Har science fiction längre någon uppgift i en värld där högteknologin ingår i vardagen, åtminstone för en god del av mänskligheten? Läsarna – och biobesökarna – har i alla fall under det senaste decenniet varit mer intresserade av fantasyskildringarnas medeltida värld än av framtidens drömmar.

Science fiction-litteraturens uppdrag finns trots allt kvar. Science fiction behövs fortfarande för att kartlägga en okänd framtid, spåra människans och verklighetens gränser och överväga det omöjligas möjlighet. För dem som sysslar med science fiction, som ingår i någon s.k. SF-fandom, har detta alltid varit en självklarhet.

Under min barndom och ungdom på 1970-1980-talet var science fiction på toppen av sin popularitet. Förlag som WSOY och Kirjayhtymä konkurrerade om läsarnas gunst med SF-romanserier i hårda pärmar. Bakgrunden till genrens popularitet var säkert tidens atmosfär som hade rationellt tänkande och vetenskapliga framsteg som sina ideal. Månfärderna och den nya teknologin såg ut att förverkliga SF-romanernas värld, om inte genast så i alla fall senast år 2000.

Vid den tiden uppstod också en aktiv SF-fandom i Finland. Fandom-verksamheten är någonting som är specifikt för science fiction och den har sitt ursprung i SF-magasinens läsarspalter i USA på 1920- och 1930-talet. Ingen annan litterär genre tycks ha förmått samla sina utövare i sådana skaror. Fansen organiserar evenemang av olika storleksordning där man diskuterar SF och träffar författare. SF-författarna har också i allmänhet ett ovanligt nära förhållande till sina läsare.

Fandom-verksamheten nådde Europa efter kriget. Och i Finland syntes de första tecknen på organiserat SF-intresse redan på 1950- och 1960-talet, men den finländska fandom-rörelsen begynnelse måste förläggas till 1976 då Turun Science Fiction Seura grundades. Efter det fick de flesta större städerna ganska fort egna SF-föreningar som började ordna kongresser och ge ut tidskrifter. Tidskriften Spin som grundades 1977 av Turun Science Fiction Seura är nestorn bland SF-tidskrifterna. Den följdes av Aikakone, Tähtivaeltaja och Portti. Sedan 1986 har man regelbundet organiserat stora SF-kongresser, Finncons. De här veckoslutslånga arrangemangen som är gratis har under senare år alltid kunnat presentera författare som hedersgäster och de har haft flera tusen besökare.

Fantasyboomen

På tröskeln till 1990-talet kan man märka en förändring inom den spekulativa litteraturen. De finländska förlagens intresse för SF falnade. I stället kom fantasylitteraturen: i början av 1990-talet överskred mängden titlar av översatta fantasyromaner redan de översatta SF-romanerna i antal. Ungdomen kastade sig över skildringar av David Eddings, Robert Jordan, R. A. Salvatore och andra genrens Tolkien-epigoner. Rollspelen som snabbt vann terräng i Finland stimulerade också intresset för fantasy. Den nya inriktningen på fantasy var världsomfattande och tog fart på alla håll i och med 1980-talet. Vid millennieskiftet kom Harry Potter-böckerna och filmatiseringen av J. R. R. Tolkiens trilogi Sagan om ringen, som ytterligare underblåste fantasyboomen hos och i övriga världen. Bägge fenomenen gjorde fantasyn känd bland vanliga läsare och biobesökare.

Fantasyboomen väckte ingen nämnvärd förskräckelse SF-fandomsammanhang, största delen av SF-fansen intresserar sig ju för fantasy, och tvärtom. SF-föreningarna har fortsatt sin verksamhet och ger fortfarande ut tidningar, kanske med något större betoning på fantasy. Fantasyboomens bidrag till den finländska fandom-verksamheten är den finska Tolkien-föreningen och dess tidskrift Legolas som grundades i början av 1990-talet. Just nu finns ungefär 20 SF- och fantasyföreningar som tillsammans ger ut ett drygt tiotal tidskrifter. Sifforna avspeglar tydligt det livskraftiga i SF-fandomkulturen. Deckarvännerna har bara en riksomfattande förening och en enda tidning trots att genren har långt fler läsare och förläggare.

Är SF på väg tillbaka?

I förlagsvärlden tycks fantasyboomen nu ha passerat kulmen, fastän fantasy särskilt för unga fortfarande skrivs och översätts i stor utsträckning. På senare tid har man i stället sett tecken på att science fiction-litteraturen är på väg tillbaka. Nyskriven brittisk och amerikansk SF översätts allt flitigare. Många av genrens författare som länge levt ett tillbakadraget liv har återvänt till SF- motiven. Också den finländska fandom-kulturen har blivit livligare: under de senaste två åren har ett par nya SF-föreningar grundats, de traditionella sammankomsterna har återupplivats och nya deltagare har kommit med i verksamheten.

Man kan föreställa sig ett antal olika orsaker till SF-litteraturens återkomst. En del kan man hitta inom själva genren. På stående fot skulle man kunna tänka sig att fantasylitteraturen gav författaren större frihet. Science fiction-litteraturen borde – åtminstone i princip – vara bundet till vetenskapen och dess världsbild. I praktiken har ändå fantasyns frihet länkats in gamla slitna spår. Särpräglad och originell fantasy finns för alla del, men i genrens domineras i dag av Tolkien- och Harry Potter-efterföljare.

New Weird och rymdopera

De mest intressanta fantasyromanerna rör sig idag i genrens utkanter:
t. ex. den underavdelning som börjat kallas New Weird och som kombinerar drag från fantasy-, SF- och skräcklitteraturen. I dag finns New Weird-romaner översatta av Michael Swanwick (utkom på finska under titeln Rautalohikäärmeen tytär, 2003) och Simon Ings (Rautakalan kaupunki, 2004). SF-litteraturen har visat sig vara en mångfacetterad genre. Dit kan räknas både verk som Stjärnornas krig-romanerna, underhållningslitteratur med universum som scen, och J. G. Ballards Crash (1996) och Super-Cannes (2003) som i sin skildring bara gör små avvikelser från vardagsrealismen.
Flexibiliteten är SF-litteraturens trumfkort – genren ger författaren stor frihet när det gäller stil och intrig. När fantasyn tycks ha hakat upp sig i samma gamla spår hör man nya tongångar inom science fiction-genren. Att gränsen mellan högkultur och populärkultur luckrats upp eller helt utplånats inom SF-litteraturen ger hela genren nya möjligheter att nyansera sig. Skräpserierna från 1950-talet kan plötsligt år 2005 ge läsaren en rolig inblick i tiden, i en framtidskildring som blivit antik. Det är också fullt möjligt att återanvända äldre stildrag. Under det senaste decenniet har rymdoperan, som inledde sin historia på 1930-talet med fräsande laserbössor, blivit en intressant och reflekterande genre i händerna på brittiska författare som Iain M. Banks och Alistair Reynolds. Också i Finland har man fått upp ögonen för stilistisk återanvändning: Tero Niemis och Anne Salminens roman Nimbus ja tähdet (2004) återuppväckte känslan av hänförelse från rymdäventyrens guldålder på 1950-talet.

Science fiction-kulturen har en lång historia som är tätt sammanlänkad med vetenskaps- och samhällshistorien. När vetenskapsmännen ännu på 1940-talet påstod att rymdflygningar var en omöjlighet, höll SF-anhängarna drömmen om dem levande. Inom science fiction har man också alltid begrundat människans väsen, mänsklighetens framtid och dess möjligheter att överleva i universum. Som litteratur har genren varit ett fritt fält för olika idéer, och har inte alltid brytt sig om den dominerande skönlitteraturens krav på djup i människoskildring eller höglitterära stilmedel. När vi nu småningom hämtar oss från millennieskiftets framtidschock känns det naturligt att också litteraturen vänder blicken framåt, mot de sekel och årtusenden som ska härbärgera människosläktets öden.

Övers. Ann-Christine Snickars