Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Frihet och pluralism. Några ord om dagens ryska litteratur

Kristina Rotkirch, kritiker och översättare, 8.9.2009

I Putins Ryssland går nämligen litteraturen fortfarande fri, till åtskillnad från press och tv. Det kan visserligen vara svårt att hitta böcker av hårda regimkritiker som Eduard Limonov eller Anna Politkovskaja, men i någon liten bokhandel på någon sidogata är det möjligt. Och tillsvidare har censuren inte drabbat skönlitteraturen.

Det är i första hand mångfalden som imponerar när man går in i en bokhandel i dagens Moskva eller St.Petersburg. Där finns kompletta klassikerserier, ett ständigt växande flöde av utländsk översättningslitteratur och dignande hyllor med aktuell rysk kvalitetsprosa och poesi. Och dessutom allt från fantasy, religiös mysticism och snyftkärlek till en våldslitteratur, ofta med rasistiska drag, som knappast kunde tryckas i något västerländskt land.

Hur utnyttjar då författarna sin frihet? Numera precis på samma sätt som sina kolleger i väst, det vill säga utan något tvång att utgöra ”nationens samvete”. Och med tanke på de interna konflikterna i dagens Ryssland har författarna i själva verket varit förbluffande tysta.

Ett undantag är den oerhört populäre Boris Akunin (f.1956), en pseudonym för Grigorij Tjchartisjvili, vars raffinerade detektivromaner säljs i mångmiljonupplagor i Ryssland och även översatts till många språk. Akunin har bland annat påtalat diskrimineringen av georgier bosatta i Ryssland och publicerat en lång brevväxling med den fortfarande fängslade Michail Chodorkovskij.

Dystopins renässans

De öppna protesterna är ändå svåra att förmedla annat än genom internet och några få mindre oppositionstidningar och radiostationer. Samtidigt finns givetvis de stora frågorna om Rysslands identitet och framtid centralt närvarande i all kvalitetslitteratur. Några av dagens mest betydande författare har dessutom valt att skildra sin ryska samtid som en dystopi och därigenom åstadkommit en renässans för genren.

”Dystopin är en lockande genre eftersom den ger författaren en möjlighet att skapa historia” säger Vladimir Sorokin (f. 1955), kanske den mest nyskapande författaren i sin generation. Hans glimrande satir I det heliga Rysslands tjänst som översatts till både svenska och finska äger rum tjugo år framåt i tiden i ett Ryssland som blivit en brutal blandning av Ivan den förskräckliges femtonhundratal och dagens högteknologi.

Här ironiserar Sorokin över aktuella tendenser i sitt hemland, som isolationismen, den officiella fromheten, maktfullkomligheten i Kreml… Man skrattar – men med hjärtat i halsgropen. Och värre blir det när det visar sig att hela tre andra ledande författare även de har skrivit dystopier där hotbilderna långt är samma som hos Sorokin.

Även Olga Slavnikova (f. 1957) har valt den nära framtiden för sin prisbelönade roman 2017, alltså hundraårsminnet av revolutionen. Scenen är miljonstaden Jekaterineburg, Slavnikovas hemstad, som ligger vid de mytomspunna Uralbergen men är ökänd för sina korrumperade politiker, nyrika affärsmän och hårdföra kriminella.

När så invånarna ska fira revolutionsjubileet med en parad av utklädda röd- och vitgardister flammar underliggande sociala konflikter upp. Det hela urartar i panik och blodiga kravaller som sprider sig över hela landet och den digra, mångdimensionella romanen slutar med en illa varslande statskupp.

Våldet ligger tungt även över Dmitrij Bykovs (f. 1967) mest omtalade roman, ZjD om vilken det sagts att en mera politiskt inkorrekt bok inte kommer att skrivas under detta sekel. Själv säger den oerhört produktive Bykov, som skriver i praktiskt taget alla genrer och nyligen var aktuell som poet i Huvila-tältet, att han föddes för att skriva denna bok. Det är en sällsynt hård dystopi som handlar om ett Ryssland där historien blivit en annan och framtiden förloras i ett kaos av etniska konflikter.

Även i Viktor Pelevins (f. 1962) senaste roman, Empire V, skär klyftorna djupt genom det ryska folket. Det är en både vemodig och bitter berättelse om Roma, en håglös ung man i Moskva som av en slump dras in i ett hemligt sällskap av vampyrer. De utgör en dold elit som utnyttjar och åtminstone bildlikt blodsuger människorna omkring sig. Romanen slutar med en personlig katastrof för Roma, någonting av det grymmaste och mest desillusionerade Pelevin någonsin skrivit.

Här har vi alltså fyra av dagens mest framstående ryska författare som inom ett och samma år (2006) var och en ger ut en djupt oroande framtidsvision av sitt land. Och alla fyra har några centrala hotbilder gemensamt: ett Ryssland som är isolerat från omvärlden, ett Ryssland där klyftorna inom befolkningen växer katastrofalt och ett Ryssland där makten och våldet avgör.

Dessa dystopier fungerar givetvis också som konkreta samtidskildringar med rum för mindre seriösa iakttagelser. Särskilt rolig är Pelevins drift med den s.k. glamourlitteraturen, en storsäljande kiosklitteratur om Moskvas penningstarka kretsar som sägs leva på champagne, sushi och ”kokosjka”, det vill säga kokain.

Bykov har för sin del fortsatt med romanen Spisannyje (Listan) där en oförklarligt sammansatt grupp människor plötsligt befinner sig på en hemlig lista. Ingen vet vem som står bakom listan eller vad dess syfte är, men för dem som hamnat där förändras livet. Om ni vill veta hur vi lever idag, är det den boken ni ska läsa, säger en rysk kritiker.

Den nya realismen

Om ryskt liv ”just som det är” kan man också läsa hos företrädarna för en riktning som kallar sig ”den nya realismen”. I täten står Roman Sentjin (f. 1971) som vuxit upp under turbulenta årtionden och räknar sig till ”den generation som lidit och förlorat mest”. Så utgör också Sentjins långt självbiografiska noveller och romaner minutiösa skildringar i mörkgrått från livet i några provinsstäder där de yngre männen fortfarande ”vacklar förvirrat mellan komsomolidealen från sin ungdom och den postsovjetiska verkligheten”.

En gladare ”ny realist” är däremot Jevgenij Grisjkovets (f. 1967) som kommer från staden Kemerovo i Sibirien och kallats Rysslands svar på Woody Allen. Grisjkovets är nämligen något av en allkonstnär som skriver, regisserar och framför sina pjäser själv. På senare år har han allt mer övergått till att skriva romaner och noveller på en spontan, levande prosa som ligger talspråket nära.

Denna nya realism är ingalunda den enda reaktionen på den yviga och svårdefinierade ryska postmodernismen (dit även Sorokin och Pelevin räknats) som dominerade åren efter perestrojkan. Idag verkar det som om formella experiment inte längre skulle intressera, istället vill man försöka förstå sitt land och dess våldsamma historia – och då på mycket varierande sätt. Det kan lika väl betyda en panslavistisk historiesyn som försök till en religiös tolkning av livet. Och samtidigt med en neokonservativ sovjetnostalgi fortsätter de rasande uppgörelserna med sovjettiden, både inom skön- och memoarlitteraturen.

En judisk tematik

Tidigare tabubelagda ämnen har nu blivit centrala teman i den ryska litteraturen. Ljudmila Ulitskaja (f. 1943) var först med att ta upp frågor som antisemitism och etnisk identitet när en sådan diskussion blev möjlig efter perestrojkan. Ulitskaja, vars judiska familj drabbats av antisemitismen, ser ändå det judiska som en stark och integrerad del av den ryska kulturen. Hon är också en oerhört populär författare vars senaste stora roman, Daniel Stein, perevodtjik (Tolken Daniel Stein) om en polsk judes öden under andra världskriget sålts i hundratusentals exemplar och belönats med Rysslands numera största bokpris, Bolsjaja kniga, 2007.

Eftersom det judiska inslaget fortfarande är frapperande stort inom den ryska intelligentsian, blir ofta just juden ”den andre” när man ska definiera sin egen identitet. Det känns symptomatiskt att Solzjenytsin sista större verk Dvesti let meste (Tvåhundra år tillsammans) handlar om relationerna mellan ryssar och judar. På judiskt håll har det uppfattats som en apologi för ryskt förtryck genom tiderna, en kritik som Solzjenytsin inte ville kännas vid. Samtidigt har författare som till exempel petersburgarna Elena Tjizjova och Aleksandr Melichov skrivit om diskriminering ur sitt eget, judiska perspektiv.

Detta bara som några namn, några tendenser. Jag kunde lika gärna ha nämnt Eduard Limonovs starka fängelseskildringar, Jurij Mamlejevs magiska ryska realism, Vladimir Makanins prisbelönta Azan om kriget i Tjetjenien, Michail Sjisjkins panoramaliknande romaner, Ljudmila Petrusjevskajas djupt fascinerande dystopi Nomer odin (Nummer ett) eller…

Ingen ny Bulgakov

Det existerar alltså en levande och mångfacetterad litteratur i Ryssland som bjuder på både intressant läsning och nya insikter. Samtidigt brister det ofta i strukturen, redan av den anledningen att många författare har grafomaniska tendenser och producerar romaner på över femhundra sidor. Det är sällan någon bok känns helt tillfredsställande och någon ny Dostojevskij eller Bulgakov har inte uppenbarat sig. Det nämns inte heller längre några ryska namn i Nobelprissammanhang. Det är som om ingen längre väntade sig något österifrån och intresset för översättningar från ryskan har också drastiskt minskat i våra länder.

Varför når dagens ryska litteratur inte ut i världen, frågar sig den ryske kulturforskaren Michail Epstein, numera verksam i USA. Det saknas varken litterära traditioner eller historiska erfarenheter. Och ändå har Ryssland inte på tiotals år producerat en enda kvalitetsroman som blivit en internationell bestseller, något i stil med Rosens namn eller Hundra år av ensamhet.

Det är inte heller brist på begåvade författare – Epstein räknar upp ett tiotal varav de flesta berörts ovan. Men, skriver han, deras texter är inte tillräckligt tydliga och täta, i deras verk är nivåerna inte logiskt sammanlänkade och temat utvecklas inte som när en hårt sammanpressad fjäder småningom öppnar sig…

Detta är en kritik som många i Ryssland är beredda att hålla med om. Man har bland annat påtalat de stora litterära priserna för att stöda en alltför traditionell, mainstream-inriktad litteratur – så har till exempel Sorokin ännu aldrig fått något större pris.

Nu har i varje fall Michail Prohorov-fonden (MP lär i dag vara Rysslands rikaste man) instiftat ett nytt stort pris i syfte att motverka litterär medelmåtta och slentrian. I stället vill man främja innovation och hoppas då inte bara på stilistiska experiment utan på ”en ny social metaforik”, en litteratur som utan traditionernas tyngd kan möta den svindlande snabbt föränderliga ryska verkligheten.

Kristina Rotkirch
kritiker och översättare