Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ett livslångt åtagande

Kari Levola, författare, ordf. i Suomen Kirjailijaliitto, 5.10.2007

Tiden har gått, ”flera tusende, gyllne solvarv” (Kivi i Sju bröder i Diktonius översättning), men författarens situation har just inte förändrats. Kirjailijaliitto lät nyligen göra en undersökning av finska författares situation. Rapporten är en dyster läsning.

Finska författareföreningen, Suomen Kirjailijaliitto, grundades för 110 år sedan, och det var ingen slump att det skedde på Aleksis Kivi-dagen, den 10 oktober. J.H. Erkko konstaterade på det grundande mötet: ”Vilken författares liv skulle, i all sin andliga rikedom, kunna påminna oss mer om timligt armod?”

De obarmhärtiga diagrammen och den krassa statistiken säger följande: ”För det egentliga författararbetet, bokskrivandet, är genomsnittsarvodet hos de svarande i enkäten 2000 euro om året.” Undersökningen gick lika skoningslöst igenom olika inkomster från författaruppdrag, stipendier, pensioner.

Situationen i hela dess vidd överraskade också mig, som ändå jobbat som författare i ett kvarts sekel och dessutom följt med kollegers arbete. Men de som har följer med sakernas tillstånd blott och bart från sidan har säkert en annan uppfattning: vardagens realiteter är långt borta när författarna och böckerna når offentligheten i tidningar, i televisionen, på mässor och prisutdelningar.

Författandets verklighet har man talat tyst om eftersom författarna själva tigit om den. När en författare intervjuas om sitt nya verk talar han eller hon förstås inte om omständigheterna kring skrivandet, utan om den nya boken – som ju från början var motivet för intervjun. Inte blir man ju intervjuad annars.

Nu har höstens bokmässande satt igång igen: prisruletten och det idoga listandet av bästsäljare skapar illusionen av att det går bra för författarna. Och det kanske det också gör – för en stund – om man råkat få ett pris. Men ingen kommer och frågar: vad har du levt av under de tre tysta år du stretat med boken? Och ingen frågar hur en åldrande författare, vars aktiva år just inte samlat ihop till pension, kan ha det.

***

I Finland har man upplevt en generationsväxling – eller en förändring i författarnas utkomstbild. Tidigare var det vanligt att författare kom från något annat yrke och skrivandet skedde vid sidan av det tills man kom till en punkt i karriären där man, om ekonomin tillät, kunde låta författandet ta över – bli fri författare. Jag minns hur det såg ut ännu på 1980-talet när Finlandia-priset delades ut för första gången. Bland kandidaterna fanns en polis, en forstmästare, en bibliotekarie, en läkare, en lärare och en förläggare – det var deras första yrkesval.

I den yngre generationen, till vilken jag fortfarande räknar mig, finns många som kastat sig direkt in i litteraturen, på sin höjd har några enstaka påhugg eller oavslutade universitetsstudier bromsat farten en smula. Och inte heller jag har ju gjort haft något hederligt, regelbundet arbete, om man inte räknar min befattning som länskonstnär under några år. Man lär sig ganska snabbt freelancerns arbetsrytm: veckan har sju arbetsdagar, och vem behöver sommarsemester, sån finns ju inte. Pensionärstid kan man inte fantisera om, man har ju ingen pension att få. Sjuk ska man heller inte bli, sjukledighet finns inte.

Orsakerna till dagens situation är lätta att lista: det försvagade stipendiesystemet, att biblioteksersättningsmodellen kraschade på 1990-talet, den försnabbade bokomsättningen som betyder att bokens livslängd förkortas, bibliotekens minskande inköp, en osäkrare och ensidigare relation till förlagen, färre möjligheter till bisysslor, de nya förlagskontraktens inkomstöverflyttningar. Också pensionschanserna har minskat: de särskilt beviljade konstnärspensionerna, som varit många åldrande författares halmstrå minskade med hälften samtidigt som de stora ålderklasserna kom i pensionsåldern.

I Kirjailijaliittos undersökning uppskattar en tredjedel av författarna att deras ekonomiska ställning har försämrats under de senaste fem åren.

Siffror och diagram berättar i all sin stränghet bara detta, och bara ett fåtal har en uppfattning om hur arbetsfältet riktigt ser ut för dagens författare, om man nu kan likna den ena vid den andra. För drygt ett år sedan satt jag på tåget och läste den färska undersökningen och tänkte att här behövdes en ”tilläggsundersöknng”. Jag noterade i min anteckningsbok: ”Bokens syfte är att förvandla undersökningens staplar och siffror till kött och blod.”

***

I nyss utkomna Kirjailijan työmaat (Författarens arbetsfält) berättar 16 författare i varsin essä, inte om sina böcker, utan om sina respektive arbetsfält och om den väg som fört dem in i författarens yrke.

Att välja ut skribenter var inte så lätt, Suomen Kirjailijaliitto har mer än 550 medlemmar och var och en skulle ha haft sitt eget vittnesbörd att avge. Jag beslöt att tillfråga ett sällskap som i så hög grad som möjligt avviker från varandra i individualitet, men i alla fall så garvade yrkesmänniskor att de har synpunkter på hur författandets omständigheter eventuellt förändrats.

Jag ville ha ett brett spektrum: prosaister, lyriker, sådana som skriver för barn och unga, sådana som har dragning till dramat, och sådana som översätter. Listan kunde ha sett annorlunda ut, men så här blev den: Laila Hirvisaari, Hannele Huovi, Riitta Jalonen, Jari Järvelä, Markku Kaskela, Riina Katajavuori, Anita Konkka, Mari Mörö, Kai Nieminen, Sami Parkkinen, Markku Ropponen, Helena Sinervo, Eira Stenberg, Juhani Syrjä, Ilpo Tiihonen och Tuula-Liina Varis.

Det var inte alldeles lätt att få dem med. Efter första uppropet behövdes en hel del telefonsamtal och e-post. Fastän man är proffs är det inte alltid lätt att skriva om det som ligger närmast: ens eget domän så som det hängt med i många år, genom många böcker. Tidtabellen var inte den lättaste, för många jobbade just då med sin höstbok.

Men den nya infallsvinkeln inspirerade och gav resultat. Åtminstone jag, fastän jag trodde att jag visste ganska mycket om författararbete, fick – när essäerna började trilla ner i min in-box – gång på gång skäl att förvånas. Människorna har samma mål, att skriva böcker, nå sina läsare – men hur olikartade och mångskiftande de var bakom kulisserna!

Författarna talar öppet och modigt om skrivandet. Som Laila Hirvisaari uttrycker det: ”Detta är kanske det forum där jag äntligen kan uttrycka vad jag innerst känner”. Essäerna i boken väjer inte för författandets smärtpunkter, de (be)visar i stället hur eftertryckligt författaren förverkligar detta sitt livslånga projekt.