Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Historien genom mamma och pappa

Ann-Christine Snickars, 14.9.2007
Edvard Hoem: Mors och fars historia s., Forum 2007 Kääntäjä(t): Lars Andersson

Edvard Hoems roman Mors og fars historie (2005) blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, och det är säkert den nomineringen vi har att tacka för att den finns översatt till svenska. Översättningen (2007) är gjord av Lars Andersson och den har lämnat en del bibliskt material kvar i sin nynorska dräkt. Det känns riktigt, språket och bibeln är två viktiga koordinater i berättelsen.

Den nynorska bibelöversättningen från 1938 blir en kär klenod för en av huvudpersonerna, för fadern, som är resepredikant. Naturligtvis är kommentarerna kring den också – mest – författarens. ”Det blev den mest poetiska av alla bibelöversättningar”, slås det fast. Mors och fars historia är ett försök att ge historien, så som den drabbar enskilda (stormar, graviditeter, höbärgning, ockupation, spårvagnsolyckor) samma poetiska, universella klang.

Edvard Hoem är född 1949 och en av Norges färgstarkaste efterkrigstidsförfattare. Hans genombrott var med en socialistiskt färgad resonerande relationsroman Kjaerleikens ferjerejser (1974). Senare har han varit aktiv som dramatiker, som översättare (mest Shakespeare), som teaterchef, i författarorganisationerna, i samhällsdebatten, inte minst som kraftfull EU-motståndare.

Tiden, lokalsamhället

Till Hoems huvudintressen hör historien, lokalsamhället, vad tiden gör med människorna. I Norge har han inte som författare varit ensam om det intresset heller. Kolleger som Espen Haavardsholm, Dag Solstad, Kjartan Fløgstad är bekanta hos oss också – och de har en hel del att lära ut. För något att kalla tradition inom en samhällsanalyserande romankonst kan vi väl knappast berömma oss av.

På grund av Hoems förflutna ska man ta ganska allvarligt på det sista ordet i titeln, ”historia”. Men han förankrar personerna först i en miljö. Och den allra första scenen utspelar sig på den norska agrara landsbygden, på en gård, i ett kök i ett hus som står på en sluttning svårt utsatt för alla årstiders vindar. Där ger sig berättaren till känna, det är Edvard Hoem som liten gutt, och han ställer sin mor en fråga: Älskar du pappa?

Kärleken bestämd av tiden

Det är en ovanlig fråga att ställa om man är barn – men oberoende av om den är biografiskt verifierbart sann eller inte sätter den igång historien. Och den anknyter också till Hoems tidigare författarskap, där frågan vad ”älska” innebär i olika tider är ytterst relevant. Det är också ett sätt att resonera som mycket/många i dagens litterära liv opponerar sig emot. Kärlek är någonting som alltid är detsamma, vill man gärna tro i ett slags oreflekterad svärmiskhet.

En kritiker har sagt att Hoem i sin nya roman inte tillåter människan att behålla sin ”gåta”, och att han inte tar den chans han har att beskriva kärlekens ”väsen”. Jag håller inte med det första. Och det andra tror jag inte riktigt existerar som avskiljbar entitet. Nobelpristagaren Toni Morrison sa det enklare i en intervju (hon kanske i sin tur hade det från någon annan): ”Kärleken är som den som älskar…” det kan varieras nästan i oändlighet.

Gården, religionen, kriget

Tre huvudlinjer skär genom kontrahenternas liv. För det första det slitsamma livet på bongårdarna, fattigt, ständigt bundet till torvan, isolerat. För det andra den starka religiositeten (som långt kan ses som en följd av det första). För det tredje världskriget och ockupationen.

Det religiösa livet kunde för all del också fungera som en väg ut ur det agrara fängelset. Edvard Hoems far Knut Hoem tar den vägen. Redan innan han är skriftskolgången stiger han upp och ”vittnar” på ett möte att Herren kallat honom. Han blir resepredikant, och färdas i vida distrikt under alla tider på året då han (och för den delen också hans publik) inte behövs i arbetet på åker och äng. Fadersgården tar han emot ytterst motvilligt, och ännu motvilligare är hans unga hustru, Kristine Nylund. Hon börjar ändå till slut trivas och hennes historia på gården består av tiotusen arbetsdagar, redovisar författaren.

Ockupationen skildras i små glimtar, så mycket som den tangerar människornas liv. På många gårdar ser man inte mycket av tyskarna, men deras närvaro genererar naturligtvis oro av olika grader, ängslan, fruktan, skräck. Men Kristine, ännu inte tjugo år, träffar en särskild tysk, Paul Wilhelm Schaeper. Hon blir kär, historien slutar med att hon blir gravid. Ja, deras gemensamma historia slutar där. Schaeper talar om förflyttning, sen hörs han aldrig av mer.

Knut Hoem som biblisk figur

Att Knut Hoem vill gifta sig med henne, som krasst sett blivit en av de föraktade ”tyskerjentene” – och han får jobba ganska hårt för det – är ett intressant infall i konsekvens med hans liv. Knut är impulsiv, och han har inget emot att gå emot strömmen. Han påminner på sätt och vis om en biblisk person, en som trofast utstår och prövningar (och alla de knipor han själv försatt sig i) för att han tror på ett löfte om något bättre som ska komma sedan, ett förlovat land, en salighet.

Hoem har en hel del erfarenhet som dokumentär romanförfattare, så man kan ställa frågan: varför skriver han om sina föräldrar? Han kunde ju lika gott välja ut några andra människor, göra sin vanliga research och ge dem den inramning av representativitet som den litterära beskärningstekniken ger.
Ett av svaren kan vara de mycket konkreta minnen man förknippar med sina föräldrar.

Rätt processade – infogade i berättelsen – blir de ett fantastiskt litterärt material. De garanterar att berättelsen får det intensivt individuella drag som den måste ha för att fängsla. Edvard Hoem har också ett strålande material som han ärvt av sin far: en samling anteckningsböcker där fadern antecknat alla orter han besökt under sin predikantkarriär. En sådan kartläggning förefaller helt oemotståndlig som utgångspunkt.

Berättaren som romanens avkomma

Hoems projekt är i princip ett man kan ta efter: att skärskåda historien genom mamma och pappa. En annan aspekt på romanen finns förstås, och den är rent litterär. Där handlar det kanske om att rättfärdiga sin egen berättarröst, för vad är berättaren? Inte är han väl nödvändigtvis alltid gud och skapare, likaväl kan man väl betrakta honom – rent principiellt – som avkomma till sina romanpersoner?

Hoem har vandrat en bra bit sen sjuttiotalsgenombrottet, men inte har han slutat borra i frågorna som fångade honom då. Mors och fars historia är inte bara hans personliga minnen och rekonstruktioner utan ett autentiskt spår av liv. Fader Knut skulle antagligen hitta ett lämpligt bibelspråk att beskriva det, men vår tid sparar det i en roman.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto