Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En annorlunda storman

Karoliina Timonen, 30.11.2019

Kalle Päätalo erkände kvinnans värde, men som människa och som romanperson var han bristfällig och felbar.

I höst har jag fått tala mycket om en av stormännen i vår litteratur, och särskilt om hans förhållande till kvinnorna. Det handlar om Kalle Päätalo som skulle ha firat sin hundrade födelsedag den 11.11 2019. I anledning av jubileumsåret skrev jag boken Kirjeitä Iijoelle – Kalle Päätalon elämän naiset (Breven till Ijo – kvinnorna i Kalle Päätalos liv), och därför har man frågat mig mycket om det – och gärna har jag berättar också då ingen frågat.

Konstnären och hans kvinnor – temat ligger i tiden. Den nyaste vågens feminism har med all rätt huggit tänderna i de stora konstnärer som dyrkats som genier men uppträtt förfärande chauvinistiskt, och överhuvudtaget tagit tag i de strukturer, den praxis och de myter inom kulturens domän som varit till skada för kvinnorna. Nu funderar man på – med allt skäl – varför manliga konstnärers skadliga beteende mot kvinnor har setts som normalt, eller till och med varit föremål för beundran. Hur kommer det sig till exempel att många manliga författare i vår moderna tid listar kvinnor de fått omkull som ett slags prestationer?

Åsikterna om Päätalo verkar gå ganska starkt i sär.

Också Kalle Päätalo går igenom sin sexualhistoraia i sina böcker. Trots det hävdar jag att Päätalo i sin själbiografiska Ijo-serie, och som författare, förhåller sig respektfullt till kvinnor. Det här är förstås en djärv slutsats, och jag vill understryka att den Päätalo jag talar om är skribenten och romanpersonen Päätalo. När man talar om autofiktion måste man förstå att författarens privatperson, författaren som skribent och hans romankaraktär lätt kan blandas ihop i själva tolkningen. Mina påståenden om Päätalo som en som värdesätter kvinnor har vissa i varje fall fnyst åt, men å andra sidan finns det också sådana, närmare bestämt äldre manspersoner, som anser att kopplingen till ”metoo-ståhejet” som kan avläsas i min bok om Päätalo bara är löjligt.

Åsikterna om Päätalo verkar gå ganska starkt i sär. Som romanperson hade han förstås sina sidor – och säkert som människa också – och alltid var han inte heller konsekvent i sitt handlande. Men jag anser att hans handlande, och så som det skär sig mot romanpersonens eller skribentens värderingar, i vår tid måste kunna granskas utan att man tar på sig rosafärgade glasögon.

Men ju mer jag läser om de verkligt svinaktiga stora konstnärerna, desto starkare blir min tes: under sin tid och i sin miljö förhöll sig författaren Kalle Päätalo respektfullt till kvinnorna. I hans barndom var kvinnorna förtryckta, men å andra sidan verkliga överlevare, härdade av de knappa omständigheterna. Päätalo snarast dyrkade sin mamma, systrarna älskade han, och många kvinnor gav han sin erkänsla i stort mått. Kalle Päätalo erkände visst kvinnans värde, och det framgår mycket väl av hans böcker, men som människa och som romanperson var han bristfällig och felbar, långt ifrån något helgon.

Den Kalle Päätalo som finns i Ijo-serien lider av en nedärvd sjuklig svartsjuka (och jag menar här alldeles konkret ett mentalt sjukdomstillstånd), som ofta resulterade i skenheliga eller löjeväckande handlingar och tänkesätt. Framför allt i det första äktenskapet bedrog han sin hustru upprepade gånger, men samtidigt uthärdade han inte ens tanken på att hustrun kunde svara med samma mynt. Den mest motbjudande detaljen är kanske att motparten, då Kalle inledde ett parallellförhållande som resulterade i ett barn, och som slutligen förstörde hans äktenskap, var en 17-årig flicka och Päätalo var dubbelt så gammal som hon. I synnerhet som man vet att händelserna har verklighetsbakgrund borde beundrarskaran senast där erkänna de mörka sidorna hos sin idol.

Manliga konstnärers uppträdande har ofta varit oförskämt, men man kan rikta ett anklagande finger också mot böckernas läsare.

Det gör ju Päätalo själv, något som skiljer honom från många av hans kollegor. Han skryter inte utan skäms och ångrar sig och vill försöka rehabilitera sig genom sina litterära bekännelser och göra sig av med sin börda. Manliga konstnärers uppträdande har ofta varit oförskämt, men man kan rikta ett anklagande finger också mot böckernas läsare. Ett sorgligt exempel på ett förvridet mottagande är attityden till Kalle Päätalos första hustru, som blev demoniserad av läsarna, inte av författaren, och som läsarna ansåg var skyldig till äktenskapsproblemen, oberoende av Kalles bekännelser. Det framgår av läsarresponsen och diskussionssajter på nätet.

Ijo-serien representerar en litteratur där läsaren starkt präglas på huvudpersonen och vill ställa sig på hans sida, och just huvudpersonens komplexitet gör honom intressant, mänsklig och lätt att identifiera sig med. Kalle Päätalo var under inga omständigheter chauvinist av princip, men han förmådde inte leva enligt sina ideal. Det är troligtvis bekant för många läsare, och genom Päätalos böcker kan också andra få en inblick i vad som rör sig inuti en man som han.

Dagens upplysta läsare beundrar förhoppningsvis inte längre Päätalo blint utan kan uppskatta exemplet: hur böckerna öppnar upp själslandskapet hos en finländsk man. I det landskapet finns mörka punkter, men också en stor känslighet, empatiförmåga och en förbluffande modernt förhållningssätt till exempel när det gäller kvinnans sexuella initiativ och öppenhet. Uppskattningen och förståelsen får ta plats fastän tiden förespråkade moralistiskt fördömande av kvinnor, till exempel lottor och tyskbrudar. Här framföddes den finska litteraturens självständiga, aktiva och helgjutna kvinnogestalter, sådana som få av hans samtida manliga kollegor kunde eller ville skapa.

Också därför kan man betrakta Kalle Päätalo som en annorlunda storman i vår litteratur. Och därför kan man också med gott samvete hylla honom.

Karoliina Timonen
Skribenten är författare och översättare och läste Ijo-serien redan som tjugoåring.

PS. Kalle Päätalos Iijoki-serie (som ovan kallas Ijo-serien) utkom mellan åren 1971 och 1998 i 26 volymer och måtte vara en av världens mest omfångsrika självbiografiska romanserier. Endast en roman av Päätalo finns på svenska, Viimeinen savotta (1966) heter i Thomas Warburtons översättning Sista hygget (1979).