Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: Kärleken, den förödande

Hanna Lahdenperä, 22.8.2003
Emily Brontë: Svindlande höjder s., Bonniers 2003 Kääntäjä(t): Birgit Edlund

Emily Brontës Svindlande höjder är besynnerlig läsning. När man närmar sig en klassiker av denna kaliber, full av förväntningar på en Stor Kärlekshistoria och med Jane Eyre och liknande böcker i bagaget blir läsupplevelsen förbryllande. Samtidigt både förutsägbar och frustrerande, och kanske just därför intressant.

En nutida läsare upptäcker strax en hel drös med moderna glasögon på sin näsa – feministens, jämlikhetskämpens, rationalistens – som antagligen bör plockas bort för att Emily Brontë ska få en rättvis chans. Sedan ska andra på för att stänga av pockande invändningar – förståelsen av det viktorianska klassamhället behöver visserligen inte vara total, men en medvetenhet om den är ändå till fördel.

Det är genom Londonädlingen Lockwoods nästan antropologiska intresse för de lustiga landsortsborna och, i andra hand, tjänstekvinnan Ellens pragmatism som invånarna på Wuthering Heights filtreras för läsaren. Resultatet är en något sedelärande berättelse om orättvisa och hårda villkor, om styvnackad hämnd och skenbar självständighet, men framför allt om den stora passionen och om dess konsekvenser.

Ellens fokus är på dottern på Wuthering Heights, Catherine Earnshaw, och hennes styvbror Heathcliff. De växer upp som ”vildar”, dvs. utan att bry sig om vad som är passande, och deras relation går nästan omärkligt från syskonskap till kärlek. Trots att Catherine älskar Heathcliff gifter hon sig med gentlemannen Edgar Linton och tar därmed steget mot undergång. Först bortom döden blir hon till sist symboliskt Catherine Heathcliff. Hennes dotter i sin tur går, under tvång och manipulation, från att vara Catherine Linton till stor olycka som Catherine Heathcliff för att till slut finna lyckan som Earnshaw – och cirkeln är sluten.

Heathcliff själv har få förtjänster, men hans svarta själ förklaras delvis genom de orättvisor han får utstå under uppväxten. Hans livs mål blir att hämnas för dessa orättvisor, och det är med en enastående målmedventenhet han griper sig an uppgiften. Det slut som Emily Brontë valt åt honom är både intressant och förutsägbart. När Heathcliff till sist tröttnar på hämnden förlorar han sin drivande kraft i livet. Han har han gått så långt att han är bortom all räddning, men samtidigt kan han inte avskrivas utan åtminstone en antydan av förändring. Den kommer som hans trohet till den äldre Catherine, som trots att den orsakat så mycket ont också leder honom till en symbolisk frid.

Medan Heathcliff når sin position genom enträgen hämnd och förgås just på grund av den blir fosterbroderns son Hareton Earnshaws resa annorlunda. Heathcliff håller honom i fattigdom och okunskap och han blir genom sitt hat lik föremålet för sin avsky. Men, eftersom han blir just lik och inte en kopia finns det ännu hopp. Räddningen kommer i form av kunskapens ljus då Catherine den yngre lär honom att läsa och öppnar så hela hans sinne.

Svindlande höjder har alltså betydligt mörkare stråk än andra böcker i samma kategori. Här går den bitterljuva olyckliga kärleken och smärtan i ett krossat hjärta över i sjukdom, hämnd och våld. Catherine och Heathcliff älskar varann, och möjligheten till lycka finns där. Ändå träffar de envetet val som leder dem bort från varann, och för dem innebär livet inte mycket mer än lidande eftersom de är åtskilda. Mörkret understryks av den karga heden som omger Wuthering Heights. Det hårda vädret gör livsvillkoren svårare och kan innebära fara för livet, men heden är också en älskad lekplats och innebär total frihet genom sin avsaknad av civilisation och därmed också sociala konventioner.

Trots allt sitt svårmod slutar Svindlande höjder med ljus, kärlek och hopp inför framtiden. Ändå debatteras det fortfarande om slutet är lyckligt eller inte. När man läser om Svindlande höjder återkommer ständigt ordet romantisk, enligt Svenska akademins ordlista något ”som bygger på eller tilltalar känsla o. fantasi; svärmisk, längtansfylld”. Och visst, Catherine och Heathcliff inte bara älskar varann, de är oundgängliga för varann. Men, denna stora, stormiga känsla leder rakt ner i fördärvet, medan Catherine den yngres och Haretons ljusa och mera behärskade känsla leder uppåt. Catherine och Heathcliff förenas symboliskt, men om det är lyckligt eller inte är diskutabelt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto