Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En flykting korsar sitt spår eller arvet från ntamo

Leevi Lehto, 25.7.2016

I början av april i år, ganska exakt nio år sedan jag grundade mitt on demand-tryckeri och -förlag  ntamo, fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom.

Diagnosen kan ställas när en motorisk störning går att iakttas i extremiteterna (till en början ofta bara i ena sidans), och nu när jag skriver detta är det jag ibland brukat kalla ”revolutionsformeln”, Ctrl + C, Ctrl +V, ganska svårt att klara med bara vänster hand. Ändå är detta bara en del av sjukdomsbilden, och jag är medveten om att jag hör till den tredjedel av patienterna som har en viss existentiell utmattning med återkommande ångestskov som mest framträdande symtom. Den tror man kan sätta igång så mycket som tio år innan de motoriska störningarna visar sig. Sjukdomen kommer om den så vill, livsvalen har just ingen betydelse. Därför är i alla fall ntamo inte orsaken – men jag har varit tvungen att fråga mig själv, nu då kunskapen om en ”kronisk progressiv ” sjukdom får mig att lämna ntamo bakom mig: vad om det är tvärtom? Kanske det var sjukdomen som orsakade den här galenskapen.

Profetera kan du någon annanstans, men provocera ordentligt kan du kanske bara hemma.

I varje fall var mina tankar om framtiden radikalt annorlunda under åren 2006-2007. Jag hade positionerat mig – eller snarare min roll som poet: samma sak är det inte – i alla fall i en global kontext. Jag såg mig själv (och var inte ensam om det) i spetsen av det amerikanska avantgardet och jag hade börjat söka kontakter också i andra riktningar: mot Norden, Mellaneuropa, Latinamerika, Kina … I det här sammanhanget upplevde jag min ”finskhet” som en tillgång: en som kom från ett litet isolerat språkområde kunde öppna upp relevanta frågeställningar och starta en kritisk verksamhet som för nästan alla andra iblandade hade varit omöjligt. Samma fungerade omvänt: den globala kontexten möjliggjorde att jag såg finskheten på ett nytt sätt. Jag förstod redan då att min inriktning hade många beröringepunkter med Joyces val – exilen – nu ser jag också tydligare skillnaden: något slags inre 60-talism (kanske också 70-talism) hindrade mig att poängtera mitt eget konstnärliga arbete som ett värde i sig framom annat. Åtminstone fram till att man konstaterade Parkinson styrdes all min verksamhet – och obs att jag inte menar något som liknar politisk dikt aldrig så litet – av attityden man hittar i slutstrofen i en av mina dikter från min tidiga medelålder: ”Enkä toivoisi että maailma olisi niin” (och jag önskar inte att världen var sådan). (” Metodologiani – lyhyt oppimäärä”. Min metodologi – korta lärokursen,  Parnasso 4/1982)

Att ntamo sedan utvecklades till att bli ett markerat finländskt projekt – och att jag i praktiken inte kom att fortsätta att utveckla globala kontakter eller annan ”egen” konstnärlig verksamhet – kan se ut som ett ”fosterländskt” val, men då såg jag det annorlunda. I början av 2000-talet  kändes Finland  som det mest gynnsamma fältet för det arbetssätt jag utvecklat och som kännetecknats av våghalsighet och (ibland spelad) dumdristighet – och ett sätt att möta omvärlden genom provokationer. Jag riktade in mig på Finland, avsiktligt från ett tillstånd av ”inre exil”. De flesta minns fortfarande ntamo framför allt från mina paroller från den första tiden (”Aldrig på en bokmässa.” ”Fler diktsamlingar än alla andra tillsammans.”). Nyckelordet är just provokationen: profetera kan du någon annanstans, men provocera ordentligt kan du kanske bara hemma.

Trots det lutar jag nu åt att avläsa ntamos utveckling också mot min sjukdomsbild. Till sjukdomens mentala påverkan hör en försämrad förmåga att behärska mångförgrenade helheter. Så fastän jag lärde mig att skjuta iväg nya böcker ut i världen i en takt som fick många att häpna, var jag, låt oss säga 2009, inte längre den litterära ”mångkampare” som många tidigare kallat mig. Också kontakten till författare och andra grupper började snart störas av de ovannämnda ångest- och panikepisoderna, och snart var jag lika svåranträffbar som salig Jarkko Laine på sin tid som chefredaktör på Parnasso. (Småningom  såg jag också akuta ”psykiska” orsaker till detta: nu förstår jag , till min lättnad, att det  ”bara” var fråga om en långsam men obönhörlig förstörelse av de dopaminproducerande cellerna i den del av min hjärna som kallas substantia nigra.)

Jag gjorde alltså det jag orkade (och visst orkade jag färdigställa mitt Ulyssesprojekt 2010-2012). En särskild ironi i sammanhanget  var att koncentrationen på att producera böcker, och att i viss utsträckning samtidigt försumma att promovera dem, motsvarade den ursprungliga provokationstanken – och jag tror också att sjukdomen har fått mig att göra saker och träffa val som bättre svarar mot förändringar i arbetssammanhangen än vad jag som frisk skulle ha kunnat göra.

Förvisso, när vissa av ntamos tidiga böcker – trots min egen passivitet – fick exponering i medierna (bland annat Lassi Hyvärinens och Olli-Pekka Tenniläs diktsamlingar kandiderade för Helsingin Sanomats litteraturpris) syntes det  väl på något sätt i försäljningssiffrorna. Senare har sådant varit svårare  att iaktta också i fråga om böcker ”för den bredare publiken”: biografin över operasångerskan Taru Valjakka av Marja Ahonala jag gav ut i fjol fick publicitet i eftermiddagstidningarna och i morgonteve och därtill en stort upplagd berömmande och försäljningsfrämjande recension i en ledande tidning, som annars senare i praktiken bojkottat ntamo – men den stannade ändå på samma försäljningssiffror som diktsamlingarna. Sådant tar man lätt personligt, men när jag har diskuterat med kollegor vid större och mindre förlagshus har jag märkt att orsaken i själva verket inte ligger ”hos mig” eller för den delen i ntamo, utan i en förändrad distributionslogik. Om en bok har framgång beror det inte längre på att den är bra, lika lite som om den är dålig eller avvikande eller skandalös, hur mycket tal det än råkar bli in det – det krävs att ett komplicerat maskineri redan på förhand har klassat den som säljande och säljbar. Som en kollega uttryckte det: ”Det har ju alltid funnits böcker som så att säga redan varit sålda, men varför skulle det inte få finnas något annat.”

Om en bok har framgång beror det inte längre på att den är bra, lika lite som om den är dålig eller avvikande eller skandalös, hur mycket tal det än råkar bli in det.

Sanningen att säga förstår jag så pass mycket av ekonomiska processer att jag inte riktigt förmår skriva om detta i en klagande ton.  Utvecklingen bestäms visst av ”maskineriet” men den är ingen apparat som man kan påverka. Ännu mindre skyldiga är de enskilda aktörerna i marknadsföringen och distributionen – något jag förstod senast då Akademiska Bokhandeln någon gång kring 2013 vände sig till mig för att fråga vad man kunde göra åt saken, då de inte, på grund av förändringen i rabattpolitiken på vissa distributionsnivåer, inte längre överhuvudtaget kunde ta in ntamos förmodat smala böcker på sina listor. Jag kunde naturligtvis inte hjälpa: marknaden hade på eget initiativ förverkligat det ur-ntamoska antagandet som säger att böcker inte behöver marknadsföras särskilt, eftersom det ändå inte leder någonvart. Rätt och riktigt, och jag var redan intensivt sysselsatt med att framställa nya böcker

Ändå är det inte så att förlagen förr skulle ha kunnat publicera mer mångsidig litteratur och på egna villkor för att den tidigare sålde bättre. När jag granskat olika källor har jag anat mig till att den mytiska uppfattningen att diktsamlingar säljer i en ”evig” upplaga på 200-300 exemplar är överdriven. Jag tror snarare att försäljningen var mindre under den tid då också WSOY och Otava gav ut tiotals diktsamlingar om året. Produktionsvillkoren var bara annorlunda, på det sättet att man kunde göra allvarliga förluster utan större lidande eller störningar i den egentliga affärsverksamheten.

Här märker jag att jag med produktionsvillkor menar de förutsättningar som bestämmer hur man ger ut böcker – och skriver dem (eller överhuvudtaget producerar: det finns också andra sätt). I samklang med det måste jag i viss mån ompröva den kanske mest kända parollen från ur-ntamo, där jag påstår att ”ingenting som till en början intresserar mer än sju personer kan någonsin förändra medvetandet för massorna”.  Där får jag sagt, om än transporterat av en mångdubbel ironi, att litteraturens yttersta mål är att bli läst – till yttermera visso  ”av massorna”, och på så sätt också troligen köpt, också  av ”massorna”. Nu tänker jag inte så. Jag anser – och har av ntamo-projektet och min sjukdom lärt mig – att för litteraturen räcker det att blir skriven, och de enda viktiga läsarna för vilken bok som helst är de genom vilka den alstrar ny skrift. Alla andra – hur mycket glädje och upplevelser de än får av böckerna – är litteraturens välvilliga parasiter, en ytväxt. I denna anda dristar jag mig till att tvivla på om till exempel Paavo Haavikkos dikter någonsin har nått så mycket som sju läsare, men jag medger på samma gång glatt att färre också räcker (och att jag själv gärna skulle räkna in mig som den sjunde i raden …)

Jag tror att till priset av all den plåga och frustration jag orsakat genom att inte svara i telefon, glömma att sända exemplar till tävlingsjuryer och recensenter eller bara genom att försumma att informera och ordna släppfester, har jag ändå gjort mina (i detta nu nästan 200) författare den tjänsten att se till att deras böcker finns i sinnevärlden. Jag tror också att det är bättre att titlarna (faksimilena oräknade) är fyrahundra än att de är färre. Och till slut, om jag skulle ha fått fortsätta att utöka produktionen, skulle kvantiteten med tiden äntligen ha övergått i (en marknadsmässig) kvalitet och ntamo vara tillräcklig reklam i sig själv.

Jag kan inte klaga över att produktionsförhållandena förändras – av den orsaken att de som faktum har varit en resurs för ntamo. Första gången jag blev medveten om detta var 2010 då Otava gav ut Harry Salmenniemis fina diktsamling Texas, sakset – i sig ett fint exempel på att mina, ntamos och andras målsättningar visavi avantgarde och experiment hade slagit igenom, lustigt nog i samband med att utgivningsvillkoren för lyrik och annan smal litteratur försvagades. På Otava krympte man samtidigt listan på diktsamlingar, och åtminstone en av de avvisade hamnade till slut på mitt bord. Jag var redan medveten om att en av ntamos dimensioner helt enkelt hängde ihop med utforskningen av vad allt som i landet som förblivit opublicerat. Nu begrep jag vad ntamo kunde och skulle, och också gjorde nästan tillräckligt i att helt enkelt publicera allt som av produktionspolitiska  skäl blev överstående: produktionskostnaden för en ny bok är tack vare on demand-principen fortfarande som lägst 10 euro + moms.

Allt detta kan kanske leda ntamo – just det – in i en parasitposition: att bli ett surrogat-, skugg- eller spökförlag, men på ett sätt som potentiellt har en vidsträckt kulturell betydelse. Därför har det varit fint att ge ut landsbygdspoeter som redan genom det geografiska avståndet sedan länge fått vägen stängd till förlagen i huvudstaden. Det har också varit givande att agera mot åldersrasismen som växer även inom litteraturens område, och med tiden skulle säkert allt fler gamla mästare från flydda decennier, liksom Jyrki Pellinen och Kari Aronpuro, ha övergått till ntamo, eller som Hannu Mäkelä börjat ge ut sin mer krävande produktion här – i ett friare sammanhang än tidigare.  Dramatiken … som litteratur kanske redan en dödförklarad genre, blir välmående som on demand och kan utan svårighet bli lönsam som sådan. Jakke Holvas, Jussi Kotkavirta, Juhani Pallasmaa, Liisa Enwald, Esko Karppanen,  Paavo Heininen, Pertti Julkunen, Juri Nummelin, Raila Knuuttila och Jan Blomstedt är exempel på essäister – ännu en utrotningshotad art – som haft ntamo som det naturliga, om inte enda möjliga alternativet.

De enda viktiga läsarna för vilken bok som helst är de genom vilka den alstrar ny skrift.

Det kan nästan se ut som om projektet som började som en inre exil och en provokationsfabrik höll på att utvecklas till en nationell institution. Dock: provokationen har förblivit provokation (definition: poetry is provocation that stays provocation).  Man skulle kanske också säga att där ur-ntamos ambitioner begränsade sig till att ge ett pikant avantgardistiskt bidrag till den litteratur som annars ansågs färdig, där rör det nu halvfärdiga (mullvads)arbetet vid hela vår kulturs grundvalar. Och ja, som en del av detta skulle jag ha velat skaka om hela vår litteraturhistoria genom att fortsätta faksimillinjen jag ärvde av förlaget Kirja kerrallaan, och vässa den genom att ta fram olika ”glömda” traditioner: parasitförläggande och kulturarbete par excellence.  – Ifall jag senast nu börjar låta megalomanisk slänger jag in ett par produktionssiffror. Antalet titlar på ntamo under de senaste åren är 2013: 96, 2014: 80, 2015: 55. Den totala bokförsäljningen under samma tid:  2013: 10592, 2014: 11934, 2015: 7935. Och de kalkylerade försäljningsintäkterna (försäljningsvärdet minus tryckkostnader och royaltyn) i euro 2013: 77000, 2014: 89000, 2015: 6800. Det hade varit fint att fortsätta här, jag hade knappast tackat nej till det.

Jag upprepar: de stora och de flesta mellanstora förlagens utgivning kommer, skulle jag tro, att gå i riktning mot det minskade antal förhandsförsålda titlar jag redan beskrev. I luckorna som uppstår kan mindre aktörer som arbetar enligt den traditionella modellen komma in, deras styrka blir den specialisering de genererar: var och en skapar sin egen scen. Men just för att varje scen bör kunna fylla sitt eget territorium kan de inte dränera hela utgivningsområdet. Så här skapas rum för en tredje modell som ntamo ville åstadkomma. Den är för all del släkt med de gamla universalförlagen – med den skillnaden att idealet att ge ut ”allt” i sig just nu kan vara lönsamt. Det skulle jag ha velat förverkliga. Jag vet inte om någon annan kan göra det. Jag är öppen för diskussion också om att fortsätta ntamos verksamhet med andra krafter. Om en sådan lösning inte blir av behåller jag de redan tryckta böckerna tillgängliga, färdigställer några oavslutade publiceringsprojekt –  och nöjer mig i fortsättningen kanske med att göra fler faksimilupplagor, allt detta med lätt hand, för att dryga ut min pension.

Hur mår jag då själv (jag vet inte om någon frågade)? Nå, jag lär mig alltså att leva på nytt. Det är inte längre möjligt att önska sig att ”världen inte var sådan” – när den visar sig i mitt eget nervsystem i en pågående process som jag vet att jag inte kan påverka. Tvärtom får jag lära mig att ta emot det som ges mig (den liturgiska tonen är oavsiktlig). Jag måste lära mig att undvika utfästelser – och detta är säkert den sista text jag skriver på uppdrag och med en särskild deadline (ordleken är oavsiktlig). Efter år av proaktivitet är det en utmaning, men också intressant: kanske jag till slut får veta vart den rena spontaniteten – om en sådan överhuvudtaget finns – kan föra mig. Redan i några år har jag skojat om att jag ännu hinner få till mitt livsverk. Vem vet – kanske det sker. Kanske var det en idé i att bli sjuk.

Kanske en flykting ännu kan korsa sitt spår.

 

Leevi Lehto

Skribenten är poet, förläggare och översättare, grundare av förlaget ntamo