Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Elektrifiera litteraturen!

Aleksis Salusjärvi, 16.9.2014

Tänk att du är typ bonde på åkern som slänger upp hö på störar. Dit far det helt på pricken. Int kommer ju någon och säger: ”Hallå! Du håller den där högaffeln helt fel!”, när du en gång har greppat den rätt i 30 år och skördat och haft dig och allt har gått som det ska; på byn är du respekterad och i baren är du kung. Blir minst sagt konstig fiilis när nån jappe sen skriver i Landsbygdens Folk: ”Där håller somliga på och bärgar hö – och riktit åt helvete”. (Remu Aaltonen, Poika varjoiselta kujalta, s. 134)

Vilket ansvar har kritikern för litteraturen? Är han som auguren, som ser sanningen bortom de metafysiska gränserna? De litterära institutionerna har förstås ett grundläggande ansvar för litteraturens bredd. I sista hand är det de, och kritiken är en av dem, som skapar och upprätthåller litteraturen i den utsträckning som den yttrar sig under olika tider. Till syvende och sist består litteraturen av enskilda texter. De föds precis som just den här texten, av att någon sitter ensam vid sitt bord och skriver det ena ordet efter det andra. Det är partikulärt – det är personligt. Ändå är det en helhet. Det blir i slutändan den litterära kultur som vi äger.

Varje generation måste uppfinna och återfinna litteraturen igen. Den behåller sin position i kulturen endast om den är en självklar del av människornas liv. Till kritikens mer synliga uppdrag hör att föra litteraturens stafettpinne vidare. Mervi Kantokorpi, en kritiker jag värdesätter högt, anser det vara ett av kritikens elementära uppdrag. Kritikerna och författarna drar åt samma håll: de vill bredda litteraturens betydelse. Fastän de ofta ser ut att agera mot varandra har de ett gemensamt mål.

*

När jag började som chefredaktör för Lysmasken träffade jag min föregångare Karo Hämäläinen för en lunch, som jag oförskämt nog kom för sent till. Till alla lycka hälsade han mig ändå välkommen både till lunchen och som sin efterträdare. Jag bad honom om vissa riktlinjer. Vad har varit tidningens viktigaste uppgift?

Lysmasken kämpar för en högklassig och initierad litteraturkritik. Den är en publikation som etablerat sig och vunnit respekt på sitt område.”

Under sin tid som chefredaktör, sju och ett halvt år, har Hämäläinen sett hur Lysmasken blivit allt viktigare i takt med att kritiken i dagspressen glesnat och krympt. Lysmaskens viktigaste målsättning är att väcka intresse genom sitt innehåll snarare än det uppseendeväckande. Den här icke-kommersiella utgångspunkten har blivit dess styrka.

En annan viktig roll, enligt Hämäläinen, är Lysmaskens förmåga att väcka en levande debatt. I det här fallet uppmuntrar han mig förbehållslöst att ta nya tag, och den utmaningen tar jag gärna emot.

Dialogen har alltid varit en del av den litterära receptionen. I den virtuella världen försvinner den lätt och förvandlas till åsiktsutbyte mellan de sociala mediernas mindre publikfalanger. Det är fara värt att man får en statusarnas kamp i stället för substans. Kritikens och journalistikens uppdrag är att vända på den konstellationen. Miljöer som Lysmasken är av central betydelse som pooler för den offentliga kulturdebatten.

*

Men Lysmaskens viktigaste uppgift är att skapa ett levande och betydelsefullt forum för litteraturkritik. Det är ett grundläggande arbete i den litterära kulturen och det är oersättligt.

Jag tror att det jag i allmänhet kritiserar böcker för är att de inte är fria. Man ser det i texten: de är fabricerade, de är arrangerade, reglerade, tillrättalagda skulle man kunna säga. En granskande funktion som författaren ofta riktar mot sig själv. I den stunden blir författaren sin egen snut. Med det menar jag strävan efter den rätta formen, det vill säga den vanligaste, klaraste och mest harmlösa formen. (Marguerite Duras, Att skriva, s. 30, övers. Kennet Klemets)

En dålig författare är sin egen kritiker. En författare som vill uppnå ett harmlöst resultat slipar bort alla de textens ojämnheter som skulle fånga en läsare. Om författarens viktigaste uppdrag är som Duras säger, att sträva efter friheten och upprätthålla den, är kritikern den som serverar och provsmakar verket. Enligt Duras är det viktigt att författaren skapar kontaktytor i sin text och kritikern borde vara den som upptäcker dem och deras betydelser.

Duras tänker sig författaren som en fri och otämjd själ. Därför är det också logiskt att författaren på samma gång manifesterar sig som en vanvettig, som Platon beskriver poeterna:

Guden tar ifrån dem förnuftet och utnyttjar dem som sina tjänare liksom han gör med de gudomliga profeterna och spåmännen, för att vi åhörare ska veta att det inte är diktarna som säger dessa värdefulla saker, ty förnuftet är inte hos dem; nej, det är guden själv som talar och låter oss höra hans röst genom dem. (Platon, Ion , Platon. Skrifter 2, s 217, övers. Jan Stolpe)

Ifall man tillåter författaren galenskap och ohämmad vettlöshet är fallet det motsatta visavi kritikern. Historien känns inte vid galna kritiker och vi är inte vana vid att beundra galenskap hos kritiken. I konstens frihet dras gränsen mellan samförstånd och och samhälle just med kritikerns penna.

Till kritikerns frihet hör att såga, bli indignerad, döma ut. Men kritikern får inte glömma att det i konstens ursprung, i skapandet, aldrig görs något på skoj. Det är fråga om liv och död.

Det enda villkoret för att kämpa för sin rätt att skapa är tilltron till den egna förutbestämmelsen, villigheten att tjäna och kompromisslösheten. Konstnärligt skapande kräver faktiskt konstnärens ”totala död” i ordens mest tragiska bemärkelse. (Andrej Tarkovskij, Den förseglade tiden, s 50, övers Håkan Lövgren)

Kritiken kan aldrig vara en hobby. Den får inte utföras illa, den får inte slarvas bort. Den är ett seriöst och tungt arbete, och tacken man får bör man ta emot med ödmjukhet. Fastän också kritiken skrivs med livet som insats är kritikern alltid i säkerhet på förnuftets och världsordningens planhalva. Bakom kritikern står alla betydande kulturgiganter och -institutioner. Kritikern representerar makten.

Ingen form av litteratur kan undslippa kritiken. Och fastän kritikern känner till att författaren lider alla Tantalos kval får kritiken inte skrivas med hänsyn till dem.

Att befinna sig i ett hål, längst ner i ett hål, i en nästan total ensamhet och upptäcka att endast skrivandet kommer att rädda en. (Marguerite Duras, Att skriva, s. 17)

Inte ens en sådan här text kan gömma sig för kritiken. Att publicera en text är en absolut handling, och den speglar sig i hela den kulturhistoria som byggts upp av den västerländska människan. Kritikern står inte till svars inför författaren personligen, också kritikern skriver med sikte på evigheten. Och så tråkigt det än må vara kan kritikern inte räcka ut sin hand till en enskild författare. De två strävar mot samma mål, men alltid oberoende av varandra.

*

Den mest synliga förändringen i litteraturen under vår livstid är den digitala kulturens inträde. Internet har inte bara vidgat litteraturens publiceringskanaler, det har också breddat mottagandet. Litteraturen har blivit mer rätlinjig, mer passionerad, mer ohämmad och framför allt mer elektrifierad.

För tio år sedan satt kulturfolket i Finland och tog sina första steg inom webbkommunikationen. Många litterära dispyter växte ut till stressande personangrepp och utmattande ställningskrig. Lysmasken var en av litteraturdebattens mest levande arenor tills man stängde den fria kommentarsfunktionen. Det blev omöjligt att sålla fram de seriösa kommentarerna i störtvågorna av skräppost och spambots – och diskussionen behövde emellanåt modereras.

Litteraturfolket på nätet skingrades för en tid, tills Jarmo Papinniemi slussade över dem till Parnassos nätsidor under rubriken ”Päätoimittajan päiväkirja”, chefredaktörens dagbok. Under de livligaste månaderna hade de ungefär tiotusen besökare. Efter Papinniemis död har man sett en ny splittring. Litteraturfolket seglar runt på webben utan gemensam samlingsplats. I framtiden vill Lysmasken försöka samla ihop dem igen.

Aleksis Salusjärvi

Skribenten är Lysmaskens nya chefredaktör