Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Helbildningens fackla flammar

Ylva Perera, 12.8.2016
Ebba Witt-Brattström: Kulturmannen och andra texter 300 s., Norstedts 2016

 Ebba Witt-Brattström döljer inte sin agenda i artikelsamlingen Kulturmannen och andra texter, tvärtom blir ansatsen klar från första stund. Det handlar om att erbjuda kulturen samma form av gruppterapi som dysfunktionella kärnfamiljer är i starkt behov av:

”Första åtgärden: sluta dalta med pappa och negligera mamma. Andra åtgärden: kolla upp vad mamma åstadkommit medan pappa prålat med sin viktighet.”

Det handlar alltså om en feministisk genomgång och uppvärdering av författarskap som vår västerländska kulturhistoria gladeligen sopat under mattan genom århundrandena. I sig är det inget nytt för Witt-Brattström, utan en fortsättning på gärningen hon ägnat sig åt under merparten av sin akademiska karriär. Det sorgliga är att det fortfarande behöver göras. Men det behöver det.

Begreppet ”kulturmannen” är bekant från den kulturdebatt som fördes i svenska dagstidningar 2014-2015. Den påbörjades av Åsa Beckman i Dagens Nyheter och kom att ha bland andra Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård som debattörer.

Det handlar alltså om en feministisk genomgång och uppvärdering av författarskap som vår västerländska kulturhistoria gladeligen sopat under mattan

Bokens två första artiklar ”Kulturmannen revisited” och ”Kassandras sanning” består av just de här texterna, och tack vare sitt tidningsanpassade tilltal är de både lättlästa och informativa. Witt-Brattström visar på ett målande och knivskarpt sätt hur kritiken av kulturmannen inte ska läsas som riktad mot enskilda individer, utan mot den patriarkala underton som alltför länge har fått utgöra normen inom litteraturhistorien – och därmed normen för vilka erfarenheter vi uppfattar som allmänmänskliga.

”Den västerländska” litteraturhistorien, har jag lust att inskjuta, för det är enbart där vi rör oss. I sig är det inget problem – att försöka omfatta hela världen vore tämligen omöjligt – men avgränsningen kunde gärna ha påpekats lite tydligare, för att undvika att stärka en hegemoni (den eurocentriska) medan en annan (den patriarkala) på ett effektivt sätt kritiseras.

Bildning, kaxighet, argumentation

Det som utlovas i textsamlingen är alltså en bildningskomplettering till kulturmannaväldet i form av inte mindre än 32 artiklar (plus de inledande kulturmannen-texterna jag redan nämnde). Witt-Brattström går igenom författarskap som till stor del lyckas med konststycket att gestalta världen som en plats där människor av både manligt och kvinnligt kön lever och erfar tillvaron.  Det rör sig inte bara om kvinnliga författarskap, utan också om ett flertal manliga, och utöver ”boklitteraturen” får sig också operan en grundlig behandling.

Med några undantag formar texterna en historisk kronologi, med start i Selma Lagerlöf och nästan-slut i Katarina Frostenson, med Edith Södergran på anakronistisk finalplats. Tidigare har i och för sig både Sofi Oksanen, Lena Andersson, Karl Ove Knausgård och Horace Engdahl behandlats, så kronologin är tämligen sporadisk.

Även om texterna inte är skrivna enkom för boken, utan har publicerats tidigare i ett flertal olika sammanhang (som kulturartiklar i dagspressen, som förord till nyutgåvor av romaner, som artiklar i festskrifter –  för att bara nämna några) bildar de för det mesta en organisk helhet. Ibland återkommer vissa formuleringar lite onödigt bokstavligt i olika artiklar, men till sitt innehåll fyller varje text en funktion.

Det är befriande med en skribent som inte väljer det mest lättförståeliga ordet, utan det som på pricken uttrycker det hon vill säga

Speciellt i början av boken läser jag hänryckt, lär mig massor om 1800-talets kvinnliga författare och litteratur som jag – trots att jag gått en tämligen genusmedveten utbildning i litteraturvetenskap – inte känt till sedan tidigare. Jag tjusas av Witt-Brattströms digra bildning och belevade språk –  det är något befriande med en skribent som inte väljer det mest lättförståeliga ordet, utan det ord som på pricken uttrycker det hon vill säga, även om det kanske kräver en och annan ordboksbläddring av mindre belästa läsare.

Jag älskar kaxigheten och den slagkraftiga argumentationen, och tänker att det här ska jag rekommendera alla att läsa.

Cirka halvvägs in i boken mattas ivern emellertid av när det dyker upp artiklar som jag finner snårigare, och rent ut sagt mindre intressanta. Hit hör till exempel texterna om Freud, även om jag på ett historiskt plan kan förstå att han kanske inte kan förbises.

Lite lägger det också krokben för mig att den akademiska svårighetsgraden varierar kraftigt – en mer kåserande dagstidningsartikel följs av ett intrikat litteraturteoretiskt resonemang i ett pendlande som kräver stark lyhördhet av läsaren, och förmåga att ideligen ställa om frekvensen för sin läsning.

Kanske är det bästa sättet att läsa boken således inte att göra det från pärm till pärm –  även om det känns så i början – utan att ta sig an artiklarna som enskilda nedslag. Det kan jag emellertid tycka att är lite synd, eftersom ambitionen ändå tycks vara att erbjuda en ”helbildningsresa”. Då hade jag uppskattat om de svårare texterna skrivits om i ännu mer lättfattligt format, så man som läsare hade kunnat ta till sig dem just som en helhet.

Blinda fläckar

Utöver problematiseringen av det västerländska perspektivet hade jag också önskat mig en viss nyansering av tvåkönsmodellen – även om jag förstår att Witt-Brattström medvetet går in för att koncentrera sig på förhållandet mellan specifikt kvinnor och män – vilket i sig absolut inte är ett slutdiskuterat ämne.

Det hade gjort boken ännu mer ”helbildad” om hon hade varit lite mer öppen med sina gränsdragningar

Jag blir lite frustrerad över att den i sig ack så viktiga poängen att kvinnors erfarenheter måste synliggöras för att den mänskliga självkännedomen ska öka, i samma veva mörkar erfarenheterna hos de människor som inte går att sortera in i vare sig kvinno- eller manskategorin. Igen, jag säger inte att Witt-Brattström själv måste täcka in alla erfarenheter – hon driver sin tes och hon gör det bra – men det hade gjort boken ännu mer ”helbildad” om hon hade varit lite mer öppen med sina gränsdragningar

Utöver det här är det väldigt roligt att befinna sig i litteraturhistorien med Witt-Brattström som ciceron. Hennes humor och intellektuella skarpsynthet gör en helt enkelt lite bättre rustad för ett liv i den här världen, och uppmuntrar till fortsatt feministisk kamp.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto