Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Från mecenater till mikroförlag

Juri Nummelin, 1.10.2013

Detta säger något om förändringen som håller på att ske i förläggarvärlden. Boken skulle knappast ha accepterats på något av de stora förlagen. På ett litet skulle den kanske ha getts ut med förbehållet att upphovsmännen skulle bli utan ersättning. Med hjälp av hängivna mecenater blir den nu en snygg volym, och alla är nöjda.

Antologin Murhamystiikka, med undertiteln Okkulttisia etsivätarinoita (Mordmystik. Ockulta detektivhistorier), redigerad av Tuomas Saloranta och Jyrki Pitkä, har uppnått sitt första delmål på crowd funding-sajten Mesenaatti: boken kan publiceras. Om fler mecenater dyker upp kan redaktörerna och skribenterna till och med få betalt för sitt arbete.

Upplagan blir dock liten. För den summa man fått ihop kan man få en upplaga på 300 exemplar. Inget hindrar en förstås att trycka upp nya. I vår digitala tidsålder är tryckningen en lätt och billig procedur.

Den digitala tidsåldern syns också annars i förlagsbranschens omvandling. Allt fler böcker når allt färre läsare. Man kan göra fler böcker än någonsin, men samtidigt får allt färre tag på dem, eftersom det traditionella bokförsäljnings- och marknadsföringssystemet inte är sin uppgift vuxen, utan i stället koncentrerar sig på några få bästsäljartitlar och en del småkrafs som knappt har någon anknytning till litteraturen.

Utvecklingen är inte enbart negativ, ovan nämnda bok är ett exempel på det. De som deltog i det här bokprojektet är driftiga aktörer som det vore nedlåtande att kalla amatörer, de uppvisar ju en stor energi och ofta också proffsighet. Såna här antologier är också utmärkt träning inför större uppdrag.

Som på Kiantos tid?

Exemplet ovan står inte ensamt. Under senare år har en anmärkningsvärd mängd intressanta och högklassiga antologier, som kommit till på skribenternas eget initiativ, sett dagens ljus, t ex en novellantologi med ekologi i fokus, Huomenna tuulet voimistuvat (I morgon tilltar vindarna), Me emme valehtele (Vi ljuger inte) som innehåller politiska scifi-noveller, och en samling erotisk-romantiska noveller, Kumman rakas (Vems flamma). Bokandelslaget Osuuskumma har redan gett ut ett par debutanter, och i dessa dagar utkommer Janos Honkonens absurda Kaiken yllä etana (Snigeln över det hela) . Därförinnan har åtminstone romanen Kirveenkantajat (Yxbärarna) nått bokhandeln.

Med dessa böcker som exempel kunde man tala om mikroförlag och mikroförläggande, fast termen ännu inte används hos oss. Det är ett fenomen som ofta kopplats till tidskriftstexter för läsplattor, men kan också användas om böcker som trycks med print-on-demand-teknologi, böcker som inte har upplagor i ordets traditionella betydelse.

Ett mikroförlag är inte detsamma som eget förlag. Berättelserna i t ex Murhamystiikka har genomgått en normal urvals- och redaktionsprocess. Det är inte heller fråga om att enbart erbjuda service kring tryck- och distributionstjänsterna, författarna förbinder sig inte att köpa sin egen bok.

Ilmari Kianto hade 19 olika förläggare.

Situationen påminner i viss mån om tiden före första världskriget. Då utkom en mängd litterära magasin, där skribenter kunde få sina anspråkslösare texter tryckta och samtidigt förkovra sig i sitt yrke. Många små förlag var involverade i verksamheten, och det förekom också att bokhandlar gav ut böcker. Detta möjliggjorde en utkomst för många författare utan några brett upplagda och bästsäljande romaner. Till exempel Ilmari Kianto hade 19 olika förläggare under sin livstid. En annan författare, den numera i praktiken helt bortglömda Kaarlo Nuorvala, hade så många som tjugo.

Sanningen är givetvis krass: Kiantos och Nuorvalas mer obetydliga böcker sålde garanterat mer än någon av titlarna på Osuuskumma – eller förlag som Kuoriaiskirjat eller Turbator, eller de böcker som ges ut av gruppen kring URS (förkortningen står för Uusrahvaanomainen spekulatiivinen fiktio, Nyfolklig spekulativ fiktion). Situationen kan kanske bli en annan. Hur som helst har mikroförlagen kommit för att stanna.

Mikroförlagen är inte lösningen på författarnas ekonomiska problem, men de gör utan vidare vår litteratur mer mångfacetterad och ger många författare fler möjligheter att finslipa sin stil. Faran ligger förstås i faktum att de enda mecenater man får utgörs av ens egna kompisar.

Men allt detta kanske kan ses som ett steg på vägen mot storslagnare mål.

Juri Nummelin
Skribenten är författare och redaktör, bosatt i Åbo.