Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En bra berättelse har inga livbåtar

Ann-Christine Snickars, 17.1.2020
Einar Kárason: Stormfåglar 100 s., Thorén & Lindskog 2019 Kääntäjä(t): John Swedenmark

Jag tvekar lite innan slår upp Stormfåglar av Einar Kárason. Det är helt trivialt, jag har lätt att bli sjösjuk. Man kan bli illamående av att föreställa sig också.

Stormfåglar är en kompakt berättelse, hundra sidor i Thorén & Lindskogs utgåva. Thorén & Lindskog är ett förlagsnamn som också är en kvalitetsstämpel, från början gav man ut översättningar endast från tyskan.

Förlaget kallar det en nyintroduktion

Nu har utgivningen breddats till svensk litteratur, i viss mån nordisk. När Einar Kárason utkom på Bonniers på 1980- och 1990-talet översattes han av John Swedenmark och översättaren är densamma nu. Förlaget kallar det en nyintroduktion.

Ett aldrig tidigare skådat oväder

Stormfåglar beskriver en trålares färd från fiskebankarna nära Newfoundland. Den är fullastad med fisk, som gick lätt att få upp, men under hemfärden drabbas man av ett aldrig skådat oväder med vågor som blir så höga som arton meter och snödrev och isbildning.

Under de dygn man kämpar mot undergången hör man sporadiska meddelanden från andra fiskefartyg man vet att finns i området, någon skickar ut ett Mayday, sen hör man bara ett skrapande ljud. Till slut fryser både antenner och radar.

Verklighetsanknytning ses som konkurrensfördel i dag

Trålaren har redan länge varit utlämnad till elementens raseri, nu är man det än mer. Om man kan säga att det finns någon gradskillnad. I verkligheten finns gradskillnad, det finns stormar man kan klara, och det finns övermäktiga.

Berättelsen har en verklig bakgrund, vintern 1959 stormade det fruktansvärt i samma område och fartyg gick under. Verklighetsanknytning tilltalar läsare i dag, den ses ofta som konkurrensfördel för det skrivna.

I ett enda svep

Stormfåglar är berättad i ett enda svep utan kapitelindelning, med bara få markerade pauser. Styckena är långa, ibland får man ett helt uppslag utan indelning, det kan kännas påträngande när man blivit van vid medieinfluerad prosa, där meningsslut ofta betyder styckebyte.

Inledningen börjar med att beskriva ett kraftigt nedisat fartyg, första meningen går över tjugo rader, där kommatecken, kolon och semikolon håller kursen. Det är en kraftfull språklig penselföring, och en översättning som är lika säker på hand.

Berättelsen är också musik

Riktigt bra (och kanske också riktigt dåliga) översättningar får en att vilja gå till originalet. Jag har lust att se efter om den första sidans interpunktion från början är just denna, och vilket ord det var som Einar Kárason skrev när Swedenmark valde ”hallabalo”.

Då närmar vi oss redan historiens slut och alla inblandade, inklusive läsaren, är redan liksom ingnuggade i stoffet, och i en språkrytm som tar hem berättelsen.

Till slut kan besättningen se anhöriga stå och vänta på dem på kajen i Reykjavik: ”Där stod Larus föräldrar och även hans lillebror, och alla var liksom grå, men vackra. Och därmed var det hela över.”

Sa jag något om penselföring? Intrycket är också akustiskt, berättelsen är musik.

En äventyrsberättelse – eller kanske inte

Förskräckelsen och prövningen får en dräkt som passar en sagokonstellation: ett par särskilt modiga män, gärna en ung och en gammal, består provet, kan återvända hem. Här är det Larus och ”båtsman” som sticker ut i handlingen, som går ut på att hacka is och hålla sig vid liv.

Men besättningen i övrigt är också närvarande, trettiotvå man, man får syn på någon särskild när det behövs. Kaptenen är ganska anonym, han har ansvaret och bär det med hjälp av kaffe och snus och tobak, det är isknackarna som är hjältarna.

Stormfåglar är också en skildring av arbete, bitvis väldigt detaljerat

Stormfåglar är också ett eko från äventyrsberättelser jag läste som barn, böcker jag inte längre minns namnet på. Och Moby Dick, förstås, men den historien skiljer sig på avgörande vis från denna. I Moby Dick finns det mytologiserade jaktbytet, och kaptenerna, de kommer inte ur samma skola.

Stormfåglar är också en skildring av arbete, bitvis väldigt detaljerat. Den idealiserar på ett nedskruvat (och på ett ganska finskt vis) kollektivet, och modet att hålla ut. En av männen liknar också den isländska fiskeflottans besättningar vid soldater.

Mardrömmen är en illa skriven berättelse

Men av Måsens män är det inte många som går ut igen, det noteras i epilogen, liksom att resan hemsöker Larus, som är en diskret berättare, i hans mardrömmar, där han drunknat och tas upp som död i en fiskebåts trål.

Om inte det som tynger kan kastas över bord är man dödens

Isbekämpningen, som är historiens fokus, har förstås en parallell i berättandet. Om inte det som tynger ner fartyget kan avlägsnas och kastas över bord (det första besättningen låter gå är livbåtarna) är man dödens. Ödesdigert kan det också bli för en svulstigt och illa skriven berättelse.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto