Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hjärnhårt och helhjärtat

Maili Öst, 3.4.2009
Emelie Enckell: Över språkets gränser – en presentation av diktaren Aaro Hellaakoski s., Eget förlag 2008

Det handlar om en kärlekshistoria. Visst verkar de två först vara ett lite udda par. För det första talar de olika språk: han är en poet beundrad för sitt starka sinne för det finska språkets nyanser, medan hon lärde sig finska först i arbetslivet. Han kommer från den bitande vinterkylan i norr och hon från södra Finlands spralliga sol. För att inte tala om att hon var bara barnet, när han dog år 1952. Och att hon hittade hans dikter först i slutet på 1980-talet. Men för både svenska och finska läsare är det tur att de två funnit varann, översättaren Emelie Enckell och poeten Aaro Hellaakoski.

I Hellaakoski har Enckell trots alla olikheter funnit en äkta själsfrände. Likt gäddan i en av Hellaakoskis mest älskade dikter – och huvudpersonen i novellen Enckell valt att översätta som smakprov – klättrade hon högst upp i en gran när hon var barn, utan att fråga om det var sådant som småflickor överhuvudtaget brukar syssla med. Hon skaffade sig utbildning och arbete inom miljövårdssektorn och tog translatorsexamen år 1980, men har inte börjat kalla sig för översättare förrän på sistone. Också Hellaakoski trivdes med friluftsliv och är känd för sina vida och viga vandringar i skog och mark. Han var geolog och lärare i biologi och geografi som gjorde paus i sitt diktarskap efter doktorsavhandlingen för att ägna sig åt forskning och undervisning.

Till på köpet visar det sig att förälskelsen mellan Enckell och Hellaakoskis diktverk antagligen skulle ha mötts av släktens samtycke. Det är inte bara Hellaakoskis barn som öppnat sina familjealbum, arkiv och minnesbilder för översättaren. I boken beskriver Enckell också sin glädje över att – två decennier efter sitt första möte med Hellaakoskis dikter – ha hittat två recensioner som hennes far, Olof Enckell på 1940-talet skrivit om Hellaakoskis poesi.

Den gemensamma grogrunden i vetenskapen når så djupt, att Emelie i sina kommentarer uppriktigt ber sin kära Aaro om förlåtelse för att hon ibland tytt sig till inexakta och geologiskt vilseledande ord för att finna rimstim. Enckell och Hellaakoski tycks dela en värld mellan två världar, mitt i dragkampen mellan Hjärta och Förnuft, som också personifieras i många av Hellaakoskis dikter. Hjärta och förnuft korrelerar med dikternas inre tvekamp, där det visar sig att det är rytmen som för och förför t o m i de dikter som mest trofast håller sig till traditionella versmått. Redan i debutsamlingen år 1916 är det bara det rentvådda och ärliga som kvarstår:

Jag vill ha dej naken, flärdfri,
utan prål, koketteri,
och utan krims och krams
och annat lånat flams.

Sinut tahdon alastonna,
korutonna, maalitonna,
vailla rihkamaa
muitten antamaa.

Årtiondens kärlekshistoria

Också det där med att Hellaakoski och Enckell skulle tala olika språk visar sig snart bara vara en synvilla. Trots att de två talar olika modersmål, behöver man inte lyssna länge för att övertygas om att det är just språket som mest förenar dem. Då Enckell beskriver sin första kontakt med Hellaakoskis dikter på 1980-talet, är det framför allt frågan om en kärleksförklaring till det språk hans dikter talar – och till ”det finska språkets outtömliga poetiska kraft” i allmänhet.

Eftersom det handlar om en intensiv och jämspelt kärleksaffär mellan finskan och svenskan, är det bara naturligt att diktbarnen blir tvåspråkiga: på bokens långsmala sidor går den svenska översättningen alltid hand i hand med sina finskspråkiga storasyskon. På sätt och vis hör det också till att det tagit två årtionden för Enckells översättningar att växa fram och finna sin rätta, mättande bokform.

Med åren har Enckell lärt Hellaakoskis diktbarn att tala svenska, först kanske lite blygt trevande men så småningom allt modigare. Språkgränsernas betydelse suddas också ut just i och med den djupa rytmkänslan hos Hellaakoski. Både originalet och Enckells översättningar styrs av övertygelsen att rytmen finns innan språket och dess enspåriga betydelser. Diktlandskapet besjunger ständigt samhörigheten mellan rytmerna i naturen:

Vad klokskap och böcker inte kan,
det kan denna vågsvallets kör,
som själen, av materia född,
till materiens ro återför.

Mit’ ei voi viisaus kirjoineen,
sen voi tuo läikky laineen,
joka sielun, aineesta syntyneen,
taas laulaa lepohon aineen.

Dubbelporträtt

I sin egenskap av romans är det inte överraskande att Enckells diktöversättningar främst strävar till att avbilda mannen bakom dikterna, hans personlighet och konkreta livsöden – så till den grad att hela Hellaakoskis diktverk ter sig ”som en utvecklingsroman”. Ömt visar Enckells blick hur en pojke med harläpp som blir mobbad i skolan växer till en målmedveten och modig man.

Resultatet blir samtidigt ett dubbelporträtt, berättelsen om hur en översättare ”förlorat sig i” en poet och hans språk. Just därför känns det motiverat att publicera boken på eget förlag. Presentationen skulle säkert utformats annorlunda om den getts ut av ett större bokförlag – och säkert blivit mindre brokig men samtidigt också mindre sprudlande och mer opersonlig. Det är just draget av äkta passion som gör att Enckells bok lyckas möta Hellaakoski på ett allt annat än uppstyltat sätt. Och det är därför Enckells möte med Hellaakoski är givande läsning också för dem som kan läsa Hellaakoski i original. Poeten får ny färg på kinderna.

Som alla liv och livsberättelser omfattar presentationen av Hellaakoski ett sammelsurium av olika intryck. Här finns fotografier, tidningsurklipp, personliga kommentarer och en familjs historia med sina spår av vardagsliv, krig och politik. Men framför allt finns här Hellaakoskis röst: dikter ur alla tolv diktsamlingar, aforismer om konstens egenart, en novell och utdrag från essäer.

Visst hotar dikterna ibland att drunkna mellan alla andra plock och kommentarer. Stötestenen blir kanske några av de längre dikterna, där strofer lämnats bort. Eventuellt kunde en snabb kommentar om deras innehåll och utformning ha hjälpt läsaren på traven. Men samtidigt får de stöd av sin omgivning, då t ex essän om Jobs bok samtidigt blir ett självporträtt av Hellaakoski. Att läsaren trots allt skulle vilja ha mer är bara ett säkert tecken på hur bra Enckell klarat av sitt krävande uppdrag. Framför allt lyckas Enckell i sina tolkningar med bragden att bära med sig skrattets bäckar, som till synes otvunget sipprar fram.

Himmelshöjd och havsdjup

Det bor en evighetens eld i Hellaakoskis diktspråk. Hans diktvärld är nära besläktad med Ikaros och med Dantes färd. För den unga Hellaakoski tycks livet vara ett järnhårt – ja, hjärnhårt – och tungt material, som måste sprängas, brännas, slipas och böjas i form. Det hårdkokta och härdade ger så småningom vika och den vuxna tvingas återvända från sin ”lärdom” till barnets intuitiva ”villfarelser” och mystik, till vättarnas och änglarnas trollbindande – och bestående – värld.

Hellaakoskis dikt bygger sitt bo mellan ytterligheter: himmel och hav, ordning och kaos, hjärna och hjärta, vetenskap och barnatro, ögonblick och oändlighet… Hos Hellaakoski gäller det att ”framåt spänna blicken”, men samtidigt se målet – och djupet – i ”Blott en stund, men en fulländad!” Med tiden är det mer av det magiska som tränger in, det som kan mätas varken med blick eller linjal. På sina ställen vågar sig Enckell på att bygga djärva och branta sammansmältningar: ”när allt, som varit och blir, är” (”kun kaikki, mikä on ollut ja mikä on tulevaa,/ on nyt, on tapahtumaa.”)

Här möter man människan som är stark nog att – åtminstone stundvis – få det höga och det låga att byta plats. Hellaakoskis Ikaros-aktiga hjälte stjäl (varastaa) och framfusigt tar del av både himmelshöjd och bråddjup – utan att bry sig ett skvatt om oss strandsatta kritiker som fastnat i rimtraditionens nät. På svenska låter det betydligt snällare och mer laglydigt:

Jag saknar inga solenna rosor,
Ingen kverulants allmosor.
Himlens solar själv jag når
och vet var djuphavsfisken går.

En kaipaa kunniamaininnoita,
en marisevan kritiikin armopaloja.
Minä varastan taivaalta auringoita
ja mereltä syvien vetten kaloja.

Det i stunden eviga

I förnuftets kamp mot hjärtat är det ändå alltid hjärtat som framstår som etta. Kanske är det just genom styrkan att ”spänna blicken” mot både det höga och låga som också det som finns däremellan – människans vardagligt trånga myrperspektiv – får en sådan skärpa. Resultatet blir oerhört klara och ljusstarka bilder, där själva tidens gång kan avtecknas mot en enkel bodvägg:

O sol hur den lyser!
Jorden står i blom,
svalorna sirrar,
havet glittrar,
rönngrenens skugga
vajar
av och an
mot bodens gråa vägg.

Oi aurinko kuinka se paistaa!
Maa heilimöi,
pääskyt livertävät,
meri säihkyy,
pihlajanoksan varjo
keinuu
edestakaisin
aitan harmajassa seinässä.

Sparsamhetens styrka

Hellaakoskis diktarstyrka bygger på modet att tillåta känslosvall, vars forsar sedan kan fösas samman och omvandlas till ren energi. Men vare sig det handlar om korta hugg eller långa havsäventyr styrs Hellaakoskis dikter av sparsamhet. Mot det stenhårda finns tomrummet, innan orden bestämmer vilka ord de hinner sluta sig till. Den svenska tolkningen kräver lite mera utbredd omgivning. Den är inte så kompakt, hoppressad.

Visst är det mycket av Enckell över diktöversättningarna. Versraderna vågar inte riktigt slunga sig med i leken, utan sätter ofta näpet och prydligt punkt i ändan på raden och knyter samman tanken, innan den hinner irra iväg. Älskvärt fast onödigt självkritiskt beklagar Enckell att hon inte kan nå Hellaakoskis stil av ”typiskt finsk lakonisk strävhet”. En del av de mest kända och memorerade finska versraderna väljer hon att späda ut och snyggar till de skrovliga kanterna kring diktjagets fall (putoan):

Rymden är mitt hem,
mitt mål vid gudom förtöjd.
När en gång utmattas vinge och lem
jag faller från hög, hög höjd.

Mun kotini on avaruus,
mun määräni on jumaluus.
Kun uuvun kerran, putoan,
ma korkealta putoan.

Flykt från ensamheten

Enckells introduktion av Hellaakoski på svenska är av betydelse också för att den bidrar till att visa hur pass kraftig världsanknytning hans diktverk har. Trots dikternas ofta utpräglade känsla av ensamhet och utanförskap – av att vara ”på snöig vattensten/ en ensam, reslig storskarv” – påminner urvalet om en stark gemenskap med författare och dikttraditioner från både när och fjärran. Kontakten till svenskan blir speciellt viktig då man tar hänsyn till att Hellaakoski skrev under en tid, då det låg en atmosfär av Romeo och Julia över relationen mellan finskan och svenskan, speciellt finlandssvenskan, i Finland: språken förnekades kontakt eller så kunde man umgås endast genom mellanhänder. Samtidigt blir Enckells Hellaakoski-projekt en stark protest mot alla språkfejder.

Enckells sätt att framhäva författarens liv förmedlar speciellt den konkreta och starkt fysiska sidan av Hellaakoskis poesi som ofta hotat att bli förbisedd. Läsaren överväldigas av lust att springa, klättra, kyssa och dyka ut i världen. Men också att stanna, för efter alla fysiska kraftgärningar kvarstår vikten av att sitta stilla och lyssna. Att väga varje ord. Att finnas till.

Det handlar om att fatta mod. Att gå ut i världen och våga leva utan fruktan för felsteg:

Känner att livet
så barnsligt hjälplöst
stapplar,
snubblar
på en smal planka, mellan två tomrum.

Tuntee elämän
niin lapsekkaan avuttomana
haparoivan,
kompastelevan,
kapealla laudalla, kahden tyhjyyden välissä.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto