form, ljud eller dikternas grafiska utseende. Alla rör sig kring fundamentet, det de vill berätta. Dikterna är därför lätta att läsa och roliga att jämföra. I övrigt är de inte likadana, alla är de sina egna röster trogna och individuella.

Vid en andra läsning slår det mig att förstapristagarna, Katarina Schmidt (Solveig von Schoultz) och Martina Moliis-Mellberg (Arvid Mörne) liknar varandra. Det är som om juryn skulle ha föredragit de enkla, raka dikterna eller så är det lättare att skriva sådana.

De mer kumulativa har ett tonfall det är lätt att tycka om

De mer kumulativa, längre, har ett tonfall det är lätt att tycka om, tycker jag, eftersom här finns plats för nyanser och förskjutningar. Det hinner hända mera, helt enkelt.

Schmidt och Moliis-Mellberg skriver båda om ett par. Båda skriver kärlekspoesi, Schmidt kanske mer utmanande. De gör det med barnasinnet i behåll, lekfullt, Moliis-Mellberg kanske rentav med en viss längtan tillbaka till barndomens okomplicerade omedvetenhet om sexualitetens risktagningar.

Hos Katarina Schmidt låter det så här:

/…/

vi ska dela nätter det är underbart

drar mina underkläder bestämt och riskabelt i resväskan

den låter mycket och varnar alla för oss varandra

som vill ha så enormt

tänker på händer som tänder på revben och går med min kropp

/…/

Martina Moliis-Mellberg som har ett mer stillsamt temperament formulerar sig så här:

/…/

vi lägger oss ner med nallebjörnarna i mitten. den ena

fick du när du föddes, den andra

har varit din brors.

du blundar

och jag tittar på dig.

jag blundar

och hoppas att du tittar på mig.

/…/

Det här är bara ett par små klipp men de visar kanske på vad som skiljer och vad som liknar, och att det finns av bådadera.

Andra pris fick Lotta Wilenius och Linnea Tillema, tredje Ulrika Gustafsson och Karoline Berg. Hedersomnämnande fick Johanna Boholm, Aysha Andersson, Eva Johansson, Kristian Brunell, Maria Malin, Maria Nyberg, Celia Hakala, Robert Hedengren och Hanna Klingenberg.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto