Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om kärleken, bitar av lek och allvar

Elisabeth Nordgren, 1.7.2016
Emmanuelle Pagano: Jag talar om kärlek 182 s., Norstedts 2016 Kääntäjä(t): Kristoffer Leandoer

Den franska författaren Emmanuelle Pagano (född 1969) har skrivit en märklig, egenartad prosabok Jag talar om kärlek (Nouons-nous), som handlar om kärleken och de goda och svåra parrelationerna. Den franska titeln på boken Nouons-nous syftar på att någon,  vi,  knyter ihop något, till exempel en kärlek eller ett äktenskap.

Emmanuelle Pagano har skrivit ett tiotal böcker av vilka detta är hennes första bok som översatts till svenska. Kristoffer Leandoer står för den utmärkt nyanserade översättningen där författarens kreativa, lyriska ordval och metaforer återges på ett fyndigt sätt på svenska och blandas ihop med det i övrigt rätt så traditionella realistiska berättandet.

Det originella prosaverket består av dels ultrakorta, kortkorta textavsnitt, dels av aforistiska snuttar som emellanåt varvas med några sidor långa kortkorta novellaktiga texter. Här finns egentligen inga huvudpersoner som man blir närmare bekant med eftersom personerna växlar i de olika avsnitten och förblir rätt anonyma:

”Han stod lutad mot väggen, trottoaren bröt av hans skugga, jag gick in i den”.

Jag för ordet. Eller han eller hon

Antingen är det ett jag, en hon som för ordet eller så ett annat jag, han. Mera sällan relateras till andra personer. Också i övrigt förblir jag-hon-han-konstellationerna ganska anonyma även om det i känsloutbrott och beskrivningar av kärleksakter kommer fram olika personliga drag.

Egentligen kan man väl säga att huvudpersonen är kärleken, den fysiska och psykiska känslan gentemot en annan person. Via denna kärlek blottas häftiga känsloutbrott, vredesanfall, skilsmässor, gräl, försoningar, längtan, sorg och glädje:

”Jag grät så mycket när hon lämnade mig, jag var full av slem och äcklades av mig själv. Jag undrade varför tårar är den sortens utsöndring som inte är äcklig.”

Egentligen kan man väl säga att huvudpersonen är kärleken, den fysiska och psykiska känslan

På ett plan kan prosaboken kännas relativt monoton men då man som läsare låter berättandet komma fram, tar emot det som personerna återger, är lyhörd för deras känsloväxlingar och inre monologer bildar verket en fungerande helhet som visar hur stark, berörande kärleken är, hur poetiskt känslorna kan skimra, hur växlingarna mellan subjekt-objekt avslöjar dolda tankar och förnimmelser.

Här finns också direkt sexistiska avsnitt där kvinnan blir ett objekt för mannens erotiska längtan:

”Jag sniffade efter henne hela tiden. Lukter är alltid starkare när de är fuktiga. Parfymhandlare använder en tunn testremsa av papper som de fuktar. Fukta platsen, föremålet, kroppen för att uppleva den starkare, lära känna den. Jag fuktade vartenda ställe på henne med min saliv för att lära mig henne utantill.”

Men sedan blir även mannen objektifierad då kvinnan drömmer om att bli penetrerad av hans könsorgan, men också älskar det i viloläge:

”Jag älskar hans kön, och det mest gripande med könet hos mannen jag älskar, det är när det befinner sig i viloläge under helt vanliga vardagsbestyr, i duschen eller i sömnen.”

Kärleken kan också vara pendlarkärlek.

”Han var min pendlarkärlek. Vi älskade varandra under alla år i spårvagnen på väg till och från våra jobb. Tjugo minuter dit, tjugo minuter hem, alla arbetsdagar”.

Makt och kontroll

I takt med att stilen i textavsnitten växlar från ultrarealism till lyriska avsnitt och stämningsmättade naturskildringar växlar också tid och rum liksom de berättande personernas åldrar. Emellanåt talas det om det jobbiga äldreboendet, emellanåt grälas det våldsamt och så blir det tragiska slut på relationerna med sorg och tårar som strömmar ur personerna. Maktkonstellationer ingår också liksom behovet att kontrollera den andra, eller att vara prylälskare och ultrapedantisk vilket också blir jobbigt för den andra parten:

”Jag upptäckte att han skrev ner allt som gällde oss, att han registrerade när vi gick ut, våra presenter till varandra, våra resor, fast inte i en dagbok utan i ett slags arkiv där han bifogade biljetter och kvitton.”

Textavsnitten växlar mellan ultrarealism och lyriska avsnitt

Också allt detta skapar variationer i den skenbart monotona strukturen. Även om själva text- och tankematerialet inte är speciellt avantgardistiskt har Emmanuelle Pagano i alla fall anlitat en mycket djärv struktur som gör läsandet inspirerande och utmanande.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto