Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En sprakande prosahöst. Men vem ska skriva för finlandssvenska unga?

Ann-Christine Snickars, kulturjournalist och Saara Kesävuori, 25.8.2004

Det första som slår en när man granskar utgivningen på svenska i höst är det minimala lyrikutbudet. Den akut förskräckte bör genast jämföra med senaste bokhösts titellistor – där var poesin kraftfullt representerad. Tillfälligheten kan ändå väcka några frågor. Bör ett förlag – särskilt om det representerar ett minoritetsspråk – se till att litteratur ur alla genrer i en jämn ström når sina läsare, eller ska de göra sitt bästa för att skapa och vidmakthålla författarskap?

ANN-CHRISTINE SNICKARS:

Det finlandssvenska förlagslivet är både stabilt och fluktuerande. Fjolårsupplagan av Bokkatalogen upptog dryga nittio utgivare, men då är också t.ex. enskilda, hembygdsföreningar och kommuner inkluderade. Ett tiotal större och mindre förlag utger regelbundet skönlitteratur. För några år sedan spåddes de mindre utgivarna en snar död, eller i varje fall en dyster framtid. Så har det inte gått, i stället har flera av de små utgivarna visat sig särdeles livskraftiga.

Prosa över gränserna

Det riktigt sprakar om prosahösten på svenska. Här finns ett par debutanter som väcker ens nyfikenhet, men störst förväntningar har man på de författare som redan har ett par böcker bakom sig och återkommer med ambitiösa projekt. Kanske är det resultat av förlagens medvetna omsorg om författarskap, inte bara som mjölkkor eller brand, utan som bärare av litterära kvaliteter. Man hoppas i alla fall det.

Finlandssvensk skönlitteratur har alltid varit på sitt bästa när den gestaltar överskridningar av kulturgränser, eller visar att kulturella gränser alltid är genomsläppliga. Den kan göra långa hopp till främmande länder, eller bara korta resor, det geografiska avståndet är inte alltid avgörande. Den mest fantasieggande kombinationen i höst beskriver pendlingen mellan ryskt och japanskt i en roman av en finlandssvensk författare med rysk bakgrund. En annan av höstens romaner handlar om den svenskösterbottniske bonden som bryter upp och rotar sig i industristaden Tammerfors, en tredje låter färden från Österbotten gå den vanligare vägen, västerut.

Den svenskspråkiga prosan tycks nu allt ivrigare utforska också det förflutna, inte bara 1900-talet, där 20-tal, 50-tal och 60-tal just nu står i berättarfokus. Man rör sig också längre bakåt i tiden, en roman som fokuserar på Uno Cygnaeus, känd som ”folkskolans fader” i Finland sysselsätter sig med 1800-talets idévärld, en åländsk utgivare publicerar en historisk roman om det dynamiska 1700-talet.

Vem skriver den finlandssvenska ungdomsboken?

I dag kan man också se ett etablerat intresse för inhemsk barnlitteratur. Det produceras mycket nytt på svenska och översätts i allt större utsträckning från finska. Synen på barn- och ungdomslitteratur är ändå för det mesta konventionell och skildringarna på några få undantag när ganska idylliserande och pedagogiska. Finlandssvenska unga har också ofta varit i den situationen att de haft ett stort utbud aktuella böcker skrivna direkt på svenska men där vardag och attityd skiljer sig ganska mycket från vår egen. Vill man att barn- och ungdomslitteraturen skall bidra till skapandet av identitet är det viktigt att det finns ett utbud såväl av finlandssvenska författare som av goda översättningar från finska.

För att få fram nya titlar för barn och unga har man arrangerat pristävlingar. Det kan förefalla effektivt, men man kan fråga sig om det är det bästa sättet att utveckla genren. Realistisk och problematiserande prosa för unga skrivs sällan i Svenskfinland. Man har sagt att det beror på att det är så svårt att spegla den tvåspråkiga verklighet som unga lever i idag. Det tror jag är en undanflykt. Att ha en öppen blick för språkförhållanden, hur högspråk, dialekt och finska förhåller sig till varandra i vardagen, är ju ett måste för den som vill skriva skönlitterärt, oberoende av målgrupp. Den krassa verkligheten är väl att finlandssvenska ungdomar är en för liten grupp för att någon primärt ska skriva för dem. Så finlandssvenska högstadiekillar får göra som vanligt. De läser Burt Kobbat -deckare. Om de läser.

För de minsta läsarna har ändå frågan om vilket bokens originalspråk är inte någon som helst betydelse så länge berättelserna är fängslande. Främmande miljö behöver inte heller vara ett hinder för läsnjutningen. I slukaråldern uthärdade man utan större plåga obegripliga element t.ex. i Enid Blytons Fem-böcker, omåttligt populära i min barndom. Vi lantisar var helt främmande för deras dagliga rutiner, vad det åt var en gåta (min bästis uttalade ”bacon” så att det rimmade på ”fason”!). Barns förmåga att acceptera – till och med dras till – främmande miljöer ska nog inte underskattas.

Finlandssvenska paradgenrer

Det har ofta sagts att lyriken är den finlandssvenska paradgenren. Men novellen har också ståtliga traditioner, jag ser den som själva nålsögat, ett mästarprov i konsthantverk där ribban lades (högt!) av Runar Schildt. Det är ingen direkt rusning till prispallen i den här grenen, sållningen har antagligen skett senast när manusen landat på förlagen. Det ska man nog vara glad för, det är skönt att veta att finlandssvenska novellsamlingar nästan alltid är bra. Det finns ett par att se fram emot i höst.

Samma kvalitetsstämpel har i allmänhet essäsamlingarna. Essän har länge levat på undantag, dels för att tidskrifterna, som i regel varit de som publicerat dem, inte har råd att betala honorar värda namnet, dels för att essän måste återuppväcka sin publik. Den ”bildade allmänhet” man förr tilltalade finns – det är lika bra att erkänna det – inte längre. Essäfrågan har man försökt lösa på ett beprövat finlandssvenskt sätt. Man anordnade en tävling med ett känt namn som varumärke. Den första Hans Ruin -tävlingen avgjordes i våras och visade sig vara en lyckad satsning både kvalitativt och kvantitativt. Nu återstår det viktigaste: att få ut bidragen till läsekretsen. Ett i taget, men lika gärna samlade mellan pärmar!

SAARA KESÄVUORI:

På spaning efter drömmar och skrönor

De tjockaste förlagskatalogerna har inte på länge rymts in genom postluckan. Den jättestora kvantiteten har inte ersatt kvaliteten, men när man jämför inhemsk och utländsk prosa fäster man sig också i höst vid detta: den inhemska romankonsten erbjuder ganska få riktigt fantasifulla berättelser, de där läckerbitarna som får läsaren att riktigt drägla över boksidorna.

Finnes i bokhösten: deckare med motiv hämtade ur dagsjournalistiken, uppgörelseromaner, något utbroderade men ändå i stort sett historiskt realistiska romaner, psykologiserande relationsberättelser, utvecklingsromaner, försök att gestalta samtiden och ta ställning till aktuella hotbilder, ambitiösa och språkligt njutbara romaner.

Men vissa skikt i prosaberättelsen har avsevärt förtunnats: själva glädjen i berättandet, förtrollningen, dristigheten, passionen, fräckheten, hejdlösheten, melankolin, glöden, de snabba rycken. Finska författare drömmer förbluffande lite. Bristen på drömmar kan inte heller förklaras med vår realistiska prosas långa traditioner, de traditionerna binder till exempel nästan inte alls den yngsta författargenerationen. För de yngsta författarna är episk landsbygdsprosa något minst lika avlägset som Urho Kekkonens Finland.

Ju mindre kunskaper den enskilda har om samhälleliga förändringar, dess sämre är han skickad att hantera orsakerna till sin egen ångest. Jag antar att den här bristen på medvetenhet är en av orsakerna till att finsk prosa vid sidan om den romantiska underhållningen fått en annan genre som växer: relations- och familjeberättelser, ett slags min-egen-grej-historier, vilkas språk liksom kryper in i sig själv och stelnar – i stället för att andas.

Det är ju inte förbjudet att skriva eller publicera relationsprosa, men dess volym och likformighet gör en fortfarande fundersam. Med likformighet menar jag närmast frånvaron av psykologisk skiktning och faktum att bara ett fåtal av debutanterna placerar in sina fiktiva personer i någon som helst social verklighet. Jag vet inte om det beror på ett konstnärligt val eller på författarens egna bristande kunskaper om det sociala.

Bristen på insikter kan ha sitt ursprung i grundskolan, vars dominerande pedagogiska status är historielösheten. Historielösheten är delorsak till att den realistiska prosans tradition håller på att förtunnas. Den här förtunningen kan vara på gott eller ont. Själva historielösheten – ett perspektivlöst tillstånd – är naturligtvis av ondo eftersom individen bara kan vara individ i relation till samfundet. Samfundet är individens perspektiv.

Läs huvudredaktör Saara Kesävuoris ledaren i sin helhet på Lysmaskens finska sidor!