Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Från klassikerexercis till kontextualiserad läsning

Minna Maijala, litteraturforskare, 3.12.2009

Att undervisa i vår litteraturhistoria utgående från torra transparanger är verkligen ägnat att fjärma en från den äldre litteraturen. Om läraren inte kunde få ut mer än så av materialet och om man kunde misstänka att han eller hon inte heller hade läst de verken i fråga kunde det knappast finnas någonting i den finländska 1800-talslitteraturen som var värt att själv senare sätta sig in i. Summa summarum blev det en andefattig upplevelse som gav med sig först på universitetet där vi själva skulle läsa och begrunda verken.

Mina minnen från modersmålsundervisningens klassikerpresentation på låg- och högstadiet är dystra. Varje år på Kivi-, Runebergs- och Snellmansdagen skrev vi lydigt av titlar och de viktigaste årtalen i födelsedagsbarnets liv från overheadprojektorns transparang. Klassikerexercisen räckte ungefär en halvtimme, sen kunde vi återgå till den normala dagsordningen och grammatiken.

På grund av skolundervisningen upplever många våra klassiker som torra och ointressanta. Få har läst böckerna man förgäves försöker marknadsföra som fängslande för en fördomsfull läsarskara. Som Minna Canth-forskare måste jag ofta svara på journalisters frågor om Canths eventuella aktualitet. Det verkar så viktigt att hitta likheter mellan vår tid och äldre litteratur.

För många läsare tycks ett verks värde mätas efter i vilken mån man kan känna igen sig i det. Men ett sådant krav hindrar en från att se rikedomen i äldre litteratur. Vår finländska 1800-talslitteratur är gammaldags, och som sådan intressant.

En anakronistisk läsart dödar intresset

Vad finns att känna igen i J. L. Runebergs Hanna (1836) eller Aleksis Kivis Margareta (1871)? I den idylliska Hanna förälskar sig byprästens dotter i sin brors studentkamrat när deras blickar möts i speglingen i en skogskälla. Paret ger sig omedelbart av till flickans far för att be om välsignelse för giftermålet.

I Kivis pjäs kan titelpersonen Margareta inte förlåta in älskade Anian att han gett upp Sveaborg till fienden utan strid. Anian återvänder till kriget för att dö som en hjälte. De älskande beslutar att träffas efter döden och Margareta lovar att helga sitt liv åt Anian.

Vilken aktualitet finns i dessa verk för en läsare i dag? Den romantiska kärleken – om något – är i läsarens ögon passé, och den har förlorat sin ställning som höglitterärt tema. Titelpersonen i Eeva Kilpis roman Tamara (1972, svensk övers. 1985) säger att kärleken inte längre kan uttryckas på samma sätt i dag eftersom den tillhör ett område som är klassat som underhållning.

Vad kunde man hitta av intresse ur dagens synvinkel i t ex Fredrika Runebergs roman Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858), där den yngre dottern Cecilia dör för att en spindel – metaforiskt – krupit in i hennes hjärta och på detta sätt undgår att bli maka till en olämplig friare? Eller i Minna Canths Salakari (1887, Blindskär, 1888) där den unga småbarnsmamman flyr tristessen genom att falla för den lokala förföraren, ger efter för pressen att ha sex med honom och dör av skuldkänslor i s.k. hjärnfeber?

Hos Runeberg och Canth kan ett starkt och ogynnsamt känslosvall göra en sjuk eller ta livet av en. Hur artificiellt och icke-trovärdigt är inte det? Granskar vi verken genom senare tiders medicinska och psykiatriska vetenskap kan vi inte annat än i likhet med Viljo Tarkiainen förstå personerna som ett slags hjärnspöken, uppfunna konstruktioner som har som uppgift att stöda verkets ideologiska budskap. En sådan anakronistisk läsart är som klippt och skuren att döda intresset för klassikerna.

Men om man skärskådar verken mot samtida människosyn kan man se dem i ett alldeles annat ljus. Ännu för mindre än ett par hundra år sedan trodde man i litteraturen på evig kärlek. Men ett par decennier senare ser vi hos Minna Canth att kärleken bara är en av alla destruktiva passioner, och driven av diverse yttre motiv, t ex leda. Canths verk verkar också vara medvetna studier i hysterins och melankolins nedbrytande konsekvenser.

Verkens uppfattning av känslorna och deras inverkan på den kroppsliga hälsan är historiskt betingad, följer sin egen tids människouppfattning. Just här ligger i mitt tycke nyckeln till en ny och fräsch läsning av äldre litteratur. Det väsentliga i verk från den tiden är just precis det annorlunda, för det får oss att se historiebundenheten i de sanningar man i dag ser som tidlösa.

Kanske läser man om hundra år vår tids litteratur och förundras över vår kärlekslösa, prestationsinriktade livsstil och vår stora tilltro till psykofarmaka. En mer historisk läsning är alltid aktuell.

Minna Maijala

Minna Maijala har doktorerat på Minna Canths litterära produktion och undervisat i 1800-talets realistiska och naturalistiska litteratur vid Helsingfors universitet. Just nu arbetar hon på en vetenskaplig författarbiografi över Minna Canth.