Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

I själens trädgårdsland

Maria Sandin, 7.6.2005
Eva-Stina Byggmästar: Knoppar blommor blad och grenar s., Söderströms 2005

Eva-Stina Byggmästar har valt livsglädjen som poetisk hemvist och uppgift. Och det verkar hon vara rätt ensam om. Poesi tenderar ju annars mest att uppsöka oron, smärtpunkterna och ångesten, allt det där som gör tillvaron svår att uthärda. Men naturligtvis är en författare av Byggmästars kaliber inte främmande för allvaret. Hur skulle det se ut? Efter två böcker med dels förlusten och sorgen och dels ett explicit religiöst sökande som teman, återupptar hon nu i sin nya diktsamling den ”lyckovandring” hon med sådan språklig uppfinningsrikedom och integritet gestaltade i den uppmärksammade så kallade ”trilogin om glädjen” från 90-talet.

Tonen och intentionen i Knoppar blommor blad och grenar anges redan i första dikten: ”Glada till sig / litet, sedan mer ändå! / Att göra som hundar, / skratta med svansen”. Vad hon skapat här, med trädgården som både reellt fysisk och symbolisk plats, är en egen alternativ värld där det är ljust, tryggt och gott att vara och där det råder rofylld samexistens på alla nivåer. Med andra ord: en grön och skön fristad:

”Jo, jag var bara / en liten klorofylldervisch / som virvlade runt / i ditt hjärtas buskland, / runt i en ljuvlig grönska, / bland alla dessa fruktträd, nötträd. / Men säg, när blev du själv en trädgårdsfe – / Och kysste mig med tusen gröna kyssar, / allt medan jordens själ vegeterade / under marmorerade gröna blad / och moln av HALLÅ-HALLON.”

Det vildvuxna är välkommet

Att gå in i Byggmästars diktvegetation är att försättas i god vibration. En meditativ övning i sinnesro som ger välbehövlig vila från det moderna livets stressfaktorer och hårda värden och hela den massiva fixeringen vid yta, destruktivitet och katastrofhot.

Bland knopparna, blommorna, bladen och grenarna möter vi en samling idel milt sinnade varelser. Somliga överraskande, andra mera bekanta, som de vänliga hundarna som är ett återkommande och kärt sällskap i Byggmästars diktning. Här finns honungskindade skrattbarn, lekkatter och andra små djur, här finns någon som heter Bea och bär ”vinge i regnbågsfärger”, här finns trädnymfer och olika väsen komna ur saga och myt. Sagostämningen är påtaglig. Se bara på pärmbildens lilla vovve i naivistisk stil.

Och här finns ett diktjag, ivrigt intresserat av allt som spirar och växer: ”/—/ Hälsa från mig, att jag önskar / alls ingen skir grönska, / men en löksommar, / med feta, / friska blad / överallt –”. Ett diktjag som lyckligt sår och odlar, rensar och skördar i det själens trädgårdsland hon anlagt med egna händer, utan manualer eller ”snörräta planteringsrader”. Det vildvuxna är välkommet, en friare natur av ”svämängar och snäppland” är aldrig långt borta. och det finns gott om tid för ”poetiska skogspromenader”:

”Små fauner vallar vallört / medan älvorna bär / nyckelpigornas mjölkkor / in i än frodigare hagar. / Själv har jag barfota / så underbart vilsegått / iklädd grönbyxor / och blommig kind.”

En ny omedelbarhet

Man upptäcker snabbt att boktitelns charmiga anspråkslöshet går igen i en strävan till en ny formell enkelhet och till än större omedelbarhet i uttrycket. Dikterna är överlag korta, somliga i miniformat. Språklusten, lekfullheten och spontaniteten är den samma som gjorde glädje-trilogin oemotståndlig. Associationerna och textens inre logik dikteras i många fall av ordens själva materialet och ljudlikheter av typen ”Ja så, / jasså, / så frön” och ”gömma, jamen / glömma gröna själen” och ”smäcker smäck”; kanske blir det rent av litet väl mycket i den stilen. Ett centralt ord som “grönt” upprepas dessutom så ofta att det tappar i laddning.

Skulle tro att det finns läsare som vill kalla dessa dikter eskapistiska. I så fall är en hälsosam, för att inte säga livsnödvändig eskapism. – Nej, bara för att hon konsekvent väljer att fokusera på det glädjebringande, hoppingivande och trösterika, är det under inga omständigheter en förenklande idyllisering eller tvångsharmonisering Eva-Stina Byggmästar sysslar med här.

En mystikers paradisdiktning

Ett slags paradisdiktning, javisst. Och ”naivism” i bemärkelsen att bejaka det ursprungliga och oskuldsfulla och väcka barnasinnet som stumnat eller tystats inom oss. Det är stor men opretentiös glädjemystik. I utsagor som ”SKYFFLA / med hjärtformad spade / bröstet fullt / med små små jordsånger ” döljer sig djup och allvar, stråk av vemod. Byggmästars dikter äger äkthet och tillgänglighet, en samstämmighet mellan språk, tanke och känsla. Hon är ju alltigenom en mystiker som utforskar tillvarons mysterier, mirakler och möjligheter och försöker beskriva världen på nytt utifrån en inre karta.

Den andliga dimensionen är visserligen inte så uttalad i just denna samling, men uppenbar likafullt, genom sina hänvisningar till det gåtfulla och översinnliga: dörrar på glänt, lönnfack, gluggar, osynliga vedbodar… I Knoppar blommor blad och grenar går det andliga hand i hand med konkretionen och det vardagsnära. Byggmästar säger ja till sällheten, ja till en större existentiell och universell enhet bortom intellektets och rationalitetens begränsningar, en förbindelse med alltet, gestaltad som den innerliga närvaron i ett just här och just nu där inget motsatsförhållande finns mellan kroppen och själen. Allt är del i ett och samma livsflöde, synligt som osynligt. Och det är tillåtet att bara vara – liten, lekfull och glad.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto